Det började vid matbordet. "Jag vill inte ha sås!" Prinsen tittade med sur min på sambons handrullade köttbullar som låg i gräddsåsen. Det brukar inte vara någon big deal att fixa det som prinsen vill ha det. Det är bara det att det är så mycket som ska fixas nu. Typ vid lunchen då jag frågade "Vill du ha avokado på maten?" "Ja" svarade han för att sedan ändra sig när avokadon var på. För att sedan peta, klaga och inte äta en bit för att det är grönt i maten. Och han gillar avokado. Det var inte bara det med maten idag. Det var annat. En prins som spelade Allan Ballan. Sprang runt och till sist kände jag att jag var tvungen att sätta ner foten för jag blev triggad av hans ovilja att lyssna. "Nu får du lugna dig" sa jag och han kom fram till mig, lipade och sa "pisspotta", struntade blankt i vad jag sa. Det hela följde med att Prinsen hämtade sitt rosa svärd från Junibacken. Han pekade på mig och sa en replik från en Pippifilm. "Ska jag sticka knven i dig va?" Och jag brann av. Tog svärdet, öppnade ytterdörren och kastade svärdet så långt jag kunde för att sedan bomma igen dörren. "Nu räcker det! Så där gör man inte. Morr!"
Sedan, gråt. Högljött från Prinsen. Sedan snörvlande från mig. Min fina prins som just blivit storebror. Min älskling som inte varit hos sin dagmamma på fyra veckor. Min älskade unge som ibland också måste få testa gränser. Och så jag. Pedagogen som läst X antal poäng på lärarhögskolan. Som vet. Som fattar att man ska förbereda barnet och tala om. "Om du inte slutar med det där kommer mamma att bli arg och då tänker jag ta ditt svärd." Nä då. Bara svisch. Ett svärd som flög all världens väg. Ut på garageuppfartens isiga mark. Och sedan det dåliga samvetet. Fan att jag blir så där blixtarg. Men jag orkade inte. Jag vet att det är mänskligt, men förlåt mig för det. Jag får ont i magen av att tänka på att Prinsen skulle uppfatta mig som oberäknelig och argsint, men de rann över. Som det kan göra när man är trött och som i mitt fall att man ställer klockan var tredje timme för att mata och byta på Lillskruttan. Sedan ett snack. Om att man ibland blir så där arg, att man vissa gånger säger dumma saker, att man älskar varandra ändå. "Men jag sa inte till dig mamma. Jag sa det där till min mjukiskanin..." För det blir pinsamt när man vet att man sagt knasigt. "Det är ok att göra fel. Det gör jag med. Det var inte meningen att bli så där arg. Vi är väl kompisar?" Och så en kram. En härlig en.
Så hämtade jag svärdet och pratade mer tills Prinsen bad mig vara tyst. Det är inte lätt att göra det rätta.
måndag 17 januari 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
man måste ibland...
Vännen, var inte så hård mot dig själv. Kram!
Skicka en kommentar