Ätstörningar (Långt inlägg...)

Jag såg en tjej här om dagen. Hon hade ätstörningar, det kan jag sätta min högra hand på. Hon var sjukt smal, hennes ben var pinnsmala och huvudet såg stort ut på den magra kroppen. Hon gick snabbt fram och hennes blick var fokuserad någonstans långt framför henne.

Hur kan man välja att svälta sin kropp? Att inte ge den mat så att man blir smal som ett streck, ett benrangel som varken kan fungera fysiskt eller psykiskt? Hur kan man tycka att man ser tjock ut fastän man är pinnsmal? Hur kan det bli så?

Jag vet inte. Trots att jag har varit där själv.

Jag var 17 år och tyckte att jag var lite mullig. Jag vägde 53 kilo till mina 165 centimeter men ansåg att mina lår var feta, att magen var plufsig och att rumpan var bred. Jag började att dra ner på godis och kaffebröd. Sedan rullade det bara på. Jag kräktes inte seciellt många gånger. Jag bara slutade att äta. För att jag tyckte att jag var tjock. För att jag mådde dåligt. För att jag äcklades av mig själv och jag vet inte varför.

Jag vägde 43 kilo, frös jämt och hade alltid på mig en massa kläder. Huvudet bankade konstant men jag kände ingen hunger. Jag ljög för mamma som efter ett tag genomskådade mina lögner och släpade med mig till en ungdomspsyk. Där satt jag och svarade på frågor och försökte skräddarsy det jag sa efter det jag trodde att de ville höra. "Nej. Jag tycker inte att jag är tjock".

Vad kan man göra för att hjälpa någon som har ätstörningar?

Har personen minskat så pass mycket i vikt att det är rent livsfarligt måste man ju tala med sjukvården självklart. Annars tror jag att man bara måste lyssna och finnas till. För egentligen tror jag inte att det är maten som är det stora problemet utan att det är det som blir synligt. Förmodligen mår personen pissdåligt psykiskt och de psykiska besvären yttrar sig i en fysisk handling (självsvält), fråga mig inte varför.

Varför drabbades just jag?

Det har jag också tänkt på. Jag har växt upp i en familj där ingen har pratat om vikt och där alla har haft en sund relation till mat. Jag har alldrig varit mullig eller på något sätt överviktig. Kanske var det bara så att jag drabbades av någon psykisk åkomma som råkade yttra sig på så sätt, vad vet jag.

Det känns faktiskt inte som att det är jag som har haft de där problemen för 15 år sedan. Jag, Anna-Bell, med sunda matvanor. Som äter både nyttigt och onyttigt med gott samvete. Som gillar sig själv trots skavanker. Men jag blev frisk tackolov. För att jag hade en pojkvän som fanns där, som inte gav upp, som orkade finnas till hela vägen. Jag blev frisk för att jag blev rädd för döden, för att jag älskar att leva. För att det inte är något bra liv att misshandla sig själv. Därför tog jag mig ur den onda spiralen trots att det var jobbigt.

Hittade en dikt jag skrev under tiden jag hade ätstörningar:

VILSEN

Jag ville se ljuset, till lyckan nå fram. Men vägen jag valde var fel.

Jag följde en skugga som lurade mig. Nu var jag i självsvältens land.

Jag såg inte faran, det var ingen lek. Jag trodde jag hade kontroll.

Men allt gick så snabbt, nu var jag en fånge. Fast i min egen fälla.

Jag kände mig ensam, men ändå så stark. När målet är nått blir allt bra.

Jag strävade envist men blev aldrig nöjd. För kraven jag ställde var höga.

Jag ville till lyckan, jag hade gått fel. Det här var ju helvetets land.

Nu vill jag tillbaka, dit där allting är bra, för lyckan den finns inte här.

Till självsvältens land var vägen ej svår. Så snabbt så snabbt jag kom hit.

Men nu är jag vilsen, jag måste gå hem. Men vägen tillbaka är lång.

Jag vandrar på stigen, men stannar ett slag. Ser på regnet som faller så sakta.

Droppar på kinden blandas med tårar. Jag gråter av trötthet och sorg.

Allt känns så grått, men jag vet att en dag, möter jag ljuset igen.

För det är alltid mörkast före gryningen, och efter regn kommer sol igen.

Anna-Bell 1992