Linnésamtal

Idag ringde jag till Carl von Linnékliniken. Så väl jag kände igen kvinnorösten som talar om att man står i telefonkö. Så många gånger jag har stått i kö till dem. Hemma, i bilen, på jobbet någonstanns untangömd så att ingen ska höra. Idag bad jag om journalkopior, för jag tänker att det kan vara bra att ha. Så talade jag om. Att hon är här nu. Och rösten stockade sig och jag kvävde gråten med ett konstigt skratt som inte är mitt. "Ni har fyra kvar i frysen" sa syrran. "Jag tror att vi är klara nu. Vi har levt så länge med IVF och nu har vi två fina barn. Det blir nog inget med IVF" sa jag. "Det kan vara skönt att komma till en sån punkt" sa hon. Ja vi har gjort slut nu, IVF och jag. Men jag kommer alltid att ha det i mitt hjärta, minnas kampen, behandlingarna som till slut gav mig de två fina barn jag alltid drömt om. "Lycka till" sa syrran. "Tack för allt!" sa jag.