Jorå. Här satt jag här om dagen vid datorn och gav råd till en annan mor, att man bör räkna till tre när man känner sig arg på sitt barn. Vad hände egentligen med det? När Prinsen åter igen ville bestämma plats i dubbelsängen vid sagoläsningen. När han valde den plats som fick Gittan att skrika mest. (Den mellan henne och mig.) Då Prinsen vägrade flytta på sig, så att de båda barnen vrålade i kör, tills Prinsen sprang upp och in och gömde sig i min garderob, för att sedan fortsätta skrika.
Vad hände egentligen med att räkna till tre, när jag for upp till garderoben och sa att "Nu slutar du att skrika, annars kan du vara i ditt rum", när jag bar in honom dit, när jag pratade alldeles för högt och förmodligen såg skitarg ut.
Vi var trötta, både Prinsen och jag. Så det blev fel. Efter fajten grät vi i sängen med armarna om varann. Han högt och jag så att han inte skulle märka.
Jag vill räkna till tre. Det är mitt mål. Men ibland funkar det inte. Och jag vet att jag inte är dålig som blir arg ibland. Men jag känner mig så. Fetdålig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Fast i just den situationen behövde nog Prinsen ögonblicklig ilska från dig. Jag tror att det är bra att ibland reagera direkt och inte 100% pedagogiskt mot sina barn. Alltså inte bara att det inte är farligt utan motsatsen att det är farligt att alltid vara balanserad, för hur ska man då kunna visa att alla känslor är ok?
Känner så igen mig- man mår skit efteråt och känner sig usel. Dem är bara små barn och man själv är vuxen och borde veta bättre. Tycker man.... Får nog inse att man inte är mer än människa. Tack för en bra blogg med mycket igenkänning! Kram Ebba
Skicka en kommentar