För precis ett år sedan skrev jag i min blogg om det tidiga missfall jag då fick. Om hur jag skulle gå vidare och att min plan var dessa punkter:
1. Bli fit. Börja träna för att vara någotsånär i form.
2. Kolla upp var vi skulle göra IVF.
3. Ladda batterierna. Umgås med folk jag gillade och göra trevliga saker.
4. Ha ett asbra sexliv. (Eftersom jag inte vågar ligga när jag är gravid.)
Träna, ja kanske det. Men inte kolla upp vart vi ska göra IVF eftersom vi ska ta dem i frysen om inte karln ångrar sig. Ladda batterierna. Hur många gånger har det inte skitit sig just vid denna tidpunkt på året? Vi fick reda på i mars 2004 att vi inte kan få biologiska barn utan hjälp. Alltså ladda batterierna och tokjobba ihop pengar till privat IVF under sommaren. 2005 hade vi just fått missfall i juni. Ladda batterierna och köra till hösten. Förra året var det samma och nu repris igen. Sexlivet ja. Ska satsa på det. Kul, gratis och nödvändigt att få fart på efter denna svacka. Asbra ska jag satsa på.
Förresten, när jag satt och kollade i bloggen från juni 2008 såg jag att samma kompis G var halvnonchalant förra året när jag fick missfall. Jag blödde på måndagen och det visste hon om. På fredagen ringde hon och hade tydligen glömt bort både det och min födelsedag. Dåligt. Och detta hade jag glömt. Men ja, läge för ett snack snart. Men ingen av oss ringer och snart ska vi till Grekland.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Tänk så fort man glömmer. Du tycks, precis som jag, vara väldigt snabb med att glömma och förlåta.
Jag tycker inte du ska dra ett streck över det här. Om du orkar tycker jag att du ska ta upp läget till diskussion.
Som Maja säger, ingen har rätt eller fel och alla har sina känslor att leva med, men det minsta man kan kräva är att man visar sin vän att man bryr sig om. Punkt.
Skicka en kommentar