Att hoppas

Så klart att jag hoppas. Men det är inte bara ett nederlag nu. Det är fler än så. Det sitter i. Vi får lovord från läkare, ändå är vi på andra sidan av den goda statiskiken mest hela tiden. Vi har kämpat på med syskonförsök i ett år nu. Det tär lite.

Idag är jag mest låg och säker på att det kommer att skita sig. Jag kommer att bli ledsen då. Känns som att jag bara kör på, kör på, kör på.

Avskyr att ruva. Kommer detta någongång att gå vägen?!