Jag är rätt ångestladdad just nu. Vet inte varför det kommer som ett brev på posten rätt vad det är. Det räcker med att någon pratar om någonting som leder in mig på något av mina ämnen jag nojar över, så är jag igång.
I slutänden tänker jag sjukdom och död. Den stora skräcken. Det som får mig att må illa, vilja gråta, stänga in mig och mina små i ett rum, ett mjukt där inget ont kan hända, och aldrig mer komma ut.
Varför är jag så här?
Jag träffade kuratorn en gång innan sommaren. Men jag tyckte att hon kändes lam och jag vet inte om hon är rätt för mig. "Jag aktar mig också för det och det", sa hon när jag talade om mina nojor och jag undrade om hon också hade GADD, som jag ju själv tror att jag har.
Nu har jag bestämt mig för att inhandla ett par löparskor, jag som hatar att springa ute. För att se om det kan lindra när jag känner mig ångestladdad. Se om det hjälper att snöra på sig skorna och lubba när de jobbiga tankarna tränger sig på. Jag hoppas det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Hmmm. Byt kurator om det inte känns rätt – där är det ju onekligen viktigt att personkemin stämmer. (Inte så att man måste "vara polare", men det ska ju kännas att kuratorn hjälper en att komma vidare s.a.s.
Bra idé med löpning. Jag läste någonstans att stress, dit räknas förstås även ångestladdade tankar, signalerar till oss att vi borde fly (som när vi "bodde i grottor och brunbjörnen dök upp"). I dagens samhälle utlöses stress dock sällan av överhängande fysiska faror, vilket gör att vi inte springer iväg – och därmed inte "gör av med" alla stresshoroner etc. Enligt resonemanget ska det därför vara bra med fysisk aktivitet för att må bättre om man är stressad/orolig.
Har du förresten testat KBT? En bekant till mig har blivit hjälpt av det, just för att hitta sätt att bryta negativa tankemönster.
Du behöver mycket mer än en kurator. En kurator har ingen utbildning i att ta hand om folks psykiska sjukdomar. Du behöver en psykolog och eventuellt en psykiater och medicin också. Tänker jag som lider av samma sjukdom som du.
Kram
När började ångesten? Före eller efter barnlösheten är egentligen min fråga. Jag känner igen vissa delar och för mig kom det i samband med alla utredningar och tillsammans med den gränslösa rädsla för att aldrig få bli förälder.
Nu har jag en prins men rädslan finns kvar. För att något ska ta allt det fina ifrån mig. Jag vet ju nu hur skört livet kan vara och hur mycket som bara är tillgängligheter.
Anonym 1: Jag har också hört att folk med depressioner får gymkort utskrivna som en del i behandlingen. Den här kuratorn har tydligen KBT-utbildning, men jag vet faktiskt inte hur hon ska kunna hjälpa mig. Får se hur det känns under hösten.
Kattmamman: Ja, jag vet men jag börjar så här. Vill helst inte käka medicin så jag väntar och ser om det kanske kan funka utan.
Anonym 2: Jag har nog alltid haft lite ångest tror jag. Minns att det var dödsångest när jag var kanske tio, och det har jag ju fortfarande kvar. Sedan tycker jag att det har blivit värre sedan jag fick barn. Man blir så sårbar och inget får ju någonsin hända dem, som du skriver. Mycket av min ångest är fokuserat på dem, mina små. Det kan räcka med att jag läser om någon en hemsk sak som har hänt ett barn så är jag i gång. I dagar...
Hur går det med löpningen och din ångest? Märker du någon skillnad ännu? Kram Ebba
Ebba: Jag har inte börjat springa ännu och det finns ingen som helst rimlig förklaring till det...De nya springskorna nästan glor på mig när jag går förbi.
Skicka en kommentar