Torr

Man vet att man är torr om händerna, när ett barn på jobbet (som inte kan säga R) säger till en: "Oj fjöken, dina händej ser ut som jussin!"

Jävla idiotmamma

I dag ringde rektorn. Hon sa att P inte kommer att ha en resurs, en person, som bara går bredvid honom. "För så jobbar man inte i skolan." Hon talade istället om att man stärker arbetslaget, att de får mer tid. Öh, va?

Varje dag när jag hämtar Prinsen så kollar jag av med honom. Har P sagt något dumt eller gjort något? Hellomotti, jag vet att andra barn har blivit drabbade av P, men har inte hört at andra har blivit slagna eller spottade på. En pojke kom hem och undrade om han var dum i huvudet, ett pucko. Det hade P sagt och detta berättade en mamma för mig.

I går när jag hämtade Prinsen hade P kastat en hård sak genom en förnsterruta. Ja, rutan gick helt sönder. (Jag vill inte tänka på att det hade kunnat träffa ett barn.)

I morse när jag lämnade Prinsen i skolan, skrek P till mig: "Hej då Prinsens jävla idiotmamma!"

Jag fattar att P har en diagnos. Men tänk själv att ha en sådan kollega på jobbet. Som kastar hårda saker. Som kommer fram och slår dig. Som spottar dig i ansiktet. Som skriker hemska saker. En kollega som du inte vet vart du har. Tänk att ha någon på jobbet som du är rädd för.

Jag är inte nöjd med rektorns svar, utan kommer att driva det hela vidare.

Prat med rektorn

Jag har pratat med rektorn nu. Jag öste ur mig, grät, var arg, argumenterade på ett sätt som fick henne att bli stum. "Ni får lösa det här nu!" sa jag. "Prinsen har rätt att må bra i skolan! Vad ska ni göra och när?" sa jag. "Jag vill ha ett besked!" Rektorn lovade att återkomma i början av nästa vecka.

I fredags vad P tydligen ledig. "Det var skönt", sa Prinsen "för då behövde jag inte vara så rädd." Fatta när ens barn säger så! Det känns fruktansvärt. Fatta att behöva känna så. När man är sex år. Det är förfärligt.

Idag ringde jag P:s mamma. Vi hade ett bra samtal. Jag var samlad, men påpekade allt som hänt. Hon talade om att P har haft en resurs på förskolan och att de innan skolsatarten hade ett möte. Med på mötet var mamman, klassläraren, skolpsykolog, kurator och rektorn. De hade talat om vikten av en bra skolstart.

Skolan visste alltså redan om problematiken INNAN P började. De borde alltså ha satt in en resurs på en gång och inte väntat. Då hade läget förmodligen varit annorlunda. Då hade antagligen inte Prinsen råkat ut för P:s metoder, utan fått en bra skolstart.

Att skolan sket i att ta in en resurs, som också mamman ville, på en gång har fått konsekvenser. Stora sådana. Det ska inte få passera.

Min fina pojke. Fan att det skulle bli så här att börja i skolan. Jag lovar att göra allt som står i min makt för att det ska bli bra. Jag lovar!

Förbannad och jätteledsen

Jag hade samtal igår med Prinsens klasslärare. Talade om att Prinsen har sagt att P har slagit honom, att Prinsen är rädd för P, att P har hotat honom med att bli sparkad. Jag grät för att jag mår så dåligt av situationen. Läraren sa att det inte alls är bra. Så klart. Att de försöker jobba på ett annat sätt. Jag sa att jag fattar problematiken, men att jag inte bryr mig om att killen har en diagnos. Mitt barn ska inte behöva vara rädd i skolan, han ska absolut inte bli slagen. Jag berättade också att jag tycker att informationen är dålig. Här om dagen kom Prinsen hem med ett sår på knät och hål i byxan. Jag fick ingen information alls om det.

I dag fick vi, Sambon och jag, veta av en fritidspersonal att P hade spottat Prinsen i ansiktet. Det var Sambon som talade med personalen och han sa inte så mycket. När jag fick höra frågade jag en på fritids, men han visste inget om det hela (trots att det är han som ska punktmarkera P). Han visste inte heller hur Prinsen hade fått ett rätt stort skrapsår på armbågen. Jag sa något i stil med att jag börjar tröttna rätt hårt och började gråta i hallen, klädde på mig och drog. När jag var på väg till bilen tillsammans med barnen (Prinsen och hans kompis) såg jag att P och en man jag trodde var P:s pappa, gick bakom oss. Jag vände mig om mot P och sa "Du har spottat Prinsen i ansiktet idag. Det är verkligen inte okej!" "Nej" sa han och jag hörde att mannen som P gick med började tala med honom, sa att "Vi får prata om det" och "Vad har du gjort?" Jag, med rödgråtna ögon, tittade på mannen och sa att "Ja, det är läge att prata nu. För det läggs liksom på hög!" Sedan gick vi åt varsitt håll.

Precis innan vi hade komit till bilen, talade Prinsen om att P hade slagit honom flera gånger i magen. Jag tog med mig barnen, vände direkt och gick mot mannen igen. "Jag har precis fått höra att P har slagit min son också. I magen. Det här är inte okej alls. Jag fattar att det finns problem, men jag skiter faktiskt i det. Mitt barn ska inte bli slaget!" sa jag. Mannen förklarade att han är pojkens farbror, att han har försökt få sin bror att vara mer närvarande som pappa. Utan resultat. Han undrade vad jag hette och lovade att framföra allt till pojkens mamma.

Jag fattar att det måste vara fruktansvärt att vara mamma till det barnet. Men det hjälper inte mig. Och det hjälper verkligen inte Prinsen att jag tänker så. För under Prinsens tre veckor i skolan har han hört jättefula saker, blivit hotad, spottad på och slagen flertalet gånger. Jag gråter när jag tänker på det och på att han sa till mig idag: "Du måste lova att du gör så att P slutar att slå mig. Lova mig det mamma!" Och jag lovade. I morgon ska jag ringa rektorn.

Vemod

Hela den här veckan har jag varit sjuk. Jag har ändå lämnat Prinsen på skolan och Gittan hos dagmamman, för jag har verkligen inte alls mått bra. De har dock fått gå korta dagar, typ fem-sex timmar.

I morse när jag lämnat Gittan hos dagmamman, såg jag flera kvinnor med barnvagn. Tjejer som jag vet var föräldralediga när jag också var det. Som visserligen har barn som är yngre barn än Gittan, men ändå. De vandrar vidare med sina barnvagnar, skiter i att ställa klokan, gosar på och fika på Öppna Förskolan.

Ja, livet går vidare och jag måste jobba. Det är tid för det och Gittan har det super hos dagmamman. Jag fattar det. Men det känns ändå så himla vemodigt på något sätt.

En skola för alla?

Alla barn har rätt att gå i skolan. Så klart. Jag tycker att det är bra att barn med exempelvis funktionshinder går i "vanliga" klasser. Att man anpassar verksamheten, formen så att det ska passa barnet. Att man utgår ifrån individen, utbildar folk till duktiga resurser. Så att skolan kan spegla samhället, där alla människor är inkluderade. Att barn ska få lära sig om varandras olikheter, men att de ändå på ett sätt kan mötas och förstå att vi är lika. För mig är det självklart.

Prinsen har nu gått i skolan i två veckor. I hans klass finns ett barn som har en diagnos. Vi kan kalla barnet för P. I P:s problematik ligger bland annat svårigheter med språket. P säger saker rakt ut, som han förmodligen inte förstår innebörden av. Saker som gör Prinsen rädd. En dag sa P till Prinsen att "Du måste hjälpa mig att mörda de andra barnen! Annars kommer jag att sparka dig på snoppen!" Prinsen gick därifrån, förmodligen skräckslagen. Över hotet att bli sparkad, för jag vet inte om han vet vad "mörda" är för något.

Det är svårt för mig att förklara för Prinsen vad en daignos är för något. Jag har berättat att P har vissa svårighetar, som de flesta barn inte har. Att P säger saker som han nog inte menar, att det liksom poppar ut saker ur munnen. Att P har lite svårt att förstå vad som är rätt och fel. "Du vet vad som är rätt och fel, Prinsen", sa jag. "Men han kan inte förstå det lika bra. När P till exempel säger något dumt, vet han inte hur dumt det är." "Men hör han inte?" undrade Prinsen. Nej, det är inte lätt att förklara.

Jag fattar att det är jobbigt att ha ett barn som har svårigheter av dessa slag, jag har verkligen förståelse för det. Jag förstår att man som förälder måste känna hopplöshet och ledsenhet över saker som blir fel. Den insikten har jag, så tänk på det när ni läser vidare.

"P har slagit mig. Det har hänt två gånger. I magen", sa Prinsen för ett par kvällar
sedan. "Jag vet inte varför", sa Prinsen när vi pratade om det. "Jag gjorde inget." "Sa du till en fröken?" undrade jag, men han bara skakade på huvudet.

Jag kan ta att Prinsen lär sig svordommar, ja en hel massa kan han redan sen innan. Jag kan ta att han kommer hem och testar att säga "Håll käften!" till mig, för att få se min reaktion. Jag kommer däremor aldrig att ta att Prinsen (eller Gittan heller för den delen) blir slagen, retad eller på något sätt utsatt för kränkande behandlingar.

Jag vill inte att mitt barn, som har gått i skolan i två veckor, ska behöva vara rädd på sin arbetsplats. Ska bli slagen av någon. Med diagnos eller inte.

Kör på

Vi kör på i ekorrhjulet. Prinsen vaknar fortfarande varje morgon och säger att han inte vill gå till skolan. Väl där tror jag ändå att han har det okej. Jag har pratat mycket med Prinsen och fått reda på lite vad det är som känns jobbigt. Prinsen kände endast ett barn bra i klassen, när han började. Det är A. Prinsen och A leker jättebra och det var dagmamman som såg till att de två hamnade i samma klass. A är en enomrm trygghet för Prinsen och på mellanmålen är barnen uppdelade i olika gupper. A och Prinsen har varit i olika grupper. När jag fattade det och när Prinsen sa att det var jobbigt, pratade jag med klassläraren direkt. Hon ordnade så att A fick byta grupp till Prinsens.

En annan sak som Prinsen upplever som jobbig, är när de få han känner går hem före honom. Han berättade så här för mig: "Först gick A hem och då blev jag lite ledsen, men började leka med Jonas och Viktor. Men sedan gick de hem också och då såg jag Olle på skolgården och vi började leka. Men sedan skulle han också hem och då kände jag mig ledsen. Jag vill inte vara kvar sist när de jag känner har gått hem." Så klart inte. Första veckan jag jobbade gick jag in till chefen och sa att jag vill gå ner mer i tid, till 80 %. Inte för min skull, utan för mina barns. Helst vill jag jobba klockan nio till halv fyra, men det visste hon inte om man kan ordna. Det är ett minus med mitt yrke. Att det inte är flexibelt ved det gäller tider, att man sitter och bollar med kvartar. Men jag hoppas och tänker att det inte är omöjligt.

För Gittan går det bra. Hon skuttar in hos dagmamman och vinkar så glatt när jag ska gå, pussar mig med sin speciella pussmun. (Hon gör så att munnen ser ut som när man ritar en sur mun. Och sedan skjuter hon ut underläppen.)Det känns underbart att hennes inskolning gick så smidigt.

Tack förresten, för era inlägg! Jag tror att Prinsen kommer att bli varm i kläderna på skolan under höstterminen. Men jag trodde faktiskt inte att det skulle vara så här jobbigt vid skolstarten. Vi har haft flera kvällar när Prinsen har gråtit över skolan, när jag har pratat, luskat, lugnat och sedan själv gråtit lika mycket när Prinsen har somnat. Men det blir bättre, så är det, och jag tycker redan att det har lättat lite då vi tillgodosåg hans behov. Då jag hela tiden tänker på hur vi kan göra för att det ska bli så bra som möjligt. Då både dagmamman och A:s mamma har funnits som stöd och backat upp. Och pedagogerna verkar bra. Det känns så oerhört viktigt.

Den senaste tiden har jag inte läst så mycket bloggar, även om jag har velat. Det har inte funnits varken tid eller kraft. De senaste fem dagarna har jag varit däckad. En dunderförkylning utvecklade sig till bihåleinflammation, något jag aldrig provat på tidigare. (Har sällan sett så mycket snor och så äckligt snor. Never!)

Har fortfarande problem med bloggen och ska försöka ta hjälp av någon som är mer kunnig inom ämnena (teknik och engelska) inom en snar framtid. Hoppas att det löser sig då! Har också haft svårigheter med att kommentera. Summasumarum: Jag finns kvar. Jag vill läsa era bloggar och kommentera. Det har bara varit lite körigt på olika plan den senaste tiden.

Kram från mig, Anna-Bell