Att vara en närvarande förälder

Jag pratade med kompisen N igår. Hon har inga barn utan lever singelliv.

N: Jag känner en tjej som har en tolvåring. Sonen bor i staden de bodde i förut, 20 mil bort, tillsammans med sin pappa. Det blev bäst så när mamman flyttade till Stockholm.

Jag: Hmm. Ja folk gör olika. Själv skulle jag inte välja någonting framför Prinsen. Inte en annan stad, inte att annat liv. Ingenting skulle få komma emellan oss.

N: Men det beror ju på omständigheter.

Där nickade jag bara. För jag orkade inte gå in i diskussionen. För jag tror inte att N vet. Att hon förstår att kärleken till sitt barn är det starkaste av allt. Att det i alla fall borde vara det, men att det inte är så för alla. Att jag hellre skulle bo i en pisshåla i en enrummare med Prinsen än i en flashig lägenhet i någon fashionabel stadsdel utan min son. Jag skulle aldrig aldrig nöja mig med att bara få träffa honom på skolloven och kanske på helgerna. Jag får panik bara av tanken på att separera. Vilken mardröm att inte få vara med Prinsen varje dag.Visst finns det olika omständigheter men jag kan bara inte fatta hur man kan välja bort sitt barn. Varför gör man så? Jag har sett exempel på detta många, alldeles för många, gånger. Oftast är det pappor som väljer att göra annat än att vara med sina barn. Nu talar jag inte om att folk måste vara på jobbet för att ha pengar att dra runt hela karusellen med. Jag pratar om folk som inte är där knappt alls. Som prioriterar annat. Som inte fattar att ett barn behöver trygghet, kontinuitet

Vi har pratat om det sambon och jag. Om det som känns långt borta nu. Om det tar slut. Om vi hatar varandra. Vi måste skärpa oss då. Det bara måste bli så att vi tänker på Prinsen i första hand,då som nu. För det är han som verkligen betyder något. För det är vi som är föräldrar och det är vi som har ett ansvar. Och visst skulle det bli andra omständigheter om vi separerade men att dra till en annan stad och lämna Prinsen här. Det finns inte.