Jag är kvar...

...som bloggare;) Har bara inte hittat rytmen ännu. Ni vet, att jobba och sedan komma hem och fixa allt annat. Jag jobbar. Sedan cyklar jag hem och äter och leker med Prinsen. Efter det somnar jag när Prinsen nattas. Så ser det ut just nu. Inget bloggande. Ingen städning. Inga svar på sms. Nej rytmen finns liksom inte där ännu. Det är så mycket jag borde göra men jag prioriterar annat. Det ÄR faktiskt viktigt att bygga koja med Prinsen. Så är det.

Hur som helst är det mysigt att jobba på förskola. Barnen är söta och man får mycket tillbaka av dem. Har dock hittat några nackdelar med arbetet:

- Inget vidare att byta blöja på liten som är risig i magen.
- Jobbigt med barn som har svårt att samtala och som istället skriker i falsett mest hela dagarna.
- Alla baciller som finns hos barn. Känner mig raspig i halsen och anar att det är halsont på G.
-Det ÄR verkligen för stora barngrupper. Det är fakta och inte löst snack. Vi är tre pedagoger på 15 barn. Igår var en av barnskötarna borta. Det var körigt då vi två resterande skulle hålla ställningarna då 14 små barn skulle äta. I vilken värld lever politikerna egentligen?! Sannerligen inte i verkligheten.

Suppositorier

By the way så har jag mensvärk och sambon (som är ute på krogen) har vid tidigare tillfälle knaprat upp alla alvedon utan att köpa nya. Verkar det som för jag hittar inga alvisar här hemma. Menar sambon att jag ska ta Prinsens suppar? Få se här...det skulle bli cirka sex stycken till mig...

Sådant får inte hända!

En av de nya kollegorna på förskolan där jag nu jobbar berättade en hemsk sak. Hon hade arbetat på en förskola där en flicka blev sjuk. Jättesjuk. Det hade börjat med att flickan var yr i huvudet. De gick till läkaren och fick reda på att det var en tumör i hjärnan. Trots medicinering och behandlingar så dog hon. Precis efter sin femårsdag. Dog. Så hemskt. Så vidrigt. Så fruktansvärt orättvist och sorgligt.

Man orkar inte höra sånt. Jag tänkte på det resten av dagen. Ville bara gå hem från jobbet. Ta Prinsen i min famn, krama honom hårt. Krypa in under täcket i ett mörkt rum och stänga ute världen och allt det onda som sker. För jag blir rädd. För sådant får inte hända. Det får det bara inte.

Första veckan avklarad

En vecka på det nya jobbet har gått. Igår satt jag som en zombie i soffan till Idol och kläckte flummiga kommentarer för att jag var så trött. Nej trött är inte ordet. Jag var helt slut. Natten till fredagen vaknade Prinsen och var vaken mellan 01.00 och 03.00 också.Han var inte ledsen utan for runt i sängen och ville leka.Kanske var det efter vaccinationen av de där pneumkockerna. Han fick vaccin i onsdags. I foldern som medföljde stod det att det kunde bli orolig sömn som följd. Kanske var det det.

Hur som helst. Första veckan har varit bra. En kväll var jag med på möte och det blev sura miner och mötet drog ut en halvtimme. Tydligen är det eventuellt en omorganisation på gång och alla har inte samma åsikter.Jag har lovat mig själv att akta min tunga, att inte tycka för mycket, att inte prata om min lön och att hålla mig på god kant med chefen utan att slicka röv. Detta är en arbetsplats med bara kvinnor. Det är negativt tycker jag. Var är alla män som vill jobba med små barn? De verkar tyvärr inte finnas.

Det känns bra. Det kommer att bli bra på det nya jobbet och på hemmafronten går det finfint. Det är kul att sambon och jag kan prata om Prinsen på ett annat sätt nu. Sambon är ju så himla mycket mer delaktig och hinner se vad som händer då han är hemma. Underbart för allas skull. Men jag längtar efter Prinsen på dagarna så klart. I väntan på att få trampa hem på cykeln till min gullunge snuffar jag på de små som jag jobbar med.

Ny på jobbet

Det gick fint idag, det gjorde det. Mina nya kollegor var snälla och på tavlan i personalrummet stod det "Välkommen Anna-Bell!" och det var ju trevligt. Barnen var gulliga men jag hade det hektiskt över lunchen. Jag är van att äta med ett barn. Nu satt jag med fem stycken vid mitt bord. Jag var osäker på namnen men tjuvtittade på en lapp. Barn lyssnar ju inte om man inte tilltalar de med namn. Alla fem åt som hästar och jag skar raggmunkar för glatta livet. "Vill du ha sylt? Inte det nej. Ja du ska få mer raggmunk. Ta ner fötterna från bordet. Inte försöka ta skalkniven, den är farligt vass. Du ska få päron. Du också. Nähä, du vill ha banan. Nu tar du sylt i skålen med handen. Oj sylt på tröjan ja". Och så fortsatte det. Själv lyckades jag få i mig två raggmunkar och en bit banan. Måste bli mer rutinerad vid matsituationerna.

Tjing. Måste gå och sova nu. Är helt färdig av alla intryck jag har fått idag. Återkommer med fler jobbrapporter.

Inte de perfekta värdarna

Vi hade middag idag. Hos oss var kompisen P och hennes man som jag inte känner så bra. Mannen jobbar inom försvaret, är trevlig men man anar en lite vass sida. Inte våldsam, inte otrevlig men som att han har en åsikt. En stark sådan om väldigt mycket. På middagen var också sambons kompis J med nya tjejen. Där var också sambons jobbarkompis med familj.

Jag handlade på Willys på dagen med mamma medan mammas man satt i bilen med en sovande Prinsen. Sedan lagade vi mat, sambon och jag. Han är grym på att kocka min karl. Klockan fem kom gästerna och då stod sambon fortfarande och rörde i grytorna iförd mysbyxor. Jag försökte få i Prinsen lite mat eftersom det var middagsdax för honom. Efter att Prinsen ätit försökte jag prata med gästerna samtidigt som jag dukade fram en buffé i köket. Sambon duschade. Det enda stället som Prinsen ville vara på var på min höft. Vi satte oss sedan vid bordet. Försökte hinna prata med våra vänner samtidigt som jag matade Prinsen med mer mat. Försökte även att få i min några bitar själv. Sambon höll ställningarna och såg till att folk hade mat och dryck.

Vid sju var Prinsen stupandes trött och jag försökte lägga honom. Prinsen som var rädd att missa något ville inte sova men var så klart heller inte på topp då vi gick upp igen. Han grinade och minsta motgång ledde till tårar. Desserten togs fram och sambon serverade kaffe och te. Efter att ha parerat en prins tröttsammanbrott försökte jag lägga honom igen. Hörde hur ett par sa hej då och lämnade vårat hus. När ytterligare ett par var på väg i hallen och då jag insett att Prinsen inte kunde somna nu heller kastade jag mig ut från sovrummet. Kompisen P och hennes man stod utanför på trappan. Jag kisade och det stack i ögonen eftersom jag legat i mörkret. Jag såg att P:s man tittade på mig och då insåg jag att jag hade en urringning som gick ner till magen och att han såg typ hela min BH. Som ni vet ammar Prinsen ännu och jag hade glömt att knäppa klänningen när jag for ut i hallen. Jag höll för lite och sa "Tack för ikväll. Vi hörs snart" och gick in och skrattade ihop med de som var kvar. Pinsamt. Att visa BH:n för kompisen P:s karl.

Halv tio hade alla gått. Tio sov Prinsen.

Summan av kardemumman:

-Handlingen var ett litet projekt trots att jag hade hjälp.
-Maten tog sin lilla tid att laga.
-Jag hann inte prata med alla så mycket som jag hade velat.
-Jag hade glömt att gå på bolaget (dålig värdinna)men kompisen J tog med ett par pavor med vin.
-Prinsen sov inte två gånger som jag försökte med. Nej. Man kan inte styra barn. Ibland går det. Idag gick det inte.
-Jag sa inte hej då till alla gäster. (Dålig värdinna igen).

Jo det var ett trevligt initiativ av mig, att ordna en middag.Men vad ska man göra nästa gång för att det inte ska kännas så hetsigt? Kanske ses på dagen?Kanske ses färre personer åt gången? Kanske köra på ändå, trots att man vet att barn blir trötta på kvällen och att man inte hinner prata med alla lika mycket som man egentligen skulle vilja? Skita i middagar för att man tycker att det tar för mycket tid och energi att försöka göra bra men att man ändå känner sig slut efteråt, som att det tog mer energi än gav? Jag vet inte.

Endast två dagar återstår

Ikväll. Middag hos mamma med man. Sedan idol. Imorgon. Kompisar på midddag. Måste handla en massa mat på dagen och städa lite här hemma. Söndag. Har inga planer. Inga alls och det är medvetet. Måste bara få ha grym söndagsångest i fred. Det kommer att bli kul att jobba. Jag tror det. Jag hoppas det. Men jag kommer att må dåligt på söndag ändå. Så är det.