Hej ho!

Det blir allt glesare mellan inläggen. Tror att det delvis beror på att min dator är så knäpp, och att jag aldrig gör något åt det.

Julaftonen var bra. Vi var hos syrran, men på annan adress. Hon har efter 20 år lämnat bostaden där hennes barn växte upp, till en annan. Denna vackra lägenhet var så fin igår. Med alla ljus och den stora granen. Käk hade vi också. Mer är vi kunde äta upp och jag mådde illa. Inte bara för att  jag hade måffat i mig för mycket, utan också för att andra är utan medan vi har överflöd. "Jag äter inte rester!" sa syrran och jag packade påsar som folk fick ta med sig hem.

Jag har fått ett erbjudande. Sambon tänker fria om jag hjälper honom att gå ner 20 (!) kilo. Jag har antagit utmaningen men start från januari. Anna-Bell ska bli PT, ha, ha! Och jag ska bli en hård sådan!

Tappa bort

Det är svårt att hålla kolla på alla sina grejer när man är åtta år, verkar det som. Förra veckan tappade Prinsen bort två mössor och en sko i skolan. Denna vecka hittade jag två av tre saker. Det är inte så himla pjåkigt.

Flera möten

Han som har varit på Prinsen, jag styrde upp en date med hans mamma. Vi hade ett bra samtal och jag fick reda på saker som är bra att veta. Vi har också haft ett uppföljningssamtal då Sambon och jag träffade klassläraren, specialpedagogen och rektorn. De ska ha ögonen på Prinsen och se till att allt funkar bra och de har det andra barnet under luppen.

Jag hoppas att det inte blir något mer med det där barnet nu!

Möte

Idag var det möte med rektorn angående Prinsens skolsituation. Jag höll mig relativt kort, men förklarade att vi vill se en förändring. Att vi inte accepterar att vår son kränks. Hon höll med, men jag vill veta att det ska bli bra och det NU. Hade tänkt hålla mig cool, men det sprack. Grinade i två olika omgångar under vårt samtal på 45 minuter. Det är lätt att det blir så när ens barn far illa. Bland annat rann tårarna när jag tittade på henne och förklarade att hon i sexårs var i gruppen och tittade på VÅRT barn, sa att HAN fungerade bra. "Du tittade på honom, när det inte var han som var problemet!" sa jag. Hon blev tyst en stund och sa att "Jag ber om ursäkt om jag sa något som inte passade." Hoppas att hon fattade poängen.

Rektorn ska prata med arbetslaget. Hon har tidigare pratat med pojkens mamma, de har ett nära samarbete. Hon ville också tala med Prinsen och han ville att jag skulle vara med. "Jag vill inte att han ska sitta i något slags förhör", sa jag och hon menade att "Tänk om han om några år säger, att ingen lyssnade på mig i skolan." Hon har en poäng, men jag ska med, som sagt. Om två veckor har vi uppföljningsmöte.

Husen

Förresten tittar vi inte längre efter ett annat hus. Man tappar liksom lusten när kåkarna går upp en halv till en miljon kronor. Vi satsar på att bygga ut till våren istället.

ho, ho!

Jag är här! *står på tå och viftar med armen*

Min dator har varit/är paj. Jag kan inte riktigt lita på den och därför sitter jag inte så mycket vid datorn på kvällarna, tyvärr. (Tack rara Ebba för att du efterlyste mig!) En annan anledning till varför jag inte är vid datorn på kvällarna är att jag sover då. Hela veckan har jag somnat i soffan med gamnacke. När jag frågade Sambon om han tror att det är något fel på mig, sa han "Vi har varit ihop i femton år snart. Varje november är det ju som att du drar ner rullgardinen. Du blir ju svintrött!" Visst, ja!

Det är körigt i skolan för Prinsen också. Ännu en gång är pojken R (minns inte vad jag kallade honom förut) på honom. R har sparkat Prinsen, puttat in honom i en hylla, hotat, sagt hemska saker, kränkt honom. Mitt barn! Jag har varit utom mig av förtvivlan, ledsen och arg. Jag som arbetar med barn, har övervägt att hota upp R, att trycka upp honom i en vägg och säga "Rör du mitt barn igen så sparkar jag benen av dig, fattar du det!!" Så klart gör jag inte det. Men när man ser att någon gör ens barn illa, kan man få hemska tankar, det kan brinna i skallen. Jag har skrivit mejl. Till många olika personer. I veckan har vi möte med rektorn. Detta tar på krafterna. Men om inte jag för mitt barns talan, vem ska då göra det? Jag går genom eld och vatten för mina små. Prinsen ska aldrig behöva vara rädd för att gå till skolan. Han ska aldrig behöva bli kränkt. Jag ska vara hård på mötet, inte låta rektorn prata som en politiker, runt problemen. Hon ska ta sitt ansvar, hon ska agera denna gång. För det anser jag att hon sket i förra gången. Fortsättning följer.

Vetekudde

Vi gör massage på Sambon. Det är Prinsen och Gittan och jag. Sambon får ligga på den runda mattan i vardagsrummet, på en handduk. Under huvudet har han en soffkudde. Det är mörkt i rummet, bortsett från några ljus som fladdrar och vi har satt igång lugn musik.

Prinsen vill göra själv. "Det är regn", säger han och duttar med sina små fingertoppar på Sambons stora rygg. "Men sedan kommer solen." Han drar med stora drag. "Och sedan dyker en fjäril upp." Han formar en fjäril med händerna. Duktiga Prinsen som är så bra på massage.

Gittan masserar också och jag med. När vi är färdiga ligger Sambon kvar på golvet. Han får ett badlakan över ryggen och jag värmer en vetekudde som vi lägger på nacken. Prinsen lägger sig bredvid och Gittan också. Och plötsligt slår det mig. Den där vetekudden. Med ljusgrönt tyg och svag doft av vete. Jag minns varför jag köpte den. Det var för att jag ville ha den på magen efter äggplocken. För att det gjorde så ont efteråt. Så ilande oskönt. Och nu ligger de här, mina fina. Med sina huvuden på samma vetekudde.

Och sedan bryts magin och de börjar syskonbråka, för båda vill ha samma sak. Ha vetekudden och ingen kan vänta, men Sambon ligger kvar. Har nästan somnat. Och jag puttar på honom så att han reser sig upp och vi går och gör kvällsmackor. Och Prinsen och Gittan fortsätter att bråka så att vetekudden till slut hamnar i garderoben. Ingen får ha den. Men jag har kommit på två julklappar. En varsin vetekudde som kanske ser ut som en nalle eller ett får. Vi får se.