Vecka sex

Hon är i vecka sex, min kollega som gör IVF. Hon talade om för mig idag när vi var ute på gården. Bara en annan tjej som hon jobbar nära hade fått veta. Och jag. Jag känner mig smickrad. Hon talade om oro och trombyl, om IVF och rädslan att misslyckas. Och jag kunde inte hålla mig. Det fanns heller ingen anledning.

Jag talade svepande om längtan, om svarta tankar. Om tomhet och missfall. Om behandlingar och om min lyckliga stjärna som gav mig mina två.

Mitt när vi står där och pratar kommer vår gravida kollega fram till oss. Hon är i vecka tolv och magen har börjat puta. Hon röker ännu och hade varit på ultraljud idag. I ansiktet på min andra kollega kör hon upp en mobil och matar sedan fram bild efter bild i hennes ansikte. Svart-vita på ett foster. Hon gör det inte för att vara elak, för sådan än inte hon. Men hon förstår inte bättre. Fattar inte hur jävla ont det kan göra. Det var sådana som hon jag var rädd för när jag var i IVF-karusellen. De som visste som ändå inte fattade ett dugg. Nada. Det var delvis därför jag aldrig sa något. Hon berättade glatt att bebben var livlig och sög på fingrarna. När hon gick vidare med sin mobil och sina bilder sa jag undrande:"Hon vet inte om?" "Nej", svarade min IVF-gravida kollega och fortsatte "När hon blev gravid sa hon till mig att nu blir du väl glad, du som gillar bebisar! Men jag gick hem och grät." Åh, vad jag kände igen mig i det.

Lördagen

I lördags var jag på tillställning, med mat, dans och prat. Hemma hos ett underbart och härligt par. Det var många där, kanske femton stycken. Några av de femton vet mycket om mig, har läst eller läser min blogg.Jag har läst deras.

När jag kom hem var jag uppfylld av alla möten och samtal och jag tänkte att alla de fina tjejerna är olika, men att de ändå har något gemensamt. De är alla färgstarka och har åsikter, kan framföra vad de tycker och känner i tal och skrift. Kan beröra och hitta olika vinklar, komma på intressanta samtalsämnen. Och så den ofrivilliga barnlösheten då. Det var ju den som förde oss samman.

Tack fina bloggtjejer för att jag får ingå i gänget.

Egenskaper

Det är en bra egenskap jag har, att jag inte är konflikträdd och att jag vågar säga vad jag tycker.

Det är en dålig egenskap jag har, att jag vågar säga vad jag tycker och ibland inte tänker till ordentligt innan.

Jag talade med pappan idag, sa att jag hört prat om att han inte är nöjd med verksamheten. Han fattade ingenting, sa han. Han blev grinig och undrade vem som snackat. Jag sa att jag inte ville spä på pratet, även om jag fattar hans reaktion, utan att jag bara ville veta hur det låg till. Jag nämnde alltså inga namn. "Jag tycker att vi har en bra relation", sa jag "Så jag tänkte att jag hör med dig och jag hoppas att du skulle prata med mig eller med någon av mina kollegor om du har önskemål eller funderingar."

Jag ångrar att jag sa något. Kunde jag inte bara låta dessa två veckor (innan semestern) passera, kunde jag inte ha undrat i tysthet? Nej, det gick tydligen inte. Jag och min käft.

En kontorsvrå

Finns det någon som vill byta med mig, ha min vilda grupp på nitton barn i två veckor? Ha kontakt med alla fyrtiosex föräldrar, om man räknar med de som är bonus?

För idag fick jag känslan av att jag inte orkar fram till semestern. Då en förälder klagade högljutt och betedde sig, skrek till en kollega för att hennes barn ska gå i "fel" barngrupp till hösten. Och jag tycker så klart att man ska få reagera om något känns galet, för det gör jag själv. Det är bara det att det finns nyanser på HUR man säger saker. Det är inte ok att vrålskrika och gå på en förskolepersonal i fyrtio minuter, jag tycker inte det. Denna snälla barnskötare hade förresten egentligen inget alls med saken att göra.

Efter det dramat fick jag reda på att en förälder på min avdelning har stått på gården och klagat på vår verksamhet, babblat till andra föräldrar. Det handlar om en pappa som så gärna vill vara tjenis, som tar god tid på sig vid lämning, som aldrig knystat det minsta om att han inte är nöjd. Imorgon ska han in på vårt lilla kontor med mig. Jag måste få veta vart han står.

Var det någon som ville byta förresten?

Att köpa skor

"Att handla skor på nätet är min nya grej". Så sa nöjt jag till några kompisar förra veckan, efter att jag hade suttit en halv kväll och kollat på skor, kryssat i och beställt.

Idag hämtade jag ut skorna. Ett par ballerina i skinn och ett par pumagympadojjor. Jag provade och insåg att de var alldeles för stora, att gympadojjorna var platta och långa och ballerinorna helt fel.

Så var det med det. Jag kommer antagligen få betala frakten tillbaka. Att köpa skor på nätet är nog inte alls min grej.

Gunga

Jag pratar med dagmamman B.

B:"Gittan är galen, hon kan göra fart själv när hon gungar!"

Jag: "Jag vet, hon tränade i helgen."

B:" Men hon är så liten. Jag sa till de andra i parken att titta på henne. Hon är bara två år och fem månader! Sedan fick jag säga till Gittan för hon gungade för högt, och då blev hon vrålarg!"

Jag kan inte låta bli att le. Lilla, vilda Gittan. Så klok, så lyssnande och så himla fysisk. Som hon alltid har varit. Klart att hon ska lära sig att göra fart på gungan. 

Boende

Köpa ett större hus, bo kvar och bygga ut eller bygga helt nytt. Det är frågan...