Blodprov

Vårdcentralen torsdag morgon:

- Anna-Bell Svensson ja...

Vet att hon,labbtanten, ser på dataskärmen att det är ett HIV-test jag ska göra. Och kolla så att jag inte har hepatit B.

- Då kan du sätta dig i stolen.

Jag drar upp tröjärmen.Vi pratar lite allmänt, några få ord.

- Vet du förresten hur mycket blod man har i kroppen? frågar jag.

- Jag skulle tippa på att du har ca fyra liter. Män har lite mer, kanske fem.

- Hur mycket kan man förlora och fortfarande klara livhanken? undrar jag vidare.

- Jag vet faktiskt inte...

Hon sticker mig i armen, tar ett rör blod och jag tänker att jag redan har kollat så att jag inte har HIV. Det för att mota bort hjärnspökena. Jag fick blod i samband med förlossningen. Av fem personer. Hepatiten däremot kan jag bara hoppas på.

- Nej jag bara tänkte, fortsätter jag. För jag förlorade 2 1/2 liter blod då jag födde mitt barn för snart 1 1/2 år sedan. Jag ville bara veta om jag skulle ha överlevt om jag inte fått blod.

- Oj, det var mycket. Så du har barn?

Hon tar en kompress och viker i hop i mitt armveck. Tejpar över.

- Ja, svarar jag och börjar ta på mig jackan. Jag har brottom till jobbet.

- Så du har ett barn! Och nu ska du göra...Hon pekar på lappen som ligger på det lilla bordet framför oss. "IVF" står det.

- Mm, säger jag. Ja inte idag. Förmodligen snart.

Hon ser glad ut. Lite nyfiken.

- Så du har ett barn...

Jag vill tala om vilken underbart fin son jag har haft lyckan att få. Om att jag fått chansen för att IVF finns. Men plötsligt blir jag så rörd och gråtmild att jag tittar ner i stolen samtidigt som jag knäpper jackan. Jag blinkar bort tårarna och förstår att hon ser.Jag vill tala om att han heter Prinsen och att han är ett mirakel men jag kan inte. Tårarna hänger i de undre ögonfransarna och det sticker i näsan. Jag ler, sväljer, säger hej då och skyndar mot utgången.

- Lycka till! ropar hon efter mig.

Utmaning

Vad gjorde du för 10 år sedan?
Jobbade i restaurangbranchen, var singel, planerade en resa till Bali med två kompisar.

Vad gjorde du för ett år sedan?
Var föräldraledig med Prinsen som var ett halvår.

Tre snask du gillar?
Lakrits, fikabröd och goda ostar.(Låter som att jag rullar fram...)

Tre sånger du kan hela texten till?
Massor! Bland annat en hel del Ted Gärdestadlåtar, schlagers och en massa barnsånger.

Vad skulle du göra om du var miljonär?
Se till att mina nära och kära fick lite stålar. Köpa det jag ville ha typ en jeep och sedan se till att hitta någon syssla som var riktigt rolig att göra. Ett hus i ett varmt land skulle inte heller sitta fel.

Tre dåliga vanor?
Jag är ett kontrollfreak, jag biter på naglarna ibland i smyg och jag svär. Det sistnämnda gör jag bara privat så klart och aldrig på jobbet...

Tre saker du gillar att göra?
Gå på restaurang, vara ute på sjön och skriva, naturligtvis;)

Tre saker du aldrig skulle klä dig i eller köpa?
Baddräkt, hängselbyxor, keps. (Skulle se galen ut i alla dessa saker).

Tre favoritsaker?
Datorn, bilen, massagestaven.

Ha ha!!Kunde inte låte bli att flippa där på slutet. Nej jag säger mina gympaskor istället för staven;)

Utmanar alla som läser detta!

Mat i soporna

Av någon anledning har dörren till våran frys stått på glänt. Detta hände i söndagskväll då ingen orkade börja laga femtioelva rätter för att ta vara på maten som hade tinat. Har nu rensat ut allt; Korvar, köttfärs och frysta grönsaker, och packat i tre stora påsar som ska kastas. Vet bara inte var då vår soptunna är fullproppad. Känna onödigt att slänga mat. Väljer att låtsas som att inget hänt för jag orkar inte irritera mig på det. Får väl dra till polaren med hyresrätten med alla påsrna.

En fd klasskompis...det funkade till slut.

Jag träffade en före detta klasskompis i somras. Vi känner varandra på ytan och ses inte ofta men jag gillar henne. Hon bor i en stor villa nära mig, hon har ett fast jobb, en pojkvän hon är tokkär i och hon är 30+. Självklart tänkte jag att hon ville ha barn. Självklart frågade jag inget. Vi fikade hemma hos henne. Prinsen, som inte kunde gå då, kröp runt på golvet. Då hon stökade i köket röjde Prinsen runt på golvet och var väldigt intresserad av alla papper som fanns på en hylla under vardagsrumsbordet. Vips hade han trollat fram ett papper. "Då du fått missfall" stod det. Jag tog pappret och stoppade det längst underst innan hon hann se.

Då kaffet var urdrucket,Prinsen var trött och vi började närma oss hemgång tog hon upp det. "Tog det lång tid innan ni fick Prinsen?" undrade hon. "Det tog ett tag" svarade jag. "Vi försöker få barn" sa hon. "Jag har fått tre missfall. I vintras var jag gravid. Jag var i vecka elva och hade just berättat på jobbet. Då sket det sig". Jag beklagade. Hon var ledsen. Så klart. Hade fått lite av de jobbiga tankar jag så väl känner igen. Då man ogillar att andra är gravida. Då man jämför sig och känner avund.

Vi har inte setts sedan dess min före detta klasskompis och jag. Vi har hörts någon enstaka gång men inte berört ämnet. Jag har tänkt på det naturligtvis så om man gör om man varit i samma båt. Igår sågs vi på Ica. "Jag är gravid" sa hon. "Jag ska få barn i maj". Hon strålade och var lite rund om magen. Jag blev glad. Så glad för hennes skull.

Förr kunde jag inte glädjas då folk blev gravida. Jag blev bara stressad och fick mer och mer panik av tanken att "alla" skulle få barn och inte jag. Längtan slet mitt inre i stycken. Nu kan jag säga grattis från hjärtat och allra mest gillar jag att gratulera de som väntar längtansbarn. Som har kämpat, som inte tagit för givet. "Jag skulle ha älskat Prinsen lika mycket och på samma sätt om han kom på första försöket och inne i sängkammaren" sa sambon här om dagen. "Att han kom till oss via IVF har ingenting med kärleken att göra. Det tänker jag knappt på. För alla föräldrar älskar väl sina barn oändligt" forstsatte han. Jag hoppas det. Att alla barn är älskade till max. Men på något sätt dyker tanken på att Prinsen är gjord via IVF upp ibland. För att kämpandet, blodet, svetten och tårarna formade oss på något sätt, gjorde oss mer ödmjuka, lärde oss att inte ta för givet. Alla barn är speciella. Mitt är extraordinärt. Så klart. Det som skulle bli han har legat i en stor frys. Det som skulle bli han handplockades. Det som skulle bli han bäddades in i min livmoder samma datum som jag och sambon blev tillsammans. Jag tror att mycket som händer har en mening. Inte allt. Någon sa till mig att det finns ett kinesiskt ordspråk som är typ så här: "Barnet man får ska lära en någonting". Jag tror på det. Kanske är det även så att sättet man får sitt barn på ska lära en något. Jag väljer att se det så.

Jag kramade min före detta klasskompis. "Grattis! Grattis så himla mycket. Det funkade till slut! Jag är så glad för din skull".

Jag är en nöt!

Så var jag inne en sväng på facebook och kollade och klickade mig vidre och hamnade av en slump hos en fd klasskompis kompis som jag gick i paralellklass med. Och vips så dyker det upp en stor bild på mig och under står det; ANNA-BELL WAS HERE! För att jag har råkat klicka i något som inte var meningen. För att jag är kass på engelska. Jag vill INTE att folk ska se att jag varit inne på deras sidor och kollat lite. Halva nöjet med facebook är nu pajat. Måste styra upp detta. Nu.

En kväll på akuten

Det har varit lite körigt i helgen och i början av veckan.Det startade med att Prinsen fick feber på förmiddagen på lördagen och slutade med att vi åkte in till akuten eftersom hans temp var över 40 grader och han låg och stirrade i taket,helt slut.

Efter en timme i väntrummet fick vi komma in till en sköterska. Prinsen fick ett stick i fingret och sedan var det tillbaka till väntrummet igen. Väntrummet som vi delade med en hel massa folk; Barn som hostande, barn med kräksjuka, bebisar med RS-virus. Efter ytterligare fyra timmar fick vi träffa läkaren som var så stressad att hon nästan bara vände i rummet. Öroninflammation. Igen. För sjätte gången i ordningen. På båda öronen.

Stackars Prinsen var speedad när vi satte honom i bilen. Så klart han inte kunde sova i ett väntrum på en barnakut. Klockan var halv elva på kvällen när vi lämnade sjukhuset och satte oss i bilen. Den första dosen av medicinen kräktes upp på jackan och sambon och jag lovade varann att aldrig mer ge honom den vidriga kåvepeninen. Tackolov var det bara den första dosen som var av den sorten eftersom sjukhuset inte hade den rätta medicinen hemma och vi skulle påbörja kuren på direkten. Hur som helst tog vi bilen direkt till det nattöppna apoteket.

Prinsen har nu haft 40 graders feber, till och från, i tre dagar. Hoppas så att det hela börjar vända nu. Det är inte kul när barn är dåliga. Så klart. Sover dåligt, äter inget, flämtar av hög feber, av hosta och nästäppa, vill vara på armen hela tiden eftersom man är ledsen. Det är jobbigt när man är en nojig mamma. Som får jobbiga tankar, som blir orolig, som telefontrakaserar sjukvårdsrådgivningen.

Ja. Jag hoppas verkligen att det hela har vänt nu.

Två små eskimåer

Vi pratar om dem. Om de två i frysen på Huddinge sjukhus. Sambon tycker inte att det finns så mycket att vänta på. Jag vill ha ett syskon till vår son. Så jättegärna vill jag det. Sambon med men han är inte lika tokintresserad av tanken. Går det med en eskimå är det bra, annars är det bara att förtsätta att jubla över att vi har ett barn tycker han. Så är det. Självklart. Jag är gapar inte efter mycket. Jag drömmer och önskar. Om det inte blir något med de två små i frysen vill sambon lägga ner. Inte jag. För det kan aldrig bli så hemskt som det var innan Prinsen kom. Det går bara inte. Nu har vi världens finaste. Förr hade vi bara svart ångest. Vi pratar inte om att det kanske inte funkar. Vi har bestämt det eftersom vi är oense. Snart tar vi kanske de i frysen. Hoppas på det bästa.