Självmedicinering

Jag är rätt ångestladdad just nu. Vet inte varför det kommer som ett brev på posten rätt vad det är. Det räcker med att någon pratar om någonting som leder in mig på något av mina ämnen jag nojar över, så är jag igång.

I slutänden tänker jag sjukdom och död. Den stora skräcken. Det som får mig att må illa, vilja gråta, stänga in mig och mina små i ett rum, ett mjukt där inget ont kan hända, och aldrig mer komma ut.

Varför är jag så här?

Jag träffade kuratorn en gång innan sommaren. Men jag tyckte att hon kändes lam och jag vet inte om hon är rätt för mig. "Jag aktar mig också för det och det", sa hon när jag talade om mina nojor och jag undrade om hon också hade GADD, som jag ju själv tror att jag har.

Nu har jag bestämt mig för att inhandla ett par löparskor, jag som hatar att springa ute. För att se om det kan lindra när jag känner mig ångestladdad. Se om det hjälper att snöra på sig skorna och lubba när de jobbiga tankarna tränger sig på. Jag hoppas det.

Tripp

Salta bad. Sol och lek vid vattnet. Underbara dagar med mina små. Tid med Sambon och fina vänner. Vi har varit på en tripp till Göteborg.

Föräldraledig

Jag klagar inte, tro inte det. Men det känns inte som att jag har semester. Vi är hemma och det är disken och tvätten som vanligt. Det är som att jag är föräldraledig, då Sambon ännu jobbar. Men inom en snar framtid ska Sambon vara ledig och då ska vi åka bort i några dagar, hela familjen. Och jag har bestämt att vi ska bo ett par nätter på hotell. För jag behöver lite lyx, vill slippa vardagssysslorna och ha en mastodontfrukost serverad på morgonen.

Jag längtar.

Frågor i tidningar

Jag läser nya numret av tidningen Amelia, en tidning som jag tycker är rätt bra för övrigt. Det är lite av varje och det gillar jag. Hur som helst så undrar jag varför man väljer att skriva in till en tidning med så konstiga frågor. Läser på modesidan:

"Jag börjar lätt frysa på kvällarna när vi är ute på landet. Vad ska jag ha på mig över sommarklänningen?"

Någon måste skämta! En tröja eller en jacka kanske. Tänk själv liksom.

En annan fråga jag läst många gånger under åren är denna:

"Jag har legat oskyddat med en kille och nu är min mens sen. Kan jag vara gravid?"

Men snälla, köp ett test!

Är det verkligen folk som skickar in dessa frågor eller är det de på redaktionen som skriver ner dem?

Full rulle

Idag var det full rulle. Prinsen hade en kompis här. Han kom halv tio igår morse, sov över och drog hem halv sju ikväll. Grannen som har sina tre söner varannan vecka, hade en av killarna här. Prinsen och de andra pojkarna sprang in och ut hela dagen. Gittan rusade efter.

Prinsen hade kompisar och var road hela dagen. (Det är mycket lättare så.)Så varför sitter jag här och känner mig grinig?

Jag vet faktiskt inte och jag försöker analysera det. Jag tror att det blev för mycket råddande.  För det var inte bara Prinsen som körde med mig, utan kompisen (han som sov över) också. "Men vi kan väl få spela mer?" sa han. "Nej, jag har sagt att det räcker." Då sprang de till den tredje och spelade (och käkade chips.) De försökte sno I paden, men då gömde jag den. Jag kände att jag ville göra något och försökte i morse locka med alla tänkbara lekparker. "Nej, vi vill bara vara här hemma!" Då vi var hemma igår också kände jag mig uttråkad. Bara disken och tvätten och det vanliga alltså. Jag målade stenar med de fyra barnen och hörde mig själv säga att "Färg på väggen är inte ok", och kom sedan på att ingen så klart hade kladdat med färg med flit. Gittans klänning blev fullsmetad med färg och när hon sedan fick övergå till vattenfärg och papper sög hon på pensel så att tungan blev blå. Altanen fick rosa stänk och bordet röda som inte gick bort. Det som skulle vara kul, skapande och fridfullt blev mest en stress för mig.

"Kan vi inte få en till glass?" undrade kompisen och jag svarade att "Nej, ni har ju redan käkat två var." Jag lyckades inte få till middag, för kylen var tom och ugnen blinkade med en konstig lampa och startade inte. Tog med de fyra till pizzerian. Grannen låter sina barn dricka vad de vill på sommaren och lillkillen gick och klunkade cola på vägen. "Vi vill också ha läsk!" sa Prinsen och jag sa att "Nej, det är inte bra för tänderna. Ni får något annat. Saft kanske, det känns något bättre." Pizzakillen sa att han inte hade några klubbor hemma "Så ni får en cola och dela på", sa han.  Prinsens ögon lyste, men bara tills vi kom hem, för då hade han tappat flaskan så att hälften sprutade ut på garageuppfarten. Då vrålade han och slutade inte förrän jag hällt upp det som fanns kvar (halva) i tre glas.

Barnen har som sagt sprungit emellan våra hus hela dagen och det är ju bra, att Prinsen har kompisar. Men en grej som gör att jag har hjärtat i halsgropen hela tiden är att grannen, han med killarna, har en pool. Den är djup (Gittan bottnar inte), den är fylld till bredden och den har inget skydd. Jag hatar den! Innan poolen stod på tomten kunde Gittan vara en kort stund själv med Prinsen i parken som ligger mellan våra hus. Men aldrig nu. Jag är livrädd för bassängen, har sagt till Prinsen att han verkligen inte får gå till den själv (eller med kompisar, utan bara med en vuxen.) Det är härligt att barnen kan springa in och ut, men för mig är det en stress också. När de rusar från hus till hus, till parken, upp på övervåningen och sedan ner igen. Runt, runt. För Gittan springer efter, så klart, och hon måste passas. Jag tror att det är därför jag är så slut, så sur och så i behov av att bara få sitta här ensam just nu.

Det här är min och barnens fjärde vecka vi är lediga tillsammans, i slutet av denna får Sambon semester. Då lär det bli lite enklare. En till som kan passa, rådda och fylla diskmaskinen.

När sovkompisen åkt hem badade jag barnen. Sambon kom hem sent, när Prinsen hade däckat på soffan, och sa att han ville kolla på fotbollen. "Så du kan väl lägga Gittan." Jag lade Gittan igår och hela min kväll försvann i och med det, då jag somnade med henne och aldrig kom upp. Men jag ville vara snäll, trots att jag längtat efter en egen liten stund hela dagen. Vi läste två sagor och sedan körde hon igång. Ville inte lägga sig. Pratade. Sjöng. Knockade ihop napparna. Var törstig. Var kissnödig. (Och då vill hon kissa på toan.) Och jag låg bara och tänkte på min lilla stund. Efter toalettbesöken rusade hon rakt in i dörren och började storgråta. Jag hade innan talat om att "Mamma ska gå ner och sitta vid datorn. Gittan får somna själv." "Näe", skrek hon och blev ännu mer ledsen när hon gjorde illa näsan.

Sambon hörde förmodligen min trötta röst och kom upp till Gittan och jag gick och satte mig här vid datorn. Och här sitter jag nu och känner mig dålig. Som att det inte är ok att inte orka, inte ok att vilja ha en liten stund själv. Dålig för att jag lät grinig mot Gittan. Hur ska hon kunna somna själv på ett sådant vis, vi som brukar ligga bredvid?

Imorgon kommer de två andra killarna också, till pappan som har sina barn varannan vecka. Det älskar Prinsen och han kommer förmodligen sparka bakut om jag försöker lämna huset för att hitta på något. För är de här vill han bara vara hemma, men jag blir knäpp av att bara vara hemma dag efter dag, jag behöver se annat mellan varven än bara vår gata. Vi får se vad som händer. Om han snällt får hänga med på mina planer eller om jag lämnar honom med killarna. Och tv-spelet, colan och chipsen.

Taggen

Med tre barn i rummet, en läkare på kanske trettio och en sköterska. Två bedövningssprutor i foten. Något snitt, massa grävande. En del blod och destillerat vatten. Sedan var den ute. En tagg med vass spets på kanske sju millimeter.

Man måste ha skor på vår tomt. Så är det bara. Tacksam att det var jag och inte Prinsen, Gittan eller något annat barn.

Tagg

På vår tomt finns en enorm häck. Det är amerikansk havtorn och den har enorma taggar, mer än fem centimeter långa. Våra barn måste därför alltid ha skorna på sig när de går ut på tomten. Prinsen har lärt sig det, men Gittan slarvar. Hon är ju liten. För en vecka sedan sprang jag ut på tomten, för att hon var utan skor. "Gittan, du måste ha skorna på dig, för det finns taggAAAAAJJJJJ!" Så sprakade jag in en tagg mitt i stortån.

Jag tror inte att det är en sjucentimeters. Och vi har petat med nålar och pincetter och endast fått ut små delar, jag har sovit med tån indränkt i alsolsprit. Men taggen är kvar, vad jag förstår. Jag har inte så ont, men det varar en del och jag vill ha ut den. Så idag ska jag till läkaren för att se om de kan få bort den. Jag kan inte längre se en svart prick som för några dagar sedan och jag tänker att tänk om den är borta och att det skulle vara pinsamt på något sätt, att söka för en tagg som inte finns. Men den borde ju vara kvar.

Fortsättning följer.

Att träna

Igår var jag på ett medelpass på Friskis. Ja, jag vet. Det låter som att kasta handväska och bara svänga runt lite grann. Men det var svinjobbigt! Karln som ledde passet var jättebra. Lite hård så där och tyckte att man skulle anstränga sig, det gillar jag. Sjysst musik hade han valt och bra övningar, inget maskande.

Jag var darrig i benen under passet, flåsade och kände mig allmänt otränad. Jag fattar inte varför jag förtränger att jag har ett gymkort. Jag blir ju liksom nybörjare och får starta från noll varje gång. Och det är jobbigt. Nu SKA jag träna två men helst tre gånger i veckan.

Gungan

Det var igår på morgonen. Prinsen var extra livlig, glad över att vara hemma igen. Han sprang ut från vardagsrummet och vidare till altanen. Då hör jag ett skrik, ett illvrål. "Anna-Bell, kom hit!" hör jag att Sambon säger lugnt. Jag rusar dit och ser Prinsen gråtandes ta sig för halsen. Jag tar honom i min famn, ser att han har ett sår över hela halsen och får efter en stund fram vad som har hänt. När Prinsen kom springandes i full fart över altanen såg han inte gungan som hängde framför. Han sprang på den och fick repet på sig, det skar honom över halsen.

Jag kände mig lite skärrad över det hela, det blir så otäckt att tänka på att han haft ett rep över halsen. Idag har det lagt sig något och gungan är borttagen. Den kommer bara att hängas upp när det är någon vuxen på altanen.

En vecka i Hålan

Jag har varit bortrest med Prinsen och Gittan i en vecka. Vi åkte till Hålan, en plats hyfsat nära Stockholm där jag har växt upp. Sambon jobbar ännu så jag tänkte att det kan vara kul att hitta på något och skönt med miljöomväxling.

Vi bodde hos syrran och det gick bra, men det kan vara rätt ansträngande att vara borta med barnen. Andra rutiner, annan miljö, inga kompisar, inte så många leksaker. Typ så. Prinsen kräver att ha någon att leka med. Inte jämt, men så ofta det går. Han kan roa sig ett tag, men det är liksom leka med jämnåriga som är grejen. Hos mormor och Ingemar hittade han en åttaårig tjej en dag när vi var där. Jag tror att hon kom från Iran och hon hette något ovanligt som jag aldrig hört förut. Prinsen och flickan plockade blåbär och han var ensam ute på gården med henne medan jag gick upp till lägenheten med Gittan.

Det är faktiskt fint i Hålan och jag känner mig hemma där, känner en samhörighet på något sätt. Men det fanns för lite att göra. Alla jobbade och hade sitt, även om vi hängde på kvällarna. Jag såg till att ordna så mycket jag kunde för Prinsen och Gittan. Vi spelade minigolf, var i olika lekparker, cyklade omkring. Vi tog oss till havet, badade och plockade stenar som vi sedan målade. Vi lyxade och åt ute, träffade min systers barn. De har blivit stora, barnen. Jag älskar att vara med dem, har alltid varit delaktig i deras liv, varit närvarande. Det är så coolt att kunna diskutera saker med dem, prata om allt mellan himmel och jord, se vilka personer de har blivit.

Idag kom vi hem. Det var kul att träffa Sambon, det är nog bra att var ifrån varandra ibland. Slippa nöta. Roligast var nog att se hur han var med barnen. På hans sätt att prata och ta i dem förstod jag att han verkligen hade längtat.

När jag har varit hos min syster några dagar lägger jag märke till vilken skillnad det är mellan oss. Hon är så mycket liksom. I hennes badrum finns säkert hundra flaskor med schampo, balsam och olika hudkrämer. Hon har säkert lika många hårsaker som snoddar och spännen. När jag räknade hennes sköljmedel kom jag till åtta. I hennes hall finns sjuttio-nånting hög- (HÖG!) klackade skor. Ja, så där fortsätter det. Jag är mer som mamma. Köper ett par skor och sliter ut dem. Kanske inte riktigt, men nästan. Jag tycker om min syster, fast vi är som eld och vatten. Så olika.

Jag är nöjd med vår vecka i Hålan. Glad över att jag åkte, men också över att jag är hemma igen.

Ps: Det som var mest populärt under veckan i Hålan var att spela piano, helst tidigt på morgonen, så syrrans radhusgrannar är nog glada att vi har dragit hem. En rolig lek Prinsen hittade på var klackskotävling. Då drog Prinsen och Gittan på sig ett varsitt par av skorna med svinhöga lackar och sprang runt i. Igår frågade syrran varför det var svarta streck på parketten...