Tiden

Tiden sniglar sig fram. Jag är fruktansvärt trött på jobbet och kan inte förstå hur jag ska stå ut i en och en halv vecka till innan jag har semester. Jag tar dag för dag och det finns ingen dag som jag slipper undan oron. I morse såg jag att det i trosan (proggisar och flytningar) hade en annan färg, som ljusa strimmor. Nu är jag rädd igen. Livrädd är jag och jag vet inte vad jag ska göra för att hantera min rädsla. Jag är skraj att det ska skita sig så klart och jag vet att samtidigt som det är skönt att dagarna går så blir fallet allt högre. Jag hade ju en tid för VUL på fredag men eftersom jag var på gynakuten på midsommarafton så bokade jag av tiden. "Jag tycker inte att du ska hålla på och kolla igen, att stoppa in en ultraljudsstav en gång till innan det stora ultraljudet" sa syrran på ulrtaljudsmottagningen."Låt den vara ifred där inne." Nu har jag en tid inbokat i augusti. Det är 6 1/2 vecka dit. En evighet alltså.

Fråga om proggisar

Jag har nu tagit progesterron sedan ET den sista april, två gånger om dagen. På söndag har jag gått tolv fulla veckor och vill sluta med proggisar. Hur gör jag? Trappar jag ner på något vis eller? På Linné har de sommarstängt så jag kunde inte fråga där.

Tacksam för svar från kloka tjejer.

Midsommar 2010

Det hela började med lunch hos oss. Mamma med man skulle komma till halv tolv. Klockan elva var jag på toa och upptäckte lite blod i trosorna. Jag blev så klart jätterädd. Mamma med man kom och vi åt lunch. De drog hem efter ett par timmar och sambon och jag cyklade med Prinsen till midsommarstången. Efter lite dans (ca en sekund sedan ville inte Prinsen dansa mer), glassätande, lotterier och fiskdamm hojade vi hem igen. Jag tog bilen till gynakuten och checkade in klockan 17.15. Sedan väntade jag. Inget mer blod syntes till men livrädd var jag. Var tvungen att lyssna till skrikande bebisar, tjutande fotbollstutor på tv och en tant som flåsade, höll sig för magen och gick av och an i korridorerna En syrra tog lite prover på mig och upptäckte att jag hade 38 i temp. Jag pratade men sambon på mobilen som var på midsommarfest med Prinsen. Prinsen lekte för fullt men hade fått en trägrej till ett kubbspel i huvudet. Efter sex timmar, klockan 23.15, fick jag komma in. Så nervös jag jag var när jag hoppade upp i gynstolen. Efter några sekunder vände läkaren skärmen till mig och jag såg Den lilla fara runt. H*n snurrade, guppade, vred sig fullt och jag grät av lättnad. Blödningen kom förmodligen från livmodertappen trodde läkaren. Febern visste hon inte men tyckte inte att jag kändes varm och jag höll med henne. Mitt urin skickades till lab för att kolla bla urinvägsinfektion.

På midsommarnatten åkte jag till festen. Trött men lycklig. Jag pratade lite med folk i någon timme innan jag tog med mig Prinsen hem. Sambon stannade kvar ett tag till. Väl hemma stack jag örontempen i örat. Ingen feber alls. Skumt.

I går hade Prinsen en jättebula i pannan efter kubbträt. Barnet som slog honom var en 2 1/2-åring som gjorde det helt oprovocerat. I morse när vi vaknade hade svullnaden gått ner över ögat och ena Prinsens öga var helt igenmurat. Jag blev jätterädd, ledsen och förbannad. Ringde till sjukvårdrådgivningen där en kvinna sa att det kan bli så. Det är inte alls rationellt att svära över ett litet barn men i morse var jag förbannad. För att ett annat barn gjort så där med min lilla kille, Prinsen som dessuton aldrig pucklat på en enda unge själv. Jag tyckte så synd om honom och det värkte i mammahjärtat. Prinsen själv har varit tapper hela dagen, pigg och lekt trots att han knappt sett ut genom springan från det ena ögat. Hoppas svullnaden har lagt sig i morgon.

Japp så har helgen varit ungefär.

Tid

Jag har fått en tid för ultraljud. Det är nästa fredag och nu längtar jag bara dit. Vill se att Den lilla lever, rör sig och verkar må bra.

Hyppo

Ja jag är lite hyppo och det erkänner jag. I går hittade jag en annan sak att oroa mig för än "endast" att Den lilla ska växa och må bra. Jag har hittat ett födelsemärke som jag tycker ser lite skumt ut. Jag kliade mig genom tröjan i går och på upptäckte att det var på den pricken. I dag är pricken liksom upphöjd och ser lite mysko ut, liksom att det är en liten svart sårskorpa där i. Jag hoppas så klart att allt är bra men kan liksom inte släppa det. I morgon kan min kära husläkare förvänta sig ett samtal.

Som grädde på moset går både svinkoppor och löss på jobbet. Brr.

Svar från restaurangen

Hej Anna-Bell!

Tack för ditt brev. Det var mycket tråkigt att höra vad som hänt dig. Självklart tar vi mycket allvarligt på allergier men misslyckades helt klart med att fullfölja er middag på ett korrekt sätt. Vi beklagar verkligen detta och skäms över att ingen bad om ursäkt ordentligt på plats och tog hand om dig bättre (utan märkliga uttalanden som vi förskräcks över att höra talas om).

Ditt brev har samtliga i vår personal fått ta del av direkt och kommer hjälpa oss bli mycket noggrannare då något liknande inte får hända. Vi ber återigen om ursäkt.

Skulle vi kunna få din adress så vi kan skicka en glad sommarhälsning?!

Allra vänligast,

XX

Tillbaks

Idag när jag var på Söder kom det med kraft. Illamåendet. Det knöt sig i magen så att det gjorde ont. Jag gick böjd som en ostkrok över Prinsens vagn, hyperventilerade och höll på att kräkas utanför 7 Eleven. Och jag blev glad. För jag hade ju undrat vart symptomen hade tagit vägen. Men de var visst bara vid Nytorget denna soliga söndag.