Mina föräldrar skiljde sig när jag var liten, bara ett år. Som pytteliten var jag bara hemma med mamma. Sedan började syrran och jag vara hos pappa varannan helg. Varannan vecka existerade liksom inte i början av 80-talet. Mamma träffade Ingemar när jag var fyra år. Jag minns inte att vi någonsin har varit utan honom. Han är och har varit som en extrafar till mig. Men pappa och jag har en bra relation. Det är på den nivån att vi hörs varje vecka. Då pratar vi om ditten och datten, kanske inga mer djupa saker men vi checkar av läget och han drar storys. Han är en jäkel på att berätta grejer, min pappa. Många gånger handlar det om hans hund, Vovven.
Pappa och jag bor relativt nära varandra. Det tar kanske en halvtimme med bil. Tre kvart om han kör, för på äldre dar har han börjat köra annorlunda. Kör på ettan för länge, kör långsammare än det är tillåtet. Han kommer nästan aldrig och hälsar på ändå. Trots att han är pensionär och jag är hemma. Han pratar om Vovven. Att han måste ut med honom och jag vill inte ha Vovven här. Det tror jag att han vet trots att jag inget sagt. Jag tål inte hundar riktigt och jag vill inte ha en massa hundhår här hemma. (Dagmamman har hundar och det är skitbra, men jag vill inte ha någon hemma helst.) Vovven borde kunna vara hemma själv i ett par timmar tycker jag, så det är inte det tror jag. Kanske är det bilkörningen.
När pappa och jag träffas gör vi det där han bor, men nästan aldrig hemma hos honom. En gång för kanske ett par år sedan hände en incident (ja jag är en idiot när det gäller att länka, trots att någon vänlig själ här gav mig en kurs..)så det känns olustigt. Vi, pappa och jag, blev lite osams om en grej. Eller vi tyckte olika och det blev jävligt dålig stämning och tjock luft. Prinsen råkade den gången trampa på Vovvens tass och jag förstår att han (hunden) reagerade. Vovven ylade till lite grann och då blev Prinsen rädd och började gråta, var på min pappa sa "Tur att han inte bet dig, Prinsen." Om en hund biter mitt barn ska den dö. Punkt. Det sa jag i form av :"Gör Vovven det, är det det sista han gör!" Sedan var stämningen rätt risig om man säger så.
Vi pratade aldrig om det där som hände. Vovven är pappas bebis, men jag tycker ändå inte att man säger så. Vi träffas mest på neutral mark, pappa och jag. Eftersom jag inte litar på Vovven. Det gör inte pappas fru heller, så det är inte jag som är paranoid. Ibland tar vi en lunch, pappa och jag. Ibland en promenad. Det är trevligt att ses.
Min syster har en restaurang. Jag var där här om dagen, med barnen. Hon har häcken full syrran och det var risigt på tomten utanför restaurangen. Inte alls juligt och det berodde inte endast på att det är bar backe. Hon hade en massa bråte utanför ingången, rödbetor i krukor, hinkar med fimpar. Jag gjorde ett ryck. Men Gittan i vagnen styrde jag upp. Plockade mossa, pyntade med julgranskulor. Tog bort allt skit. Prinsen hjälpte till och bar grejer, sa "Vad är mitt jobb nu, mamma?" Jag ordnade ett askfat till de rökande gästerna. Skrev att "Här får ni aska" och pyntade med stjärnor. Pappa kom förbi och jag sa att vi behövde tallris.
Pappa skryter gärna om sina barnbarn inför folk, men han lekar aldrig med Prinsen. Han pratar med honom när vi ses, men inte så mycket annat. Kanske är det till viss del för att han så sällan är hos oss. Han kommer ju bara när någon fyller år och då är det liksom annat. Ingemar, mammas man, bygger lego, tar med Prinsen ut på tomten, går till parken. Kanske är det så att min pappa inte är road av att leka? "Jag vill följa med morfar och plocka tallris!" sa Prinsen när vi var på restaurangen. Och de åkte iväg i bilen. Först hem till min pappa för att hämta en såg. Sedan till skogen. Det var allra första gången som de var ensamma, de två. Jag undrar om någon annan tänkte på det, eller var det bara jag? Prinsen var så glad när han kom tillbaka och han visade vilket ris han och morfar hade fixat.
I går var vi på Öppna Förskolan. Prinsen gjorde julkort till sina kompisar. "Det här är till Kevin. Det här till Alicia. Det röda är till morfar!" Jag ska se till att Prinsen och morfar träffas oftare. Styra upp saker som passar dem båda. För morfar kan engagera sig om man hamnar på en arena där han känner sig bekväm, så då får jag se till att ordna det. Det känns viktigt.
Ps. För några år sedan fick Prinsen en bok av sin morfar som hette "Till mitt barnbarn." I den hade han fyllt i en massa men jag vet inte om jag ännu har läst färdigt den. För jag bara grät hela tiden. På en sida hade han skrivit: "Jag har missat mycket av din mammas uppväxt men jag får försöka ge tillbaka en del som jag har missat. Förlåt mig, det är inte så lätt att vara pappa alltid."
onsdag 30 november 2011
måndag 28 november 2011
12
En av dagarna den här veckan firar vi, Sambon och jag. Vi har varit ihop i tolv år. Vad är det som gör att vi faktiskt håller ihop ännu? Efter allt. Jag skulle vilja svara att det är för att vi älskar varandra, är så kärleksfulla och har en så bra kommunikation Det första är sant, men på sistone har jag liksom fått påminna mig om det andra. Varför vi valde varandra, vad det är jag gillar med honom. För vissa dagar känns inget självklart.
Det är för mycket prat på grottmänniskenivå och för lite om livet. För mycket tristess och sura miner. För mycket tävlande om vem som ska ha sovmorgon och för lite tid att göra roliga saker.
Så varför är vi fortfarande ihop? Jag tror att det till viss del är för att vi båda två är såna där strävansmänniskor. Som springer med skallen rakt in i väggen men inte ger upp. Envisa satar. För att vi inte surar i veckor efter gnabb, utan brinner av och går vidare. För att jag ser den där roliga killen med humor mellan varven och mellan diskberget och tvätthögarna. Och honom gillar jag. Men samma sida som jag föll för kan jag irritera ihjäl mig på idag. Det matcho. För det var annat när man var 24. Nu smäller ödmjukhet högre. Men det är sån han är.
Jag skulle vilja skriva att jag älskar Sambon för att han är positiv, har mycket tålamod och är känslomänniska men det är inte sant. Han är mer en realist med svart humor som svårt att prata om känslor. Men jag älskar honom för att han är lojal, bjuder på sig själv och är givmild. De värsta egenskaperna hos en partner skulle för mig vara (förutom en misshandlare eller något annat extremt) någon som är bonnig. Jag klarar inte av folk som inte kan föra sig som drar bögskämt och liknande. Har också svårt för snåla människor.
Det har varit på tok för lite kramar på sistone. Och typ inget sex alls. Ekorrhjulet snurrar på och vi bara hänger på, tänker att det blir annat sen. När Gittan är större. När vi (läs Gittan och jag) sover bättre på nätterna. När vi kan gå på en bio eller ta en lunch ihop. Det är ingen rast och ro att gå ut och fika när barnen är med. Vi gör det ibland men det blir inte bra och slutar med att Sambon blir grinig. För han verkar aldrig fatta att det är så det kan vara. Och så blir jag plötsligt trebarnsmor. Hemma är det enklare när man fikar. Då kan Prinsen leka när han har ledsnat och Gittan får krypa runt på golvet. Det är svårt på ett café. Det bara är så och jag anser att man som förälder och vuxen får anpassa sig en relativt kort tid. När några vänner (som har en femåring de skulle ha barnvakt till) undrade om vi ville med på finrestaurang, skrattade jag. De tänkte att vi kunde ta med Gittan och jag tänkte att de inte förstod, att de hade glömt, att de snart blir påminda då hon är gravid. Visst, det kanske går med en lugn bebis, eller med en nykläckt. Men inte med en vild Gittan.
Han kan kläcka ur sig knäppa saker ibland, Sambon. Tänker sig inte för och skiter ibland om att be om ursäkt sedan. Förr blev jag galen och muckade. Det gör jag fortfarande ibland. Men vissa gånger struntar jag i honom. Går till ett annat rum och säger fula saker högt när jag vet att ingen hör. "Men jävla idiotknäppskalle. Jag skiter väl i dig!" Så kan det låta.
Jag vet att Sambon föll för min "fina rumpa" och för att jag var så pratsam. Rumpan är nu mer platt som en pannkaka och det där att jag är pratsam kan han bli galen på. Han är liksom inte den pratiga typen och uppfattar att jag vill veta allt och allt, då jag i själva verket bara försöker föra en normal konversation
Jag skulle vilja säga att vi är jämställda men då skulle jag fara med osanning. Jag har en del högskolepoäng och en examen. Sambon har noll poäng. Jag är anställd av kommunen vi bor i. Han är sin egen chef. Jag tjänar betydligt mindre än vad han gör. Om han inte kommer till sitt arbete hamnar både hans anställda och de han utför sitt arbete hos i skiten. När jag är hemma sätter de in en vikarie för mig. Jag skulle vilja dela VAB, tänker att det är viktigt att pappa också får badda febriga pannor. Jag tar alla VAB. Jag skulle vilja tala om för er att Sambon ska vara hemma med Gittan, för att han vill och värdesätter det högt. När jag frågar honom ser han mest stressad ut, pratar om företaget och när jag tänker på att han skulle vara föräldraledig och ändå sitta på kontoret, prata i telefonen, blippa med mobilen tänker jag att det ändå kan vara. Om han inte skulle kunna slappna av och fokusera på Gittan och på Prinsen är det nog ingen idé.
Jag har nära vänner. Så nära att jag kan ringa mitt i natten om det är något. Jag tror att även det bidrar till att Sambon och jag fortfarande är tillsammans. För en del saker tar jag med dem (speciellt två stycken) då jag vet att Sambon ändå inte skulle förstå eller orka lyssna. Han har själv sagt det att "Du och jag är livskmrater, men G är din själsfrende." Så sant. Jag tycker att det låter så vackert när folk påstår att deras partner är deras bästa vän. Som de kan prata om allt med men som de också är tända på och pippar med. Jag kan bara gratulera.
Tolv år. Av trångboddhet i Stockholms innerstad, fester och både bråk och försoningar. Av charterresor, restaurangbesök och en mass sex. Av flytt till en trea utanför stan, av längtan efter barn. Av år i IVF-karusellen, av missfall, av lyckan att bli föräldrar. Av småbarnsår och förundran över föräldraskapet. Tolv år av kärlek och glädje, av sorg och strävan. Av husköp, av tankar på syskon. Av flera IVF:er och missfall igen. Av ett sexliv som sagt upp sig, av lyckan av ännu ett barn.
"Still going strong" sa jag och tittade på Sambon här om dagen. "Still going i alla fall" sa han, drog mig intill sig och gav mig en smackpuss mitt på munnen.
Det är för mycket prat på grottmänniskenivå och för lite om livet. För mycket tristess och sura miner. För mycket tävlande om vem som ska ha sovmorgon och för lite tid att göra roliga saker.
Så varför är vi fortfarande ihop? Jag tror att det till viss del är för att vi båda två är såna där strävansmänniskor. Som springer med skallen rakt in i väggen men inte ger upp. Envisa satar. För att vi inte surar i veckor efter gnabb, utan brinner av och går vidare. För att jag ser den där roliga killen med humor mellan varven och mellan diskberget och tvätthögarna. Och honom gillar jag. Men samma sida som jag föll för kan jag irritera ihjäl mig på idag. Det matcho. För det var annat när man var 24. Nu smäller ödmjukhet högre. Men det är sån han är.
Jag skulle vilja skriva att jag älskar Sambon för att han är positiv, har mycket tålamod och är känslomänniska men det är inte sant. Han är mer en realist med svart humor som svårt att prata om känslor. Men jag älskar honom för att han är lojal, bjuder på sig själv och är givmild. De värsta egenskaperna hos en partner skulle för mig vara (förutom en misshandlare eller något annat extremt) någon som är bonnig. Jag klarar inte av folk som inte kan föra sig som drar bögskämt och liknande. Har också svårt för snåla människor.
Det har varit på tok för lite kramar på sistone. Och typ inget sex alls. Ekorrhjulet snurrar på och vi bara hänger på, tänker att det blir annat sen. När Gittan är större. När vi (läs Gittan och jag) sover bättre på nätterna. När vi kan gå på en bio eller ta en lunch ihop. Det är ingen rast och ro att gå ut och fika när barnen är med. Vi gör det ibland men det blir inte bra och slutar med att Sambon blir grinig. För han verkar aldrig fatta att det är så det kan vara. Och så blir jag plötsligt trebarnsmor. Hemma är det enklare när man fikar. Då kan Prinsen leka när han har ledsnat och Gittan får krypa runt på golvet. Det är svårt på ett café. Det bara är så och jag anser att man som förälder och vuxen får anpassa sig en relativt kort tid. När några vänner (som har en femåring de skulle ha barnvakt till) undrade om vi ville med på finrestaurang, skrattade jag. De tänkte att vi kunde ta med Gittan och jag tänkte att de inte förstod, att de hade glömt, att de snart blir påminda då hon är gravid. Visst, det kanske går med en lugn bebis, eller med en nykläckt. Men inte med en vild Gittan.
Han kan kläcka ur sig knäppa saker ibland, Sambon. Tänker sig inte för och skiter ibland om att be om ursäkt sedan. Förr blev jag galen och muckade. Det gör jag fortfarande ibland. Men vissa gånger struntar jag i honom. Går till ett annat rum och säger fula saker högt när jag vet att ingen hör. "Men jävla idiotknäppskalle. Jag skiter väl i dig!" Så kan det låta.
Jag vet att Sambon föll för min "fina rumpa" och för att jag var så pratsam. Rumpan är nu mer platt som en pannkaka och det där att jag är pratsam kan han bli galen på. Han är liksom inte den pratiga typen och uppfattar att jag vill veta allt och allt, då jag i själva verket bara försöker föra en normal konversation
Jag skulle vilja säga att vi är jämställda men då skulle jag fara med osanning. Jag har en del högskolepoäng och en examen. Sambon har noll poäng. Jag är anställd av kommunen vi bor i. Han är sin egen chef. Jag tjänar betydligt mindre än vad han gör. Om han inte kommer till sitt arbete hamnar både hans anställda och de han utför sitt arbete hos i skiten. När jag är hemma sätter de in en vikarie för mig. Jag skulle vilja dela VAB, tänker att det är viktigt att pappa också får badda febriga pannor. Jag tar alla VAB. Jag skulle vilja tala om för er att Sambon ska vara hemma med Gittan, för att han vill och värdesätter det högt. När jag frågar honom ser han mest stressad ut, pratar om företaget och när jag tänker på att han skulle vara föräldraledig och ändå sitta på kontoret, prata i telefonen, blippa med mobilen tänker jag att det ändå kan vara. Om han inte skulle kunna slappna av och fokusera på Gittan och på Prinsen är det nog ingen idé.
Jag har nära vänner. Så nära att jag kan ringa mitt i natten om det är något. Jag tror att även det bidrar till att Sambon och jag fortfarande är tillsammans. För en del saker tar jag med dem (speciellt två stycken) då jag vet att Sambon ändå inte skulle förstå eller orka lyssna. Han har själv sagt det att "Du och jag är livskmrater, men G är din själsfrende." Så sant. Jag tycker att det låter så vackert när folk påstår att deras partner är deras bästa vän. Som de kan prata om allt med men som de också är tända på och pippar med. Jag kan bara gratulera.
Tolv år. Av trångboddhet i Stockholms innerstad, fester och både bråk och försoningar. Av charterresor, restaurangbesök och en mass sex. Av flytt till en trea utanför stan, av längtan efter barn. Av år i IVF-karusellen, av missfall, av lyckan att bli föräldrar. Av småbarnsår och förundran över föräldraskapet. Tolv år av kärlek och glädje, av sorg och strävan. Av husköp, av tankar på syskon. Av flera IVF:er och missfall igen. Av ett sexliv som sagt upp sig, av lyckan av ännu ett barn.
"Still going strong" sa jag och tittade på Sambon här om dagen. "Still going i alla fall" sa han, drog mig intill sig och gav mig en smackpuss mitt på munnen.
fredag 25 november 2011
Pynta
Jag har pyntat idag. Hämtat papplådan från förrådet. Tagit fram samma gamla grejer som jag gör varje år. Porslinsfigurerna, jag som aldrig har porslinsfigurer annars, alla toapappersrulletomtar som Prinsen har gjort. Den vita snögubben som farmor en gång pysslade ihop, den börjar luta med huvudet, men den måste fram. Ljusstaken som mormor och morfar köpte på Epa. Morfar dog när jag var elva. Hur många gånger hade de den framme? Undrar om den fanns under jularna i det röda huset på landet.
Tiden blir så tydlig med traditioner. Hur många gånger plockade jag fram jullådan och alla dess skatter när jag var barnlös? Nu är det jul igen och jag är barnlös ännu, liksom. Den gamla speldosan som jag fick av mamma när jag var ett år. Pappa hade just lämnat henne och hon var luspank. Ett paket fick jag och det var den. När jag hör melodin låter det som barndom för mig.
Hur många gånger har jag ruvat när jag har packat upp jullådan? Tänkt att snart måste det bli. Nästa jul kanske jag har en liten.
Jag minns Prinsens första jul. Han var fyra månader och vågade sitta hos tomten. Han fick en massa paket och jag ammade i syrrans sons antika barnsäng. Prinsen var så fin och jag minns att han hade en randig body i vitt och brunt.
Jag har alltid älskat pappstjärnor. Förr hade vi en röd och gul som jag köpte i en udda butik på Söder. Idag har vi vita och två lila. Under den i köket finns nu två tomtar. De ser busiga ut, den ena kastar snöboll. Sambons mormor och morfar köpte dem en gång för kanske åtta år sedan. Morfarn dog precis när jag blev gravid med Prinsen. Jag vet att morfarn betydde mycket för Sambon. Det hade varit fint om vi hade tagit ett namn efter honom till vår son. Men vi tycket inte att Prinsen Rune var fint.
Julen 2008 fick jag ett tidigt missfall. Vi hade tagit ett av de nedfrysta embryona vi hade i frysen på Huddinge. Första tanken var "Helvete!" och den andra "Jag tänkte väl att det inte skulle gå så här lätt." Vi hade pratat en del om syskon och jag längtade. Prinsen var två år och vi firade hos syrran som vanligt.
Förra året när jullådan åker fram var jag höggravid. Det skulle inte ens dröja två veckor tills vi fick träffa vårt andra barn, Prinsens lillasyster. Jag längtade hela november på att få julpyssla och pynta. En del menar att man vill boa när man ska få barn. Det finns en film som visar hur Prinsen och jag klädde granen. Jag hade ett svart linne och tights och tramsade inför kameran. Jag önskade att Sambon skulle älska att filma mig, oss. Det önskar jag jämt, men han är inte road utan gör det för att jag sätter kameran i handen på honom.
Det är Gittans första jul snart. Allt det första är speciellt på något sätt. Jag önskar mig inget av Tomten för jag har fått allt jag velat. Han hörde min bön, såg min korta önskelista med stort innehåll som jag skrev varje år. Tack för det. Tack av hela mitt hjärta. Men om någon frågar i alla fall ska jag säga att jag vill ha en pyjamas. Låter konstigt när man är 36, men jag vill ha något att mysa i. Och rött te. Det finns så många goda smaker.
Klockan är nu 22.10 denna fredagkväll. Hon hade svårt att somna igår, Gittan. Hoppade runt i dubbelsängen, skrattade, gjorde pruttljud. Sedan vaknade hon halv sex i morse. Så jag ser i kors och ska lägga mig nu. Krypa ner i den svala sängen, somna i skenet av den lila pappstjärnan. Go natt vänner.
Tiden blir så tydlig med traditioner. Hur många gånger plockade jag fram jullådan och alla dess skatter när jag var barnlös? Nu är det jul igen och jag är barnlös ännu, liksom. Den gamla speldosan som jag fick av mamma när jag var ett år. Pappa hade just lämnat henne och hon var luspank. Ett paket fick jag och det var den. När jag hör melodin låter det som barndom för mig.
Hur många gånger har jag ruvat när jag har packat upp jullådan? Tänkt att snart måste det bli. Nästa jul kanske jag har en liten.
Jag minns Prinsens första jul. Han var fyra månader och vågade sitta hos tomten. Han fick en massa paket och jag ammade i syrrans sons antika barnsäng. Prinsen var så fin och jag minns att han hade en randig body i vitt och brunt.
Jag har alltid älskat pappstjärnor. Förr hade vi en röd och gul som jag köpte i en udda butik på Söder. Idag har vi vita och två lila. Under den i köket finns nu två tomtar. De ser busiga ut, den ena kastar snöboll. Sambons mormor och morfar köpte dem en gång för kanske åtta år sedan. Morfarn dog precis när jag blev gravid med Prinsen. Jag vet att morfarn betydde mycket för Sambon. Det hade varit fint om vi hade tagit ett namn efter honom till vår son. Men vi tycket inte att Prinsen Rune var fint.
Julen 2008 fick jag ett tidigt missfall. Vi hade tagit ett av de nedfrysta embryona vi hade i frysen på Huddinge. Första tanken var "Helvete!" och den andra "Jag tänkte väl att det inte skulle gå så här lätt." Vi hade pratat en del om syskon och jag längtade. Prinsen var två år och vi firade hos syrran som vanligt.
Förra året när jullådan åker fram var jag höggravid. Det skulle inte ens dröja två veckor tills vi fick träffa vårt andra barn, Prinsens lillasyster. Jag längtade hela november på att få julpyssla och pynta. En del menar att man vill boa när man ska få barn. Det finns en film som visar hur Prinsen och jag klädde granen. Jag hade ett svart linne och tights och tramsade inför kameran. Jag önskade att Sambon skulle älska att filma mig, oss. Det önskar jag jämt, men han är inte road utan gör det för att jag sätter kameran i handen på honom.
Det är Gittans första jul snart. Allt det första är speciellt på något sätt. Jag önskar mig inget av Tomten för jag har fått allt jag velat. Han hörde min bön, såg min korta önskelista med stort innehåll som jag skrev varje år. Tack för det. Tack av hela mitt hjärta. Men om någon frågar i alla fall ska jag säga att jag vill ha en pyjamas. Låter konstigt när man är 36, men jag vill ha något att mysa i. Och rött te. Det finns så många goda smaker.
Klockan är nu 22.10 denna fredagkväll. Hon hade svårt att somna igår, Gittan. Hoppade runt i dubbelsängen, skrattade, gjorde pruttljud. Sedan vaknade hon halv sex i morse. Så jag ser i kors och ska lägga mig nu. Krypa ner i den svala sängen, somna i skenet av den lila pappstjärnan. Go natt vänner.
onsdag 23 november 2011
Påpekanden
Jag är på Öppna Förskolan igen, sitter med min tekopp och kollar på Gittan som leker på golvet. Iakttar även några andra föräldrar. Två rätt unga mammor, kanske 25, har varsin bebis. De sitter på golvet med sina barn och pratar.
Tjej A: "Min tjej har så väldigt utstående öron."
Tjej B: Är tyst.
Tjej A: Det måste vara från pappan, jag har det inte i alla fall. Man får väl tejpa dem eller nåt.
Jag: "Och du då din tjockis! Dig får man väl banta ner eller något!"
Nej det sa jag inte så klart. Men jag kokade lite inom mig. Fan att folk pekar på barns utseenden på det sättet. Fan att föräldrar gör det. Jag är övertygad om att hon älskar sitt barn, det är inte det. Men man säger inte så.
Tjej A: "Min tjej har så väldigt utstående öron."
Tjej B: Är tyst.
Tjej A: Det måste vara från pappan, jag har det inte i alla fall. Man får väl tejpa dem eller nåt.
Jag: "Och du då din tjockis! Dig får man väl banta ner eller något!"
Nej det sa jag inte så klart. Men jag kokade lite inom mig. Fan att folk pekar på barns utseenden på det sättet. Fan att föräldrar gör det. Jag är övertygad om att hon älskar sitt barn, det är inte det. Men man säger inte så.
tisdag 22 november 2011
Bland falukorvsringar
Fina vännen O har varit ute och seglat i medelhavet. Med på halva trippen var ett ragg som har träffade efter vägen. Någon har tyckte var fin och attraktiv på alla sätt och vis.
"Så nu blir det gemensamt boende i Sverige och giftemål?" skojade jag.
"Näe. Jag vet inte vad som händer. Jag har så svårt att bli kär."
Själv skulle jag nog ha lätt för att bli kär tror jag. I en attraktiv människa på en båt. Helt ensamma med tid att utforska, möjlighet att göra vad andan faller på. Med solvarm hud och rufsigt hår.
Själv försöker jag hålla gnistan levande bland tvätthögar och falukorvsringar. Det är svårt ibland.
"Så nu blir det gemensamt boende i Sverige och giftemål?" skojade jag.
"Näe. Jag vet inte vad som händer. Jag har så svårt att bli kär."
Själv skulle jag nog ha lätt för att bli kär tror jag. I en attraktiv människa på en båt. Helt ensamma med tid att utforska, möjlighet att göra vad andan faller på. Med solvarm hud och rufsigt hår.
Själv försöker jag hålla gnistan levande bland tvätthögar och falukorvsringar. Det är svårt ibland.
Äckligt?
I ett köpcenter söder om Stockholm ser jag ett par som går hand i hand. De är typ 40.
Han: Nu gjorde jag det igen!
Hon: Vadå?
Han: Hälsade på någon jag känner så där. Log fast jag egentligen inte gillar personen.
Hon: Fan vad äckligt!
Vad är bäst då? Att dissa helt eller att kasta ut ett falskt leende? Det undrade jag som gick bakom.
Han: Nu gjorde jag det igen!
Hon: Vadå?
Han: Hälsade på någon jag känner så där. Log fast jag egentligen inte gillar personen.
Hon: Fan vad äckligt!
Vad är bäst då? Att dissa helt eller att kasta ut ett falskt leende? Det undrade jag som gick bakom.
måndag 21 november 2011
Boende
Jag hamnade i en liten slags kris när jag började vara hemma så mycket. Inte över att slippa arbeta. Inte på något sätt över föräldraskapet. Men över boendet. Jag vet att jag har skrivit om det förr. Och ja, det är ett lyxproblem. Vi bor i ett relativt litet hus på typ 120 kvadratmeter. I ett område som man skulle kunna kalla "bra" rätt och slätt. I vårt område finns mest villor men också ett och annat radhus. Några få lägenheter finns också en bit bort. Jag tror att det är två olika kategorier som bor här, om man tänker på finansierinen av boendet: De som har det helt ok ekonomiskt eller de som har bott här länge. I många fall så länge att huset redan är avbetalt.
Krisen jag pratar om handlar om att jag tycker att det är så dött här i området. Jag vet att det bor en massa barn i närheten, men nästan ingen är ute. Vad gör folk på helgerna? Drar till Ikea eller köpcenter? Jag hade innan vi flyttade hit, en vision om att Prinsen skulle kunna springa mellan husen här, ha en massa kompisar. Ok, vi har inte valt att ha honom på förskolan som ligger här på gatan, så där missar vi en del. Men i alla fall. Vi är ute i området varje dag, men vi ser inte barn ute här varje dag. JAG behöver inga nya polare, jag har mina. Men jag tänker på att barnen ska ha många kompisar nära.
Sambon pratar om att bygga ett nytt hus. Vi som har småbarn, som har gjort 1000 turer med IVF och har gjort omfattande renoveringar av vårt hus. Hur mycket tycker han att vi ska palla? Jag funderar på radhus. Så att man bor närmare andra. För jag är en lägenhetsunge. Jag gillar att folk samlas i parken. Sån är jag. Men jag vill ändå inte bo i stan, för där finns för mycket bilar.
I vårt område finns två (2!) radhusområden som är till för människor som har fyllt 55 år. Jag brukar tänka på att området skulle vara mer livat om alla som ville fick bo där. Om det skulle vara barnvagnar utanför istället för rullatorer. Eller i varje fall blandat. Vad är det för jäkla diskriminering förresten? 55-plusboende. Var finns alla bostäder där man måste vara under 55 år för att bo? Var är alla husdjursägarboenden och alla bögboenden? Jag fattar inte konceptet.
Krisen jag pratar om handlar om att jag tycker att det är så dött här i området. Jag vet att det bor en massa barn i närheten, men nästan ingen är ute. Vad gör folk på helgerna? Drar till Ikea eller köpcenter? Jag hade innan vi flyttade hit, en vision om att Prinsen skulle kunna springa mellan husen här, ha en massa kompisar. Ok, vi har inte valt att ha honom på förskolan som ligger här på gatan, så där missar vi en del. Men i alla fall. Vi är ute i området varje dag, men vi ser inte barn ute här varje dag. JAG behöver inga nya polare, jag har mina. Men jag tänker på att barnen ska ha många kompisar nära.
Sambon pratar om att bygga ett nytt hus. Vi som har småbarn, som har gjort 1000 turer med IVF och har gjort omfattande renoveringar av vårt hus. Hur mycket tycker han att vi ska palla? Jag funderar på radhus. Så att man bor närmare andra. För jag är en lägenhetsunge. Jag gillar att folk samlas i parken. Sån är jag. Men jag vill ändå inte bo i stan, för där finns för mycket bilar.
I vårt område finns två (2!) radhusområden som är till för människor som har fyllt 55 år. Jag brukar tänka på att området skulle vara mer livat om alla som ville fick bo där. Om det skulle vara barnvagnar utanför istället för rullatorer. Eller i varje fall blandat. Vad är det för jäkla diskriminering förresten? 55-plusboende. Var finns alla bostäder där man måste vara under 55 år för att bo? Var är alla husdjursägarboenden och alla bögboenden? Jag fattar inte konceptet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
