Klätterkille

Han kan klättra min son. Idag kom han på hur man tar sig upp i barnstolen och sedan vidare till mitten av köksbordet. Han vet hur man gör för att komma upp i fönstret i rummet där vi sover. Så sitter han där i fönsterbrädan och ser så där nöjd ut. För att han har kläckt idén, för att han har klarat klättringen. Och jag kan inte heller annat än le innan jag tar ner honom återigen och berättar att man faktiskt kan ramla ner. Ler för att han ser så stolt ut, för att han är så söt när han vet att han gjort något bus. Ler för att han är finast i världen. Så klart.