Frågor en tisdag

Varför kommer det ännu mer snö? Varför är det så jäkla kallt att man knappt härdar att vara ute? Vad är det som gör att jag är så himla förvirrad att jag glömde bilnyckeln i bilen över natten? Hur lång tid tog det innan bilbatteriet var helt urladdat? Hur länge ska vårt lås i ytterdörren frysa fast så att jag har problem att komma in i huset? Hur mycket exakt tar en städfirma för att riva av det värsta? Kan de se till att laga lunch åt en också? Varför har Gittan svårt att somna på dagarna om hon inte åker vagn utomhus eller bil? Tycker Prinsen att jag är en astråkig mamma? Är det kräks eller något från lunchen på min tröja? När gick det hål på insidan av mina tights? Hur kommer det sig att Prinsen ofta blir bajsnödig när Gittan just somnat i min famn?

Present

Min syster fyller 45 år snart. Hon önskar sig en present, en insamling av oss släktingar. Detta ska gå till ett ändamål, en botoxinjektion. Jag tänker inte vara med att bidra och jag hoppas att ingen annan heller tänker det. "Nu måste min argrynka bort!" säger syrran. Jag är fine med att folk vill hålla på och botoxa sig, göra operationer för att se yngre ut. Men jag vill inte stödja det. Men om jag nån gång i framtiden har så hängande ögonlock att jag knappt ser ut så kanske jag fixar till det, vad vad vet jag. Och då pröjsar jag det själv och tills vidare håller jag tillgodo med lite rynkor. Jag är ju för fanken inte 20 längre.

En av varje

Förvånansvärt många människor påpekar att vi har "fått en av varje." Alltså, att vi nu i vår familj både har en son och en dotter. När jag var gravid önskade jag mig inget kön. Jag ville ha ett barn. Nu har vi Prinsen och Gittan och det är perfekt så klart. Det finns inget annat. Men det är intressant att folk påpekar.

Fortsätting

Så fortsättningen på fotohistorien. Idag kom mamma och hennes man hit. Mannen hade med sig tre kort. Två av dem var jättefina på Gittan och mig. Det tredje var fulkortet, det senaste. Jag sade något i stil med "Det här kortet är inte roligt. Det vill jag inte ha." Helt allvarligt och så lade jag kortet upponer. Jag hoppas och tror att han förstår att jag inte uppskattar dessa fulkort med text. Vet att han inte alls menar att vara dum, men jag uppskattar det bara inte. Sambon tyckte att jag var lite känslig, och det kanske jag är men skit samma.

Ps. Fotot ligger i soppåsen.

Fula bilder

Min mammas man har en speciell grej för sig. Han gillar att fota. Tar man bilder så blir ju vissa inte bra. Och vissa som inte blir bra skriver han text till och skriver sedan ut. Här om dagen skickade han en bild på mig via mejlen. Jag sitter i en säng på BB och ser ut som att jag har pundat i tio år. Under texten: "Va...har jag fött barn?" Förr har jag inte brytt mig. Men nu känner jag min lite...irriterad. Som att jag inte alls vill vara ful på bild. Inte få det påpekat för mig. Jag som redan känner mig halvsliten. I detta vinterväder. Med läckande bröst. Med kläder jag inte kommer i. Med en garderob som inte är amningsvänlig. Så ett kort på mejlen där jag ser ut som sju svåra år. Jag skickade ett svar. "MÅSTE du ta hemska bilder på mig och skriva text till??" Svaret: "Ja."

Borde jag bry mig eller ska jag skita i det??

Njuta

Svar till anonym:

Jag har längtat som få, har kämpat hårt för att få mina två barn. Det är klart att jag njuter av att Gittan äntligen är här. Jag njuter till fullo av att ha henne hos mig, denna vackra lilla bebis. Jag älskar henne gränslöst så som jag gör med Prinsen och upptäckte direkt att man kan vara förälskad i två, något som kändes främmande när jag hade ett barn. Mina inlägg om hur vardagen ser ut just nu handlar inte om att jag är missnöjd, snälla tro inte det. På min blogg vill jag vara ärlig och att jag beskriver min vardag som kanske lite småkaosig just nu betyder INTE att jag inte vill vara här. Så klart att jag vill. Inget annat är viktigare. Men det tar lite tid att få snurr på vardagen när man fått en ny familjemedlem. Det var bara det.

Anna-Bell

AB

Vi är familjen AB just nu. Som roddar, fixar och styr upp för att allt ska rulla på. Med panikluncher och enorma tvätthögar. Med att försöka få Gittan nöjd och Prinsen stimulerad. Gittan kräks massor och nätterna består av amning, klädbyten, blöta amningskupor och blöjbyten. Av kräks, mjölk och bajs på lakanen. Jag kastar mig ut på morgnarna för Gittan gillar att sova i vagnen. Idag osminkad, oduschad. Mina behov är långt ner på listan och det handlar om att hålla ställningarna. Jag minns hur nu hur det var när Prinsen var liten. Det tar ett tag innan man får snurr på det. Mina prioriteringar är ungefär detta i nämnd ordning:

- Få barnen nöjda.
- Få i mig mat.
- Duscha.
- Fixa i köket.
- Kasta in en tvätt.
- Vika tvätt.

Dammsuga kommer sedan. Ta toan är långt ner. Också att raka benen och smörja in kroppen. Jag känner mig både hårig och uttorkad men det hinns liksom inte med just nu. Vissa gånger hinner jag knappt bli blöt i duschen. För jag kan inte ha is i magen när Gittan skriker. Min instinkt säger att jag måste ta upp henne och hon gillar inte att ligga i sin mjuklift. Och får jag en stund över när hon sover så gör jag annat. Som att sitta vid datorn. Eller titta i en tidning med en kopp te. Men det funkar och jag kommer få ordning på rutinerna. Om ett par månader kommer jag att vara varm i kläderna, en rutinerad tvåbarnsmor. Då ska jag veckohandla efter egenkomponerad matsedel. Då ska jag baka bröd. Då ska jag vara snygg och gå långa barnvagnspromenader.

Tacka för tacksamhet

Det har varit en lång kamp för att få Gittan, det vet ni ju om. Jag känner en sån enorm tacksamhet gentemot alla som har varit inblandade och jag skulle vilja ge vissa personer något. Men vad? Jag tänker på läkaren som har haft koll på mina värden genom årens lopp, på Doktor L, på Linnékliniken men också på mottagningen där jag snittades och på BB-avdelningen. Ja jag kanske är hormonell och överdriven och jag vet att de "bara" har gjort sitt jobb, man jag vill tacka. Jag är uppfylld av tacksamhet, så är det. Men vad ska man ge till de olika? Tårta? Blommor? Choklad? Kaffe och te? Vad tycker ni? Förslag please!