Tiden sniglar sig fram. Blod är det ännu. Ibland rosa, vissa gånger brunt, ibland rött och skrämmande. Det är jobbigt att vänta, något man ofta tvingas till i denna karusell. Påstår inte att det är lättare för det. Helst av allt skulle jag bara vilja ligga hemma och läsa böcker och tidningar hela dagarna men det går ju inte. På något sätt är det ändå skönt att vara sysselsatt. Ännu en gång är jag glad över att "alla" inte vet. Då tror jag att jag hade snurrat in ännu med på detta, om folk hade frågat.
Ja vänner, detta är jobbigt. Jag kastas mellan hopp och förtvivlan. Blir hoppfull när jag tänker på att det faktiskt var ett starkt plus igår. Blir livrädd när jag ser blod och tror att allt ska vara förbi.
På Linné sa syrran att "Om du fick är ett starkt positivt test så är du gravid och det är det vi utgår ifrån. Det kan blöda lite i början." Låter bra, men i slutänden vet man ju aldrig. Så är det ju.
Lyckliga stjärna, ge mig styrka och låt den fina vara kvar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Jag tänker på dig Anna-Bell och hoppas.
Jag tänker också på dig och hoppas! Men det är ju evigheters evigheter till vul. Grymt att du ska behöva stå ut så länge utan att få veta.
Älskade vän, tänker på dig!!! Herregud, det måste gå bra nu, det kan inte vara meningen att du ska behöva våndas på detta sätt. KRAM
Våndan är fruktansvärd, jag vet, det är inte kul, det känns som om det är det enda man tänker på, jag kunde inte släppa tanken när jag blödde.
Det behöver inte bli missfall, beviset sitter i babysittern och jollrar..
Håller mina tummar, stenhårt!
Kramar från Villemo
Oj vad jag håller tummarna för dig!
Flera tummar hålls här!
Kram Maria
Skicka en kommentar