Jag hade samtal igår med Prinsens klasslärare. Talade om att Prinsen har sagt att P har slagit honom, att Prinsen är rädd för P, att P har hotat honom med att bli sparkad. Jag grät för att jag mår så dåligt av situationen. Läraren sa att det inte alls är bra. Så klart. Att de försöker jobba på ett annat sätt. Jag sa att jag fattar problematiken, men att jag inte bryr mig om att killen har en diagnos. Mitt barn ska inte behöva vara rädd i skolan, han ska absolut inte bli slagen. Jag berättade också att jag tycker att informationen är dålig. Här om dagen kom Prinsen hem med ett sår på knät och hål i byxan. Jag fick ingen information alls om det.
I dag fick vi, Sambon och jag, veta av en fritidspersonal att P hade spottat Prinsen i ansiktet. Det var Sambon som talade med personalen och han sa inte så mycket. När jag fick höra frågade jag en på fritids, men han visste inget om det hela (trots att det är han som ska punktmarkera P). Han visste inte heller hur Prinsen hade fått ett rätt stort skrapsår på armbågen. Jag sa något i stil med att jag börjar tröttna rätt hårt och började gråta i hallen, klädde på mig och drog. När jag var på väg till bilen tillsammans med barnen (Prinsen och hans kompis) såg jag att P och en man jag trodde var P:s pappa, gick bakom oss. Jag vände mig om mot P och sa "Du har spottat Prinsen i ansiktet idag. Det är verkligen inte okej!" "Nej" sa han och jag hörde att mannen som P gick med började tala med honom, sa att "Vi får prata om det" och "Vad har du gjort?" Jag, med rödgråtna ögon, tittade på mannen och sa att "Ja, det är läge att prata nu. För det läggs liksom på hög!" Sedan gick vi åt varsitt håll.
Precis innan vi hade komit till bilen, talade Prinsen om att P hade slagit honom flera gånger i magen. Jag tog med mig barnen, vände direkt och gick mot mannen igen. "Jag har precis fått höra att P har slagit min son också. I magen. Det här är inte okej alls. Jag fattar att det finns problem, men jag skiter faktiskt i det. Mitt barn ska inte bli slaget!" sa jag. Mannen förklarade att han är pojkens farbror, att han har försökt få sin bror att vara mer närvarande som pappa. Utan resultat. Han undrade vad jag hette och lovade att framföra allt till pojkens mamma.
Jag fattar att det måste vara fruktansvärt att vara mamma till det barnet. Men det hjälper inte mig. Och det hjälper verkligen inte Prinsen att jag tänker så. För under Prinsens tre veckor i skolan har han hört jättefula saker, blivit hotad, spottad på och slagen flertalet gånger. Jag gråter när jag tänker på det och på att han sa till mig idag: "Du måste lova att du gör så att P slutar att slå mig. Lova mig det mamma!" Och jag lovade. I morgon ska jag ringa rektorn.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Ja fy fan! Din pojke kanske kan få vara hos dagmamman tills skolan har löst det?
Gråtfärdig och med klump i magen sitter jag här efter att ha läst ditt inlägg. Jävla skitsituation. Hoppas att skolan och P:s föräldrar tar det på allvar och inte låter det gå längre.
Stor kram.
Åh, jag sitter på jobbet och kämpar med tårarna när jag läser ditt inlägg. Fy fan.
Som du säger - det spelar ingen roll att han har en diagnos, Prinsen ska ändå inte bli slagen. Ingen annan heller för den delen.
Det du skriver berör mig så mycket, för på min lilla 2-årings förskola finns ett barn som också slåss och trakasserar andra barn ideligen. Där föräldrarna inte vill se att det finns problem och vi alla står handfallna.
Och för att mitt ena barn just nu utreds för någon typ av npf-störning och jag vet hur skitjobbigt det är rent ut sagt, när man inte vet hur man ska kunna hjälpa sitt barn. Oavsett om det är ett barn med diagnos eller ett barn som blir utsatt av någon annan med diagnos.
Jag är ju som du vet på andra sidan. P kunde vara min son. Jag förstår din ilska och frustration och så klart ska du som förälder kunna lämna din son på skolan utan att ditt barn blir slaget och spottat på, det är en självklarhet. Jag vet inte varför P beter sig som han gör, om han har en diagnos eller bara lider brist på närvarande föräldrar. Prata med P:s föräldrar och prata med rektorn varje gång något liknande händer. Min son slåss ständigt, han har en diagnos och så länge skolan säger lösa situationen är det skolans jobb att just lösa situationen. Din son ska inte bli slagen, spottad på och hotad och P ska inte ha möjlighet att göra det.
Efter tre veckors tjat och bråk med skolan har min egen lilla P äntligen fått en egen assistent.
Var en tjatig mamma på rektorn i sonens skola, det är nog din största möjlighet att påverka för Prinsen.
Kram på dig och hoppas det löser sig för din son i skolan
Ηегe is my page; london tantra
Feel free to visit my web-site - london tantra
Skicka en kommentar