Vetekudde

Vi gör massage på Sambon. Det är Prinsen och Gittan och jag. Sambon får ligga på den runda mattan i vardagsrummet, på en handduk. Under huvudet har han en soffkudde. Det är mörkt i rummet, bortsett från några ljus som fladdrar och vi har satt igång lugn musik.

Prinsen vill göra själv. "Det är regn", säger han och duttar med sina små fingertoppar på Sambons stora rygg. "Men sedan kommer solen." Han drar med stora drag. "Och sedan dyker en fjäril upp." Han formar en fjäril med händerna. Duktiga Prinsen som är så bra på massage.

Gittan masserar också och jag med. När vi är färdiga ligger Sambon kvar på golvet. Han får ett badlakan över ryggen och jag värmer en vetekudde som vi lägger på nacken. Prinsen lägger sig bredvid och Gittan också. Och plötsligt slår det mig. Den där vetekudden. Med ljusgrönt tyg och svag doft av vete. Jag minns varför jag köpte den. Det var för att jag ville ha den på magen efter äggplocken. För att det gjorde så ont efteråt. Så ilande oskönt. Och nu ligger de här, mina fina. Med sina huvuden på samma vetekudde.

Och sedan bryts magin och de börjar syskonbråka, för båda vill ha samma sak. Ha vetekudden och ingen kan vänta, men Sambon ligger kvar. Har nästan somnat. Och jag puttar på honom så att han reser sig upp och vi går och gör kvällsmackor. Och Prinsen och Gittan fortsätter att bråka så att vetekudden till slut hamnar i garderoben. Ingen får ha den. Men jag har kommit på två julklappar. En varsin vetekudde som kanske ser ut som en nalle eller ett får. Vi får se.