Tankar om blod

Jag har varit rätt cool den senaste tiden. Gått till kuratorn med jämna mellanrum. Inte nojat för mycket. Inte alls för snittet som skall utföras inom en relativt snar framtid. Så i natt. Vaknade jag med andan i halsen. Tänkte på blod. På två och en halv liter som rann ur min kropp då Prinsen föddes. Jag. Vill. Inte. Förlora. Blod. Igen. Kände mig plötsligt rädd där jag låg i dubbelsängen och lyssnade på Prinsens och sambons andetag. Katastroftankarna kom slagkraftigt från ingenstans och jag försökte slå bort dem. Någon ska skära mig i magen. Det hände inte förra gången jag födde barn, men jag blödde som en gris ändå. Jag vet att det nog kommer att gå fint, att min livmoder nog vill dra ihop sig den här gången. Men ändå kom rädslan. För att ligga och blöda. Förblöda.