Här om dagen när mamma och hennes man var hemma hos oss kom vårt planerade snitt på tal. Mamma skruvade på sig och sa något i stil med att "Det där känns inte roligt..." Med rynkad näsa. Som att jag vill höra att hon är orolig. Som att jag behöver höra det. Som att jag ska ta hand om hennes nojjor. Som att det inte räcker med mina egna. "Men det där behöver vi inte prata om" avbröt jag och blev påminnd om varför vi aldrig berättat om barnlösheten för henne. För att jag visste att jag skulle få bära henne också. Hennes nojjor och hennes ledsamhet. Detta var bara ännu ett bevis för det.
När snittet ska göras ska Prinsen vara hos våra nära vänner. De är förmodligen inte alls oroliga för det som ska göras. Och är de det så skulle de aldrig visa något för Prinsen. Det känns både viktigt och tryggt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar