Köra på

Jag börjar bli riktigt tjock. Har en kanonkula på magen, mina 14 kilo verkar sitta mest där. Ändå kör jag på som vanligt (förutom att jag har gått ner i arbetstid.) Jag kör på för att jag antar att jag funkar så och för att jag kan. I går var vi i ett köpcenter, Prinsen och jag. Jag skulle inhandla de sista klapparna. Prinsen somnade i bilen. Jag kånkade ut vagnen som låg i bagaget och bar sedan i den sovande Prinsen i vagnen. Sedan körde jag ett race. Prinsen vaknade och var på dåligt humör. Jag, förvirrad som vanligt, råkade lämna Akademibokhandeln utan att betala en almanacka. Gick tillbaka in och pröjsade. Ringde till sambon. "Nu måste klockan vara 16! Du ringer alltid den tiden och undrar när jag kommer hem!"sa han vad jag upplevde anklagande.Talade om att jag bara undrade vilken klädstorlek han har "I fall att Tomten kommer med kläder..." Handlade en tröja till sambon och gick sedan in i en liten butik och köpte handgjorda praliner till dagmamman. Glömde påsen med almanackan och sambons tröja och fick jogga tillbaka med tjockmagen och barnvagnen i snömodden till pralinbutiken. På hemvägen frågade Prinsen femtio gånger om vi inte var framme snart. Väl hemma var jag på skittrist humör. Jag sopade igen dörren, helt utmattad, lät alla ytterkläder och klappar ligga i en hög på hallgolvet. Sedan däckade jag flåsande i soffan. "Är du ledsen mamma?" undrade Prinsen som blivit på bättre humör. "Näe, mamma är bra trött" svarade jag gråtfärdig. Efter att ha grinat lite av utmattning samtidigt som jag tvättade ansiktet i rinnande vatten sansade jag mig.

Började laga mat och det blev rester som jag inte alls var sugen på. Skulle egentligen ha handlat, men det fanns ingen kraft till det. Undrade i mitt stilla sinne när sambon skulle dyka upp men jag hörde inte av mig. Det var inte på ett positivt sätt han sa att jag alltid ringer klockan fyra tyckte jag, men jag anser att det är en relevant fråga. Andra människor som lever med en eller flera andra människor brukar meddela när man kommer hem på eftermiddagarna. Det har i alla fall jag fått för mig. Här kan det vara 17 eller 21. Sambon kan jobba i Uppsala eller Flen. Många gånger när jag ringer och undrar när han kommer hem är svaret "När jag har jobbat färdigt", vilket känns nonchalant. Så jag sket i att ringa. 19.30 ringde sambon glad i hågen och sa att han var på väg hem. Jag hade då hört om flera olyckor på vägarna men ville i alla fall inte ringa och vara besvärlig, vilket det känns som att jag uppfattas som. Så när han kom hem var jag ännu på lite dåligt humör. Sambon märkte att jag inte var helt ok och många gånger undrar jag varför jag aldrig kan få höra: "Hur är det?" Bara så. Lite medkänsla, genuin omtanke. Istället för "Men vad fan är det meeed dig?!" som igår. Alltså, hur svårt kan det vara? Med lite ömhet. Jag är ju för fan till och med höggravid! Kan man inte ens då få lite omtanke. Nej. Det går tydligen inte.

Jag vill inte jämföra mig med andra, men många gånger får jag känslan av att sambon och jag lever så olika andra par. Där min sambo kör sitt race och kanske inte hör av sig som igår. Där han jobbar mycket och tar för givet att jag är med Prinsen (vilket jag så klart är). Där jag inte är så beroende av honom, då jag packar in Prinsen, grejer och mig själv i en bil och drar på olika upptåg. Där det inte är självklart att vi som familj umgås hela helgerna. Vi är självständiga men ibland blir balansgången svår. Som att vi tappar varandra på vägen. I att han gör sina saker.
T ex leker med den nya datorn istället för att prioritera att sätta upp skötbordet till bebisen. I att jag väljer datorn och han tv:n istället för att välja varandra. I att vi periodvis inte har så många gemensamma roliga upplevelser att dela. Att det ofta är Prinsen och jag och "pappa på jobbet", vilket förstås är ännu mer påtagligt nu när jag gått ner i tid och snart är hemma med en bebis. Jag tror också att sambon är van vid att leva med en (inte för att skryta) rätt självständig tjej som mig. Som att han inte fattar hur andra har det (även om jag som sagt inte vill jämföra). Som när jag undrar om vi kan åka till Ikea menar han att jag kan göra det då jag slutar tidigt. Åka till Ikea. Med Prinsen, jättemage, saker att lämna tillbaka (felköp) och nya att handla. Visst, jag klarar det. Men jag vill inte hamna där igen. Där jag låg igår som en våt fläck i soffan då Prinsen undrade om jag var ledsen. Men jag vet inte om sambon förstår och kan sätta sig in. För han är van. Att det finns kraft och energi hos mig. Och han vet inte ens om att jag var slut igår. För han valde att inte fråga. Och efter det åkte jag och handlade så att Prinsen fick vara med sin pappa. Och då svor jag i bilen. Fan och helvete att det inte kan vara lätt. Skit och jävlars att man aldrig kan bli förstådd.