Trött

Det skulle ha kunnat vara så att det gått en månad sedan det senaste misslyckade försöket. Eller två månader. Jag har liksom inget tidsbegrepp. Just nu är jag bara väldigt trött. Fortfarande är det brist på ork och det är som att allt liksom sackar efter. Jag vaknar på morgonen men tanken "Prinsen kommer inte att få något syskon" som att hjärnan går på högvarv för att prenta in och bearbeta. Jo vi har ett helt försök kvar och två små i frysen men för mig känns det som att slutet på alla behandlingar är nära, tyvärr är det så. Jag är så rädd för att Prinsen inte kommer att få ett syskon. Vad är det som är så hemskt med det i mina tankar? Jag vill att han ska ha någon att dela sin barndom med, en syster eller bror. Fan vad jag vill det. Förr, när jag var ofrivilligt barnlös, tänkte jag att jag ville ha ett barn. Nu har jag det och fokuset ligger inte på att jag vill ha ett barn till, utan att jag vill ge mitt barn ett syskon. Förstår ni hur jag menar? Jag vill bli tvåbarnsmor men nästan ännu mer vill jag att Prinsen inte ska vara ensambarn, så är det. Jag tänker på Prinsen i första hand och visst blir jag väldigt ledsen om jag inte får bli mamma åt ett barn till, men mitt hjärta skulle blöda ännu mer för att jag inte lyckades ge min älskade son ett syskon.

Jag känner mig besviken på läkarna på Linné. Jag ville ha två embryon och de ville inte tillmötesgå det. Våra chanser är för goda sa de. Hur jäkla goda är de när det inte blir en graviditet? På fredag har jag en tid för samtal med en av de läkare på Linné som jag känner mest förtroende för. Jag vill prata av mig, få veta om det finns en möjlighet till två den sista gången. Vad mer finns att fråga? Tar gärna emot förslag.

För övrigt rullar det på. Mycket på jobbet, renovering hemma, en prins som trotsar för fullt, dåligt samvete för att jag inte skriver på mitt projekt som jag lovade mig själv, en trötthet som gör att jag somnar inrullad i en filt på soffan varje
kväll. Ungefär så ser det ut.

Matt

Har du blödit samtidigt som du tagit crinone nångång, sett att det påminner om en grynig äcklig chokladkaka i trosskyddet?

Nej det fungerade inte denna gång heller och jag är avmätt. Ledsen och trött efter fem syskonförsök som gått åt skogen. Rädd för att vi närmar oss den sista behandlingen och skraj för att det aldrig kommer att fungera. Ledsen för att jag så gärna vill att Prinsen ska få ett syskon.

Jag är förbannad på läkaren som pratar om goda chanser, så goda att det är otänkbart att vi får tillbaka två embryon som vi önskar. Detta trots att vi misslyckas gång på gång. Vad krävs för att man ska få tillbaka två? Att man är 40 år och har tio misslyckade behandlingar bakom sig?

Jag är irriterad på Nålmannen och att jag trodde på hans tjafs. Nej akupunktur funkar inte. Hade jag fått nålar innan Prinsen hade jag trott på det. Nu är läget annorlunda. Klart folk tror om det plötsligt fungerar, men ingen kan bevisa att det just är nålarna som gör skillnaden. Jag hade kunnat dra till en varm strand för mina 3700 med facit i hand.

Jag är trött på att höra om graviditeter och små bebisar, om folks flerbarnslycka, om ett skjut som vips blev en bebis, om en endaste liten behandling som gick vägen direkt. Pallar inte det just nu. Kalla mig missunsam och bitter om du vill.

Jag är lycklig för att jag har fått turen att bli mamma till Prinsen. För varje misslyckad behandling tänker jag på att det är ett under att han kom till oss. Han ger mig styrka och mod. Utan honom hade jag förmodligen varit på närmsta psykklinik.

Jag har ingen lust att ta den sista IVF:en nu. Vill bara leva lite utan att tänka på att boka in läkarbesök. Måste pausa ett par månader.

Jag har förstått att vi har något väldigt starkt ihop, jag och sambon. Vi tacklar inte saker lika men han finns för mig och jag för honom. Vet att det är vi mot världen, han, Prinsen och jag.

Blir matt på folk som klagar på att småbarnsåren är så jobbiga. Fattar ingenting. Det jobbiga skulle vara att vara utan dem. Själv undrar jag vad man gör hela dagarna om man inte bor i ett renoveringsobjekt och IVF:ar hela tiden.

Jag är less på att blogga, har inget att säga. Vi ses en annan gång. Sedan om det blir om två dagar eller om två veckor, det vet jag inte.

Statistik på ruvardag 10

Familjen Anna-Bells IVF-statistik:

IVF nr. 1: Blod på dag 16 (Sophiahemmet 2004)

FET nr. 1: Blod på dag 11 (Sophiahemmet 2004)

IVF nr. 2: Positivt test dag 17. Tidigt missfall. (Huddinge 2005)

FET nr. 2: Blod dag på 11. (Huddinge 2005)

FET nr. 3: Positivt test dag 16. Min älskade prins blev till!! (Huddinge 2005)

FET nr. 4: Blod på dag 11. (Huddinge 2008)

FET nr. 5: Positivt test dag 18. Tidigt missfall. (Huddinge 2008)

IVF nr 3: Blod på dag 11. (Linné 2008)

FET nr. 6: Blod på dag 12. (Linné 2008)

IVF nr 4: ????????????????????? (Linné 2009)

Kan det inte få funka nu? Jag säger som Caroline Af Ugglas: Snälla, snälla, snälla, snälla!

Ruvardag 9

Status: Inget särskilt förutom att det ilar lite när jag sätter mig ner. Misstänker att det hänger kvar från äggplocket. Idag ska det bli en bra dag. Det är första lördagen på tre veckor som alla tre i familjen är friska. Sambon och jag ska åka och välja tapeter till det rum som nu renoveras. Prinsen ska leka med mormor och hennes man. Inget blod i dag tack. Och inte i morgon eller på måndag. Inget blod alls please, kan man besälla det?

I detta finns inget mellanting. Det är svart eller vitt, glädje eller sorg. Kört eller bingo. Det finns inget halvbra. Shit vad jag hoppas på denna tionde behandling.

Flydde

Arbetsdagen började med att ett barn på min avdelningen kräktes på golvet samtidigt som hon bajsade på sig. En kollega var med henne och jag var ute med de andra. Tog med de andra barnen till den andra avdelningen för att äta där medan det sanerades. Arbetsdagen fortsatte med att ett annat barn på den andra avdelningen (där vi åt) kräktes. Mina kollegor var snälla och lät mig slippa vistas i närheten av det mest smittsamma. De fattar att jag inte pallar mer magsjuka nu. Åtgärderna blev att skriva lappar och påminna föräldrarna om 48-timmarsregeln. Hoppas att alla följer det och att epidemin uteblir.

Kassa bilförare

Låg i soffan och zappade igår och tittade lite på Sveriges värsta bilförare. Programmet handlar om en bunt kärringar och folk i 20-årsåldern som inte har någon som helst aning om hur man kör bil fastän de har körtkort. Men allvarligt, jag blir rädd. Det är ju bara att för polisen att åka och plocka korten. Dessa okunniga, egotrippade och kassa bilförare vill inte jag träffa på vägarna.

Lunkar på

En vecka har gått sedan vi fick tillbaka den lilla fina fyrcelliga. Hoppas så att den mår fin där inne och delar sig för fullt.