En fd klasskompis...det funkade till slut.

Jag träffade en före detta klasskompis i somras. Vi känner varandra på ytan och ses inte ofta men jag gillar henne. Hon bor i en stor villa nära mig, hon har ett fast jobb, en pojkvän hon är tokkär i och hon är 30+. Självklart tänkte jag att hon ville ha barn. Självklart frågade jag inget. Vi fikade hemma hos henne. Prinsen, som inte kunde gå då, kröp runt på golvet. Då hon stökade i köket röjde Prinsen runt på golvet och var väldigt intresserad av alla papper som fanns på en hylla under vardagsrumsbordet. Vips hade han trollat fram ett papper. "Då du fått missfall" stod det. Jag tog pappret och stoppade det längst underst innan hon hann se.

Då kaffet var urdrucket,Prinsen var trött och vi började närma oss hemgång tog hon upp det. "Tog det lång tid innan ni fick Prinsen?" undrade hon. "Det tog ett tag" svarade jag. "Vi försöker få barn" sa hon. "Jag har fått tre missfall. I vintras var jag gravid. Jag var i vecka elva och hade just berättat på jobbet. Då sket det sig". Jag beklagade. Hon var ledsen. Så klart. Hade fått lite av de jobbiga tankar jag så väl känner igen. Då man ogillar att andra är gravida. Då man jämför sig och känner avund.

Vi har inte setts sedan dess min före detta klasskompis och jag. Vi har hörts någon enstaka gång men inte berört ämnet. Jag har tänkt på det naturligtvis så om man gör om man varit i samma båt. Igår sågs vi på Ica. "Jag är gravid" sa hon. "Jag ska få barn i maj". Hon strålade och var lite rund om magen. Jag blev glad. Så glad för hennes skull.

Förr kunde jag inte glädjas då folk blev gravida. Jag blev bara stressad och fick mer och mer panik av tanken att "alla" skulle få barn och inte jag. Längtan slet mitt inre i stycken. Nu kan jag säga grattis från hjärtat och allra mest gillar jag att gratulera de som väntar längtansbarn. Som har kämpat, som inte tagit för givet. "Jag skulle ha älskat Prinsen lika mycket och på samma sätt om han kom på första försöket och inne i sängkammaren" sa sambon här om dagen. "Att han kom till oss via IVF har ingenting med kärleken att göra. Det tänker jag knappt på. För alla föräldrar älskar väl sina barn oändligt" forstsatte han. Jag hoppas det. Att alla barn är älskade till max. Men på något sätt dyker tanken på att Prinsen är gjord via IVF upp ibland. För att kämpandet, blodet, svetten och tårarna formade oss på något sätt, gjorde oss mer ödmjuka, lärde oss att inte ta för givet. Alla barn är speciella. Mitt är extraordinärt. Så klart. Det som skulle bli han har legat i en stor frys. Det som skulle bli han handplockades. Det som skulle bli han bäddades in i min livmoder samma datum som jag och sambon blev tillsammans. Jag tror att mycket som händer har en mening. Inte allt. Någon sa till mig att det finns ett kinesiskt ordspråk som är typ så här: "Barnet man får ska lära en någonting". Jag tror på det. Kanske är det även så att sättet man får sitt barn på ska lära en något. Jag väljer att se det så.

Jag kramade min före detta klasskompis. "Grattis! Grattis så himla mycket. Det funkade till slut! Jag är så glad för din skull".