Janne who?

Ett barn på avdelningen har feber och kollegan S ska ringa till en av föräldrarna som båda är på jobbet. Jag hör S säga i telefonen "Ja hej, jag söker Janne. Finns där ingen Janne?!" Så lägger hon på. Jag vet att detta beror på språkförbristningar då S inte är född i Sverige, men jag kan ändå inte låta bli att skratta när jag vet att mamman heter Jane.

För ett år sedan

För precis ett år sedan skrev jag i min blogg om det tidiga missfall jag då fick. Om hur jag skulle gå vidare och att min plan var dessa punkter:

1. Bli fit. Börja träna för att vara någotsånär i form.

2. Kolla upp var vi skulle göra IVF.

3. Ladda batterierna. Umgås med folk jag gillade och göra trevliga saker.

4. Ha ett asbra sexliv. (Eftersom jag inte vågar ligga när jag är gravid.)

Träna, ja kanske det. Men inte kolla upp vart vi ska göra IVF eftersom vi ska ta dem i frysen om inte karln ångrar sig. Ladda batterierna. Hur många gånger har det inte skitit sig just vid denna tidpunkt på året? Vi fick reda på i mars 2004 att vi inte kan få biologiska barn utan hjälp. Alltså ladda batterierna och tokjobba ihop pengar till privat IVF under sommaren. 2005 hade vi just fått missfall i juni. Ladda batterierna och köra till hösten. Förra året var det samma och nu repris igen. Sexlivet ja. Ska satsa på det. Kul, gratis och nödvändigt att få fart på efter denna svacka. Asbra ska jag satsa på.

Förresten, när jag satt och kollade i bloggen från juni 2008 såg jag att samma kompis G var halvnonchalant förra året när jag fick missfall. Jag blödde på måndagen och det visste hon om. På fredagen ringde hon och hade tydligen glömt bort både det och min födelsedag. Dåligt. Och detta hade jag glömt. Men ja, läge för ett snack snart. Men ingen av oss ringer och snart ska vi till Grekland.

Vänner

G har varit en nära vän i säkert tolv år. Hon är en sån som vet och förstår. En som som blev hoppsangravid på smekmånaden men som ändå kan sätta sig in. Hon är empatisk och godhjärtad. G visste om min vånda denna månad, hon köpte till och med ett av gravtesten i raden som jag gjorde under de två veckor jag gick och småblödde. "Men kan du inte vänta med att göra testet? Du gjorde ju ett i förrgår" sa hon då. Jag försökte förklara att jag var utom mig av oro, att jag fumlade för att hålla fast vid ett halmstrå. ""Det känns som att du inte förstår" sa jag. Jag fick det en vecka senare bekräftat att det var ett missfall. G hörde inte av sig tills jag här om dagen fick ett sms. "Det känns som att vi håller på att tappa kontakten. Hoppas att allt är bra och att den hänger i." Skickade ett sms tillbaka och talade om. Berättade att jag var besviken att hon inte hört av sig trots att hon visste min vånda. Fick till svar att hon var stött för att jag sagt att jag trodde att hon inte förstod. Vi pratade sedan en kortis igår. Hon nämnde inget om missfallet, så olikt henne att vara så. Nu är det frostigt. Jag har ingen lust att ringa, tycker att hon borde ha hört av sig vi är ju ändå nära. Men det kommer att ordna sig, det är bara ett litet tjafs och jag kan förlåta. Men jag kommer att hålla fast vid att hon borde ha hört av sig.

När det händer tråkigheter i form av besvikelser och en smärre personlig krasch som denna är det viktigt att få stöd. Tack ännu en gång för alla fina kommentarer här. Kramar i massor till kollegan (som inte vet att jag bloggar) och fina S som jag var på Greken med i veckan. Tack för att ni orkar ta del av mitt malande.

Vacker dag

I dag, utflykt med Prinsen och sambon. Vi satt på stranden och Prinsen gjorde tårtor av sand. På eftermiddagen åkte vi ut med båten tillsammans med ett par vänner. Satt i kvällsolen på en kobbe med en engångsgrill och Prinsen badade i Mälaren. I bilen hem tittade Prinsen kärleksfullt på mig och sa: "Min lilla mamma, du är så söt. Jag älskar dig!" Tårarna kom snabbt upp i mina ögon. "Älskade finaste Prinsen, jag älskar dig också. Mest av allt i hela världen."

Ny erfarenhet

Jaha. Då vet jag att missfall kan te sig så här också. Som små blödningar under en lång tid. Fan vilken trist erfarenhet. Juni är inte min månad, det är tydligt det. Alla tre missfall har inträffat i denna månad. Fina vännen G som är mig nära och som vet allt om mig har inte ringt på flera dagar trots att hon vet om min våndan. Jag undrar varför hon inte ringer och känner ett sting av ledsamhet och irritation. Har hon ledsnat på mitt? Tror inte det egentligen men tänker fråga. Hur som helst ska ju hon och jag ut och resa med våra barn om två veckor. Det känns verkligen underbart att ha en vecka i Grekland framför sig. Fan vad jag ska käka fetaost. Pastöriserad eller inte. Jag skiter i vilket.

Slut på blod

I går var jag hemma med Prinsen hela dagen. Vi bakade scones och åt dem med marmelad på altanen. Prinsen badade i sin lilla pool i skuggan av syrénbusken medan jag låg i hängmattan och tittade på. På kvällen tog jag en långprommis runt en sjö som finns här i närheten tillsammans med fina kollegan som vet.

"Vad gör vi nu då" sa sambon vid middagen. "Anna-Bell, när tar det här slut?" Jag svarade att jag inte är någon Saida men att jag vill ta dem i frysen och att jag innerligt hoppas att de klarar att tinas upp. "Du kommer att hålla på tills det blir ett syskon?!"sa han uppgivet. "Det beror på hur länge det tar och hur det blir och känns i framtiden" svarade jag. Nej, vi är inte helt på samma bana och det i sig är ju jobbigt.

I två hela veckor blödde jag mer eller mindre. Vid några tillfällen var det mindre klumar. Nu när jag vet att det rör sig om ett missfall undrar jag när det hela ska komma igång. Jag har ju tidigare haft två tidiga missfall och vid de tillfällena hade jag väldigt ont i magen och blödde stora klumpar. Nu blöder jag inte alls och ont i magen har jag inte haft på hela tiden. Kan det där sipprande blodet och en magvärk som inte fanns vara hela grejen?

Tack fina för kommentarer igår. Känns skönt att ni peppar och stöttar!

Det är över

Nyss ringde Doktor L. Hon talade om att värdet från igår var 240 och att jag håller på att få ett tidigt missfall. Hon beklagade och pratade sedan på om Linné och alla i frysen. Just nu orkar jag inte tänka på någonting. Varken på att köra vidare eller på att jag snart kommer att blöda stora klumpar. De 44 000 kronorna är förbrukade. Under ett år har vi gjort sex syskonförsök och fått två missfall. Vi är åter på ruta ett. Jag har tagit alla sparade test med plus och kastat ner i den stinkande gröna soptunnan. Det blir inget barn för mig i februari 2010. Det blir bara tårar. Det som skulle bli Prinsens syskon håller sakta men säkert på att rinna ur mig.