Vikt

Gittan har inte gått upp i vikt som hon ska. Hon är en liten och nätt tjej, aktiv som kräks mycket. Jag har börjat med smakportioner just därför, när Gittan var 4 1/2 månad. I morgon ska hon vägas igen. Jag hoppas så att kurvan börjar peka uppåt.

Mat

Min plutta äter mat. Eller mat och mat. Puré av potatis och annat. Hon gapar och sväljer, känner av konsistensen och vill hålla skeden. Man kanske inte roas av att se andras barn kladda med mat, men när mitt barn gör det känns det fachinerande. Hon får smaka, kan sitta med vid bordet på ett helt annat sätt. Det känns häftigt.

Kön

Jag träffade min vän A igår. Hon har en son som är född samma år som Prinsen och fick nyss en dotter. När hon väntade sonen kollade hon upp könet för hon ville ha en tjej och var tvungen att förbereda sig om det var en kille. A vet om att vi har gjort IVF men verkar inte förstå innebörden av det.

A: Jag är verkligen så lycklig över H (bebisen).

Jag: Jag med över Gittan.

A: Jag trodde nästan inte att jag skulle få en tjej.

Jag: Jag trodde nästan inte att jag skulle få ett till barn.

Jag tycker också att det är kul att handla miniklänningar, det kan jag villigt erkänna. Kan jag bara inte förstå att det verkar som att vissa tjejer längtar efter det, något jag inte gjorde, och sluta bli provocerad av det? Jag menar, nu när jag har Gittan tycker jag ju själv att det är gulligt med rosa. (Det tyckte jag inte innan hon kom). Men det är egentligen inte de rosa klänningarna som stör mig, utan att det verkar som att vissa tjejer kan bli besvikna om de exempelvis får tre söner. Det är DET som stör mig. Det är ju ett barn (eller fler) man vill ha. Inte ett kön. Eller?

Oro

Ibland när jag läser intervjuer och det handlar om föräldraskap får folk ibland frågan vad som är jobigast med att ha barn. Jag har märkt att man gärna svarar den dåliga sömnen. Jag vill inte påstå att det är jobbigt att ha barn (då jag vet att det är så mycket jävligare att vara utan) men jag skulle vilja säga oro. När man blir förälder komer oron som ett brev på posten. Den senste veckan har Prinsen varit täppt i näsan, blödit näsblod två gånger. Gittan har varit genomförkyld, haft feber och legat på mitt bröst och gnytt. Hon har börjat med smakportioner och blivit förstoppad. Inget hjälpte trots att jag körde termometerricket och gav henne både päron och plommon. Nu är både Prinsen och Gittan bra (peppar peppar) och igår kväll kom en bajsblöja som förgyllde hela min kväll. Att ha barn är underbart men innebär en del oro. I alla fall för mig.

Vad har Smulan gjort?

Dagmamman: Jag ska till veterinären med Smulan (hunden) idag.

Jag: Oj, vad är det då?

Dagmamman: Det är något i baken på henne. Jag tror att det är analsäcksinflammation.

Jag: Analsex?

Dagmamman: Säcks.

Jag: Jaha, inte sex.

Så det kan bli.

C igen

Mitt första inlägg om C kanske inte var så genomtänkt och fint välformulerat, det medger jag. Jag var irriterad på hennes sätt och spydde ur mig. Tingeling, det har som sagt hänt saker förr och det är med all säkerhet därför jag inte orkar mer. Kanske är svårt för andra att se en helhet i det lilla jag kastar ur mig. Men med risk för att denna person känner igen sig (ja jag blir paranoid att hon har hittat hit) så vill jag inte skriva om mer detaljer. Visst skulle jag kunna ta upp det. Men jag är bara så trött. Trött på att det ofta är jag som hemma, på jobbet och med kompisar får ta upp saker. För att det verkar som att andra inte vill eller vågar. Denna gång struntar jag faktiskt i det tills vidare och lägger det hela på is.

Kompisen

Svar till Tingeling:

Det är många tankar som snurrar i mitt huvud efter ditt långa svar.

Ja jag hörde av mig efter middagen den där gången men fick inget svar. Eventuellt att folk känner sig bortglömda, vad vet jag. Det är underbart att ha barn, men det tar mycket tid. Så är det bara. Och jag gör så gott jag kan för att finnas till för andra, räcka till utan att vända mig ut och in. Kanske att folk inte är intresserade av andras barn som du säger. Jag är heller inte alltid jätteintresserad av kompisars nya kontorstjänster eller lägenheter. Men jag frågar ändå, för att jag tycker att man gör det som kompis. För det kanske är viktigt för dem. Och jag har svårt för det sura, det tysta, när man inte talar om vart skon klämmer. När allt bara pyser ut till en dålig stämning och man inte vet varför. Nej jag tror faktiskt inte att hon är ofrivilligt barnlös. Jag kan naturligtvis inte helt säkert veta, men olika saker som hon sagt tyder på att hon bara inte vill ha barn. Och ja, det vet vi att man kan framställa sig själv som man vill på facebook. Jag skulle kunna förklara allt lite tydligare, tala om en bakgrund som finns. Saker som hänt innan, grejer som sagts. Men jag orkar faktiskt inte. Jag avslutar detta ämne här och nu. För den här gången.

Kompis som försvann

Det började med att kompisen C bjöd mig på middag när jag fick en sträckning i magen. Det var när jag var gravid rätt sent i graviditeten. Jag tackade nej till middagen, pga sträckningen, i sista stund, några timmar innan. (Hade sagt innan att jag skulle komma.)Detta via sms. Jag ringde sedan, innan middagen hade börjat (det var fler som skulle dit) men ingen svarade. Så kom Gittan någon månad senare och vi hade inte hörts innan det. Jag sms:ade och talade om nyheten och fick svaret "Grattis vad roligt för er. Hoppas allt gick bra. C" Sedan har vi inte hörts. För att det känns som att hon är sur på mig. Och jag vet inte varför. Nej jag tror inte att hon är ofrivilligt barnlös. Hon är inte så förtjust i barn och har berättat för mig (jag frågade så klart inte) att hennes man vill ha barn men att hon inte vet. Hon har dock alltid varit mån om Prinsen. Känner mig lite stött för att det inte har kommit någon förfrågan om att komma och träffa Gittan. Men det tyder ju på att hon inte är intresserad. C är en sån som vill prioritera resor och restaurangbesök har hon talat om. Möjligt att det är så att hon tycker att vi lever för olika, men för mig spelar det ingen roll. Tycker att man kan umgås ändå.

Nu har jag kommit till en punkt där jag måste välja. Ska jag skita i henne och lägga ner, inte ens höra av mig och kolla anledningen till stämningen? Eller ska jag skriva ett melj eller ringa för att kolla vad problemet är? Jag känner nu att det inte finns någon vänskap kvar, att hennes sura sätt genom åren har förstört det hela. Jag vill prioritera dem som verkligen betyder något för mig och det känns som att denna C mest gör mig osäker. Det har hänt förr att det har uppstått saker.

Sedan en sak till. Vi är vänner på facebook. Jag vet inte om jag är larvig, men jag blir så jävla irriterad på hennes inlägg. Som att hantverkare är ett idiotsläkte, typ. Min sambo är hantverkare. Hon skriver neggiga saker om folk som kollar på schlager och vill framstå som en kreddig person själv. Som åker på vinresor och är bakis efter vinkvällar. Det verkar som att hon vill framställa sig som någon innestadstjej (hon bor innanför tullarna) som lever ett liv med krogbesök. För mig låter det mest krisigt när man hela tiden måste påpeka vilka hippa saker man gör.

Så vad ska jag göra? Skita i henne och radera henne från facebook? Eller ska jag fejsa henne och skicka ett mejl? Pallar inte att ha henne i bakgrunden längre.

Barnbarn

När Gittan ska börja hos dagmamman kommer även hennes (dagmammans)enda barnbarn att gå där. Att särbehandla sitt barnbarn känns inte ok. Gör man det eller klarar man av att vara professionell?

Ett år

Nionde maj 2010. Det är ett år sedan. Jag stod på scenen i Berwaldhallen med en massa andra människor. Jag sjöng i kör och det var konsert. I publiken satt Prinsen och sambon. Jag vet inte om de såg mig i folkmassan på scenen. Alla som sjöng hade vita och blå kläder på sig och jag minns Coldplays Viva La Vida så tydligt. Det var samma morgon jag hade testat. Två blå streck dök upp men det hade jag sett förr. Fem gånger innan så det behövde inte betyda något. Men med en prins hemma visste jag att det kunde göra det.

På altanen ligger just nu Gittan i sin vagn. Ovetandes om att hon är en kämpe, ett mirakel. Nu i efterhand kan jag tycka att det är tråkigt att jag inte skrev något om graviditetens början. Det finns inga anteckningar om lycka och glädje. Inget om väntan och oro. För jag vågade inte och jag tror att jag bara lade locket på, för att försöka få veckorna att gå. Att jag inte tillät mig känna, för jag hade varit med förr. Jag var livrädd. Tänk att det gick så bra.

Ett år har gått. Det är så nyligen men ändå så länge sedan.

Högar

Försäkringskassans pengar dröjer. Jag har tomt på kontot men inte sambon som tur är. Jag har pappershögar på skrivbordet som måste fyllas i. Det är grus på golvet, tvätthögar i badrummet. Jag går i fula myskläder och letar efter mitt borttappade headset. Har inget tålamod. När Prinsen (som är hemma pga risig mage i söndags) säger klockan halv två att han är hungrig säger jag "Vi åt lunch klockan tolv. Du lämnade halva korven. Du kan få en macka eller en frukt. Jag har ingen restaurang med gående bord..." Tur för honom att mormor med man är här. "Kanske en hamburgare?"undrar mormor "Yes!" ropar Prinsen och de åker iväg. Tar jag hand om alla högar av grus när de har åkt och Gittan sover i vagnen? Kastar jag mig över dem med papper eller tvätt? Näe, jag sätter mig vid datorn och glor. Det måste få vara så.

Valborg

I helgen hade vi en namnceremoni för Gittan. Det var fint. Syrrans barn sjöng ett par låtar och jag läste min hemsnickrade dikt och fick stålsätta mig men grinade i slutet. Det var en speciell dag. Våra släktingar och vänner kom för att fira att hon är hos oss. Många av dem vet inte om vår kamp. På valborgsmässoafton förra året var jag på Linnékliniken. Det var då den lilla, det som skulle bli hon, flyttade in i min mage. Valborg kommer alltid att vara en speciell dag för mig. Så länge jag lever.