Nojjor

Här om dagen när mamma och hennes man var hemma hos oss kom vårt planerade snitt på tal. Mamma skruvade på sig och sa något i stil med att "Det där känns inte roligt..." Med rynkad näsa. Som att jag vill höra att hon är orolig. Som att jag behöver höra det. Som att jag ska ta hand om hennes nojjor. Som att det inte räcker med mina egna. "Men det där behöver vi inte prata om" avbröt jag och blev påminnd om varför vi aldrig berättat om barnlösheten för henne. För att jag visste att jag skulle få bära henne också. Hennes nojjor och hennes ledsamhet. Detta var bara ännu ett bevis för det.

När snittet ska göras ska Prinsen vara hos våra nära vänner. De är förmodligen inte alls oroliga för det som ska göras. Och är de det så skulle de aldrig visa något för Prinsen. Det känns både viktigt och tryggt.

Jul

Det började med att vi kom lite sent till firandet på julafton, Prinsen, sambon och jag. Vi hade fått ost, kex och bröd på vår lott till julbordet men inte tagit tag i det i tid. Fråga mig inte varför vi skjuter på saker många gånger. Vi blåste förbi Ica Maxi nära stan och tänkte att vi kunde handla i Södra Hålan där vi skulle fira jul. Inte en butik hade öppet och efter att ha stirrat in i kanske sju olika mörka affärer handlade vi på en öppen mack. Knäckebröd och färdigskivad Billingeost. Kändes så där att komma med det. Jag hade struntat i att göra min årliga julkola och den efterfrågades innan jag ens hade fått av mig skorna i hallen. Det andra julgodiset hade jag mitt svullo ätit upp innan det ens närmade sig julafton. Sambon hade glömt sin hundrakronorsjulklapp (vi byter så med de vuxna) och var tvungen att lösa det problemet. Han stack till macken igen. Hoppas vi inte är portade till nästa jul.

13 månader

Idag var jag hos frissan. Prinsen var med.

Frissan (som jag inte känner) till Prinsen: Hur gammal är du?

Prinsen: Fyra.

Frissan till mig: Vad tycker han om att bli storebror?

Jag: Det ser han fram emot!

Frissan till mig: Fyra år, ja man ska inte vänta längre. Jag har 13 månader mellan mina barn. Nu är de åtta och nio år. Det var jobbigt när de var små men jag ville ha det så. Nu leker de och har kul.

Jag: Jag var inte ens säker på att vi skulle kunna ge Prinsen ett syskon. Vi har verkligen fått kämpa för att få barn förstår du. Och 13 månader. Det betyder att du hade en bebis på fyra månader när du blev gravid igen. Vet du förresten, att jag hade inte ens pippat efter förlossningen när min son var fyra månader. Ja jag sprack hela vägen så jag var liksom inte så sugen på det.

Nä, inget av det sista sa jag. Jag la ner och kollade vidare i skvallertidningen istället.

Rörd

Jag arbetar ju med människor. Vissa föräldrar och barn står jag nära, några enstaka ytterligare lite mer nära. En del föräldrar väljer att prata mycket med mig, andra talar mer med någon kollega till mig. Vissa barn väljer att ty sig till mig, andra till en annan pedagog. Så klart.

Jag har länge haft en liten tjej som verkligen har varit "min" på jobbet. Hon har valt mig, tytt sig till mig och föräldrarna har (förmodligen) känt tillit till mig. Denna lilla tjej och jag har haft en speciell relation, så känns det.

Idag var hon ledig, lilltjejen. Men så kom hon tillsammans med sin mamma. Med ett jätteblompaket, med choklad , med paket till vår bebis och med en kort på flickan. Jag kunde inte hålla tårarna borta när jag läste de fina orden. Att det skulle sakna mig. Att jag är hennes favvofröken. Så mammans nummer. Om jag vill ta barnvagnspromenader i vår då lilltjejen ska få ett syskon.

Jag blir bara så himla rörd.

Köra på

Jag börjar bli riktigt tjock. Har en kanonkula på magen, mina 14 kilo verkar sitta mest där. Ändå kör jag på som vanligt (förutom att jag har gått ner i arbetstid.) Jag kör på för att jag antar att jag funkar så och för att jag kan. I går var vi i ett köpcenter, Prinsen och jag. Jag skulle inhandla de sista klapparna. Prinsen somnade i bilen. Jag kånkade ut vagnen som låg i bagaget och bar sedan i den sovande Prinsen i vagnen. Sedan körde jag ett race. Prinsen vaknade och var på dåligt humör. Jag, förvirrad som vanligt, råkade lämna Akademibokhandeln utan att betala en almanacka. Gick tillbaka in och pröjsade. Ringde till sambon. "Nu måste klockan vara 16! Du ringer alltid den tiden och undrar när jag kommer hem!"sa han vad jag upplevde anklagande.Talade om att jag bara undrade vilken klädstorlek han har "I fall att Tomten kommer med kläder..." Handlade en tröja till sambon och gick sedan in i en liten butik och köpte handgjorda praliner till dagmamman. Glömde påsen med almanackan och sambons tröja och fick jogga tillbaka med tjockmagen och barnvagnen i snömodden till pralinbutiken. På hemvägen frågade Prinsen femtio gånger om vi inte var framme snart. Väl hemma var jag på skittrist humör. Jag sopade igen dörren, helt utmattad, lät alla ytterkläder och klappar ligga i en hög på hallgolvet. Sedan däckade jag flåsande i soffan. "Är du ledsen mamma?" undrade Prinsen som blivit på bättre humör. "Näe, mamma är bra trött" svarade jag gråtfärdig. Efter att ha grinat lite av utmattning samtidigt som jag tvättade ansiktet i rinnande vatten sansade jag mig.

Började laga mat och det blev rester som jag inte alls var sugen på. Skulle egentligen ha handlat, men det fanns ingen kraft till det. Undrade i mitt stilla sinne när sambon skulle dyka upp men jag hörde inte av mig. Det var inte på ett positivt sätt han sa att jag alltid ringer klockan fyra tyckte jag, men jag anser att det är en relevant fråga. Andra människor som lever med en eller flera andra människor brukar meddela när man kommer hem på eftermiddagarna. Det har i alla fall jag fått för mig. Här kan det vara 17 eller 21. Sambon kan jobba i Uppsala eller Flen. Många gånger när jag ringer och undrar när han kommer hem är svaret "När jag har jobbat färdigt", vilket känns nonchalant. Så jag sket i att ringa. 19.30 ringde sambon glad i hågen och sa att han var på väg hem. Jag hade då hört om flera olyckor på vägarna men ville i alla fall inte ringa och vara besvärlig, vilket det känns som att jag uppfattas som. Så när han kom hem var jag ännu på lite dåligt humör. Sambon märkte att jag inte var helt ok och många gånger undrar jag varför jag aldrig kan få höra: "Hur är det?" Bara så. Lite medkänsla, genuin omtanke. Istället för "Men vad fan är det meeed dig?!" som igår. Alltså, hur svårt kan det vara? Med lite ömhet. Jag är ju för fan till och med höggravid! Kan man inte ens då få lite omtanke. Nej. Det går tydligen inte.

Jag vill inte jämföra mig med andra, men många gånger får jag känslan av att sambon och jag lever så olika andra par. Där min sambo kör sitt race och kanske inte hör av sig som igår. Där han jobbar mycket och tar för givet att jag är med Prinsen (vilket jag så klart är). Där jag inte är så beroende av honom, då jag packar in Prinsen, grejer och mig själv i en bil och drar på olika upptåg. Där det inte är självklart att vi som familj umgås hela helgerna. Vi är självständiga men ibland blir balansgången svår. Som att vi tappar varandra på vägen. I att han gör sina saker.
T ex leker med den nya datorn istället för att prioritera att sätta upp skötbordet till bebisen. I att jag väljer datorn och han tv:n istället för att välja varandra. I att vi periodvis inte har så många gemensamma roliga upplevelser att dela. Att det ofta är Prinsen och jag och "pappa på jobbet", vilket förstås är ännu mer påtagligt nu när jag gått ner i tid och snart är hemma med en bebis. Jag tror också att sambon är van vid att leva med en (inte för att skryta) rätt självständig tjej som mig. Som att han inte fattar hur andra har det (även om jag som sagt inte vill jämföra). Som när jag undrar om vi kan åka till Ikea menar han att jag kan göra det då jag slutar tidigt. Åka till Ikea. Med Prinsen, jättemage, saker att lämna tillbaka (felköp) och nya att handla. Visst, jag klarar det. Men jag vill inte hamna där igen. Där jag låg igår som en våt fläck i soffan då Prinsen undrade om jag var ledsen. Men jag vet inte om sambon förstår och kan sätta sig in. För han är van. Att det finns kraft och energi hos mig. Och han vet inte ens om att jag var slut igår. För han valde att inte fråga. Och efter det åkte jag och handlade så att Prinsen fick vara med sin pappa. Och då svor jag i bilen. Fan och helvete att det inte kan vara lätt. Skit och jävlars att man aldrig kan bli förstådd.

Tack!

Först av allt vill jag säga tack! Tack till er alla som lämnade ett avtryck och skrev en liten presentation om er själva. Det var väldigt kul för mig att ta det av! Jag tycker att det är så kul att ni följer mig här på bloggen! Underbart att många av er har lyckats få det ni önskar mest, all lycka till er som fortfarande kämpar!

Helgen har varit lugn. Det började med att Prinsen hade feber och ont i halsen när jag hämtade honom hos dagmamman i torsdags. Då jag vet att det går halsfluss hos dagmamman ringde jag i fredags till vårdcentralen. "Det är ingen som kollar upp efter en eller två dagar" fick jag till svar. "Dessutom kan man se tidigast i morgon om det är halsluss." Så det var bara att hålla ut. Med alvedon som tog ner febertopparna som högst var 39.9. Man förstår ju att något är galet när ens prins tackar nej till både sagoläsning och isglass. Efter två nätter med risig sömn, med stekheta fötter på min rygg åkte vi till närakuten igår. Jorå. Halsfluss. Efter bara några doser av penicillinet mår Prinsen bättre och det är en fröjd att se att han nu leker för fullt igen.

Det börjar dra ihop sig på riktigt och idag ska jag nog ut i förrådet och leta fram grejer som vagn och spjälsäng. Dessa saker var nära att hamna på blocket i våras precis i samma veva som jag testade positivt. Nu hoppas jag bara på att sakerna ser ok ut, ska hotta upp dem lite tänkte jag.

Bye the way var jag nostalgisk här om dagen. Den 16:e var det precis fem år sedan jag kissade på stickan och fick ett positivt utslag. Det fanns något litet där inne, någon liten som sedan blev Prinsen. Fantastiskt att tänka på.

Hej

Ibland dyker det upp någon ny person som visar sig läsa bloggen. Vissa har följt den ett tag utan att ge sig till känna, andra sträckläser en massa på en gång och säger hej direkt. Mig spelar det ingen som helst roll vilket man väljer att göra, men visst blir man nyfiken. Vem är DU som läser min blogg och varför läser du?

Vill passa på att säga hej och välkommen till Wilda Mathilda som både gav sig tillkänna och skrev fina ord här om dagen.

/Anna-Bell