Full rulle

Idag var det full rulle. Prinsen hade en kompis här. Han kom halv tio igår morse, sov över och drog hem halv sju ikväll. Grannen som har sina tre söner varannan vecka, hade en av killarna här. Prinsen och de andra pojkarna sprang in och ut hela dagen. Gittan rusade efter.

Prinsen hade kompisar och var road hela dagen. (Det är mycket lättare så.)Så varför sitter jag här och känner mig grinig?

Jag vet faktiskt inte och jag försöker analysera det. Jag tror att det blev för mycket råddande.  För det var inte bara Prinsen som körde med mig, utan kompisen (han som sov över) också. "Men vi kan väl få spela mer?" sa han. "Nej, jag har sagt att det räcker." Då sprang de till den tredje och spelade (och käkade chips.) De försökte sno I paden, men då gömde jag den. Jag kände att jag ville göra något och försökte i morse locka med alla tänkbara lekparker. "Nej, vi vill bara vara här hemma!" Då vi var hemma igår också kände jag mig uttråkad. Bara disken och tvätten och det vanliga alltså. Jag målade stenar med de fyra barnen och hörde mig själv säga att "Färg på väggen är inte ok", och kom sedan på att ingen så klart hade kladdat med färg med flit. Gittans klänning blev fullsmetad med färg och när hon sedan fick övergå till vattenfärg och papper sög hon på pensel så att tungan blev blå. Altanen fick rosa stänk och bordet röda som inte gick bort. Det som skulle vara kul, skapande och fridfullt blev mest en stress för mig.

"Kan vi inte få en till glass?" undrade kompisen och jag svarade att "Nej, ni har ju redan käkat två var." Jag lyckades inte få till middag, för kylen var tom och ugnen blinkade med en konstig lampa och startade inte. Tog med de fyra till pizzerian. Grannen låter sina barn dricka vad de vill på sommaren och lillkillen gick och klunkade cola på vägen. "Vi vill också ha läsk!" sa Prinsen och jag sa att "Nej, det är inte bra för tänderna. Ni får något annat. Saft kanske, det känns något bättre." Pizzakillen sa att han inte hade några klubbor hemma "Så ni får en cola och dela på", sa han.  Prinsens ögon lyste, men bara tills vi kom hem, för då hade han tappat flaskan så att hälften sprutade ut på garageuppfarten. Då vrålade han och slutade inte förrän jag hällt upp det som fanns kvar (halva) i tre glas.

Barnen har som sagt sprungit emellan våra hus hela dagen och det är ju bra, att Prinsen har kompisar. Men en grej som gör att jag har hjärtat i halsgropen hela tiden är att grannen, han med killarna, har en pool. Den är djup (Gittan bottnar inte), den är fylld till bredden och den har inget skydd. Jag hatar den! Innan poolen stod på tomten kunde Gittan vara en kort stund själv med Prinsen i parken som ligger mellan våra hus. Men aldrig nu. Jag är livrädd för bassängen, har sagt till Prinsen att han verkligen inte får gå till den själv (eller med kompisar, utan bara med en vuxen.) Det är härligt att barnen kan springa in och ut, men för mig är det en stress också. När de rusar från hus till hus, till parken, upp på övervåningen och sedan ner igen. Runt, runt. För Gittan springer efter, så klart, och hon måste passas. Jag tror att det är därför jag är så slut, så sur och så i behov av att bara få sitta här ensam just nu.

Det här är min och barnens fjärde vecka vi är lediga tillsammans, i slutet av denna får Sambon semester. Då lär det bli lite enklare. En till som kan passa, rådda och fylla diskmaskinen.

När sovkompisen åkt hem badade jag barnen. Sambon kom hem sent, när Prinsen hade däckat på soffan, och sa att han ville kolla på fotbollen. "Så du kan väl lägga Gittan." Jag lade Gittan igår och hela min kväll försvann i och med det, då jag somnade med henne och aldrig kom upp. Men jag ville vara snäll, trots att jag längtat efter en egen liten stund hela dagen. Vi läste två sagor och sedan körde hon igång. Ville inte lägga sig. Pratade. Sjöng. Knockade ihop napparna. Var törstig. Var kissnödig. (Och då vill hon kissa på toan.) Och jag låg bara och tänkte på min lilla stund. Efter toalettbesöken rusade hon rakt in i dörren och började storgråta. Jag hade innan talat om att "Mamma ska gå ner och sitta vid datorn. Gittan får somna själv." "Näe", skrek hon och blev ännu mer ledsen när hon gjorde illa näsan.

Sambon hörde förmodligen min trötta röst och kom upp till Gittan och jag gick och satte mig här vid datorn. Och här sitter jag nu och känner mig dålig. Som att det inte är ok att inte orka, inte ok att vilja ha en liten stund själv. Dålig för att jag lät grinig mot Gittan. Hur ska hon kunna somna själv på ett sådant vis, vi som brukar ligga bredvid?

Imorgon kommer de två andra killarna också, till pappan som har sina barn varannan vecka. Det älskar Prinsen och han kommer förmodligen sparka bakut om jag försöker lämna huset för att hitta på något. För är de här vill han bara vara hemma, men jag blir knäpp av att bara vara hemma dag efter dag, jag behöver se annat mellan varven än bara vår gata. Vi får se vad som händer. Om han snällt får hänga med på mina planer eller om jag lämnar honom med killarna. Och tv-spelet, colan och chipsen.