Söndagen som var

Söndag igår och Prinsen och jag vaknade hos min pappa. Sambon fixade med huset, har flytspacklat inför att det nya köket ska komma. Nej jag hjälper inte till. Jag tar Prinsen och drar. Vi har löst det så. Var i lekparken klockan nio, vid havet, i blåsten. Hälsade på sambons bästa kompis som fått barn. Söt bebis. Tänkte inte på mitt men i bilen hem pratade Prinsen om bebisar. "Om vi får en bebis mamma, då ska han få sitta i en vagn och jag kan dra honom." Älskade, min fina prins. Han skulle bli en så fin storebror. Det gör ont att inte kunna leverera en syster eller bror. "Vi får se om vi kan få en bebis någongång, min vän." "Får jag hålla honom då?" "Så klart att du får. Det lovar jag. Om vi får en bebis. Det är inte säkert." Bebben som vi hälsade på blev till samtidigt som vi fick plus på stickan. Fan att vi fick missfall och inte sambon fick chans att rulla barnvagn med bästa kompisan. Men vi har Prinsen, vår älskade och det tackar jag min lyckliga stjärna för varje dag.

När vi kom hem halkade jag på isen på tomten och slog i båda knäna och fick ett blödande sår i handen. Det gjorde ont och jag började smågrina där jag satt. Egentligen för andra saker också. För att jag var trött (just fått mens), hungrig och annat. Prinsen öppnade ytterdörren och ropade "Pappa, mamma behöver plåster. Hon blöder i handen." Så haltade jag in i badrummet och plåstrade om mig. Prinsen kom in och sa "Mamma jag vill gråta när du ramlar för då blir jag rädd att du ska dö. Alla kan dö" och jag ville bara gråta mer men bet ihop. "Det är ingen fara älskling. Mamma ramlade bara och jag tänker inte dö på väldigt, väldigt länge. Mamma måste bli en jättegammal tant först. Ok."

Middagen intogs på Bästa Pizzerian. Tycker sambon och jag. Prinsen åt mycket men fick surläpp när han hade frågat servitören om en klubba och fått ett nej. "Dumma, fula restaurang. De har inga klubbor" sa Prinsen och höll på att börja gråta. Vad snabbt det går att lära sig, pizzeria=klubba efter maten.

Inget svar har jag fått på mitt mail som jag skickade till Linné och det har gått två veckor idag. Ska ringa så snart telefontiden börjar.

Ingen sammanställning av min hemmastudie kring sambandet mellan långa pekfingrar och bra spermier har kunnat göras. Men vad jag förstår av de svar som inkommit så stämmer inte påståendet alls. Skönt.

Ha en bra måndag alla!

Hjälp till med studie!

Läste en artikel i Aftonbladet här om dagen. (Är lite kass på att länka så det blir ingen länk tyvärr.) Där stod det att det gjorts en ny studie som tyder på att pojkar som blivit till via ICSI för att pappan har risiga spermier (som i vårt fall) löper risk att ärva svårigheten att få barn. Jag vet hur jäkligt det kan vara att inte få barn när man vill. Jag vill min sons bästa. Så klart kan jag inte göra något för att påverka detta. Så klart hade jag velat göra ICSI i fall jag läst det här redan då. Men ändå blir jag lite oroad. Men jag försöker att tänka att den dagen Prinsen vill ha barn (om han vill det) har tekniken gått framåt ytterligare förhoppningsvis. Och det är ju inte ens säkert att han ärvt sin fars mindre bra simmare, hoppas inte. Forskningen gjordes i London på 200 barn i sexårsåldern genom att mäta deras fingrar, för fingerlängden anses säga något om spermieproduktionen. I artikeln kan man läsa deta: "Män vars pekfinger är lika långt som ringfingret har ofta färre spermier. Mer fertila män har oftare ett längre pekfinger." Ok, är man singeltjej och vill ha barn bör man alltså kolla detta på krogen. Men det jag nu vill veta är:

- Hur ser det ut på era män? Stämmer det överens med det som står i artikeln?

Snälla, hjälp till med denna lilla hemmastudie!

Bilring

Jag börjde på streetdance för en tid sedan. Och slutade efter en vecka. Jag blev snål och ville lägga den där tusenlappen till syskonkassan istället och jag tyckte heller inte att jag blev svettig. Så nu gör jag ingenting istället. Sitter på min röv och åker till dagmamman. Brumbrum. Vidare till jobbet och sedan hem. På helgen tar jag bilen och mina många och långra promenader har uteblivit. Jag tittar ut genom fönstret, ser att det är kallt och återvänder till soffan. Inte alls likt mig. Så jag känner mig inte i fint trim. Alls. Jag gillar inte att ha en stor bilring. Folk tror att jag är smal, visst jag är absolut inte överviktig. Men jag är dallrig, har överhäng både här och där vid brallorna. Så nu måste jag ta mig till gymmet. Ska försöka pallra mig dit denna vecka. Måste.

Väntar

Jag har kommit ut ur IVF-garderoben för kompisen L med samma problem. Det är bra. Det går inget bra för dem. Vi satt i hennes soffa och pratade om en annan kompis till oss. Denna vän är svår att få tag på. "Hon är hemlig" sa L. "Jag är hemlig" sa jag. Det var så det blev. L hade aldrig kunnat gissa. Nu vet hon och det känns fint att delge henne. Jag kan en hel del om den värld där hon är ny.

Jag har skrivit brev till läkaren B på Linné. Jag skrev lite om kommande behandling, om vilka chanser vi har, att jag är nöjd med hans bemötande, om missfallsutredningen. Det var en vecka sedan och nu väntar jag på svar.

Sorgligt

Emil Forselius är död. 35 år gammal. Emil som jobbade med film och teater. Emil som fina vännen G hade ihop det med när de var fjortisar, som hon hånglade vilt med i ett badrum så hon tappade sin ring bakom badkaret. 35 år och död för att han tog sitt liv. Varför blir det så? Ung, snygg, med sambo, bebis och karriär. Jag kände honom inte alls men jag blir alltid berörd. När unga försvinner. När människor mår så jäkla dåligt att de gör slut på allt själva. När jag tänker på anhöriga. Fan vad svårt att stå där med en bebis på fyra månader själv, att försöka förklara när barnet blir äldre. Han är borta. Han ville inte mer. Men han älskade oss.
Fy fan vad svårt och vad sorgligt.

Pojkar i kjol?

Jag träffade kompisen W här om dagen. W som är lite som Pippi Långstrump. Hipp som happ. Inte med allt men med kläder. Hon talade om att hon kan ha samma kläder på sig i flera dagar, bara de luktar bra. För hon bryr sig inte sa hon, skiter fullständigt i vad hon har på sig och samma verkar det vara med de två barnen. En kvinnosakskvinna är hon, som slåss verbalt för att rätt ska vara rätt. All cred till henne. Så pratade vi vad man sätter på barnen. Rosa har hennes pojke och nästan bara andra hand. Det ska vara varmt och praktiskt. Jag är med henne. Men jag bryr mig vad Prinsen har på sig. Jag är ingen märkessnobb, verkligen inte. I Prinsen finns allt från HM och beggat till Polarn och Katvig. Han har inga hårda byxor, bara mjuka grejer. Så frågade hon om jag klär Prinsen i kjol. Jag svarade att jag inte gör det och undrade varför jag skulle göra det. Hon menade att de ska få chans att välja. Visst. Prinsen har dockor hemma, han har tillgång till klänningar att klä ut sig i hemma men jag klär inte på honom klänning när vi ska ut eller till dagmamman. I vårt samhälle har inte killar kjol. Varför ska jag ta till Prinsen för att försöka ändra på det?

Ja jag arbetar med barn och med genus. Ja jag tycker att det är befängt att klä på sin son kjol för att visa för omvärlden att han minsann får val. (I alla fall när det är JAG som har valt och inte han.)

Vad tycker du?!

Förvirrad

I lördags var jag med vännen G och våra barn på Ica Maxi. Jag körde vår volvo dit och vi gick in och handlade. När vi kom ut i snöslasket var bilen borta. Vi letade i tio minuter och G frågade en karl på parkeringen hur lätt det är att sno en bil. Jag nojade om att jag kanske glömt att låsa. Vi visste med säkerhet att vi ställde bilen vid skjulet med kundvagnarna där vi nu stod bredvid en tom ruta. "Om man kan sin sak kan man nog ta en bil" svarade karln som G pratade med samtidigt som jag fick syn på vår bil långt långt borta. Vid ett annat skjul med kundvagnar. Jag får nog lägga in mig snart.