G har varit en nära vän i säkert tolv år. Hon är en sån som vet och förstår. En som som blev hoppsangravid på smekmånaden men som ändå kan sätta sig in. Hon är empatisk och godhjärtad. G visste om min vånda denna månad, hon köpte till och med ett av gravtesten i raden som jag gjorde under de två veckor jag gick och småblödde. "Men kan du inte vänta med att göra testet? Du gjorde ju ett i förrgår" sa hon då. Jag försökte förklara att jag var utom mig av oro, att jag fumlade för att hålla fast vid ett halmstrå. ""Det känns som att du inte förstår" sa jag. Jag fick det en vecka senare bekräftat att det var ett missfall. G hörde inte av sig tills jag här om dagen fick ett sms. "Det känns som att vi håller på att tappa kontakten. Hoppas att allt är bra och att den hänger i." Skickade ett sms tillbaka och talade om. Berättade att jag var besviken att hon inte hört av sig trots att hon visste min vånda. Fick till svar att hon var stött för att jag sagt att jag trodde att hon inte förstod. Vi pratade sedan en kortis igår. Hon nämnde inget om missfallet, så olikt henne att vara så. Nu är det frostigt. Jag har ingen lust att ringa, tycker att hon borde ha hört av sig vi är ju ändå nära. Men det kommer att ordna sig, det är bara ett litet tjafs och jag kan förlåta. Men jag kommer att hålla fast vid att hon borde ha hört av sig.
När det händer tråkigheter i form av besvikelser och en smärre personlig krasch som denna är det viktigt att få stöd. Tack ännu en gång för alla fina kommentarer här. Kramar i massor till kollegan (som inte vet att jag bloggar) och fina S som jag var på Greken med i veckan. Tack för att ni orkar ta del av mitt malande.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Åh vad jobbigt, att hon inte kan sätta dig före sina egna sårade känslor... Hoppas hon kommer till insikt när hon hunnit fundera lite på sitt håll. Men oavsett hur nära ni är så kan hon ju inte förstå hur det känns, "på riktigt"...
Jag har en vän som "tvingade" mig att berätta hela min historia i höstas (jag hade inte berättat för många alls), och sen dess har hon knappt hört av sig alls. (Vilket jag har gjort). Hon har blivit gravid 2 ggr på första försöket, och jag tror hon väntar trean.
Det känns tungt, men jag orkar inte ta tag i det.
Kram, en som också kämpar
Jag håller med föregående kommentar: Varför kan hon inte sätta sig själv åt sidan? Jag tycker faktiskt att hon inte ska vältra sig i sin egen tyckasyndom-bubbla nu, hur sårad hon än må känna sig.
Faktum är att hon inte hört av sig och det är du som haft det jobbigt. Ibland är det helt enkelt hennes ansvar att ta kontakt. Hon måste klara av att du säger att det känns som om hon inte förstår.
Jag har liknande erfarenheter, det känns SÅ bekant att läsa detta.
Mala är det enda man kan göra liksom.
Hoppas verkligen du och vännen kan komma tillbaka till varandra.
Jag var med om någonting liknande förra våren, då livet verkligen var ett helvete. Någon som jag betraktade som en vän försvann, det komemr aldrig att gå att reparera.
Jag tyckte då, och tycker fortfarande att hon betedde sig som skit. Ibland måste man ta hand om varann och din vän borde ha tagit hand om dig här. Livet handlar inte om att ha rätt och fel. Du behöver inte detta att bära utanpå allt annat.
KRAAAAAM
Kramar tillbaka!
Skicka en kommentar