Hela den här veckan har jag varit sjuk. Jag har ändå lämnat Prinsen på skolan och Gittan hos dagmamman, för jag har verkligen inte alls mått bra. De har dock fått gå korta dagar, typ fem-sex timmar.
I morse när jag lämnat Gittan hos dagmamman, såg jag flera kvinnor med barnvagn. Tjejer som jag vet var föräldralediga när jag också var det. Som visserligen har barn som är yngre barn än Gittan, men ändå. De vandrar vidare med sina barnvagnar, skiter i att ställa klokan, gosar på och fika på Öppna Förskolan.
Ja, livet går vidare och jag måste jobba. Det är tid för det och Gittan har det super hos dagmamman. Jag fattar det. Men det känns ändå så himla vemodigt på något sätt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Fattar det. Känner mig otroligt lyckligt lottad att ha varit hemma så länge med stora tjejen. Med lilla blir det kortare. Sen får maken vara hemma. OM jag hittar jobb vill säga. För nackdelen med att ha varit hemma så länge är ju att man inte direkt är hetast på arbetsmarknaden längre...
Skicka en kommentar