Vecka sex

Hon är i vecka sex, min kollega som gör IVF. Hon talade om för mig idag när vi var ute på gården. Bara en annan tjej som hon jobbar nära hade fått veta. Och jag. Jag känner mig smickrad. Hon talade om oro och trombyl, om IVF och rädslan att misslyckas. Och jag kunde inte hålla mig. Det fanns heller ingen anledning.

Jag talade svepande om längtan, om svarta tankar. Om tomhet och missfall. Om behandlingar och om min lyckliga stjärna som gav mig mina två.

Mitt när vi står där och pratar kommer vår gravida kollega fram till oss. Hon är i vecka tolv och magen har börjat puta. Hon röker ännu och hade varit på ultraljud idag. I ansiktet på min andra kollega kör hon upp en mobil och matar sedan fram bild efter bild i hennes ansikte. Svart-vita på ett foster. Hon gör det inte för att vara elak, för sådan än inte hon. Men hon förstår inte bättre. Fattar inte hur jävla ont det kan göra. Det var sådana som hon jag var rädd för när jag var i IVF-karusellen. De som visste som ändå inte fattade ett dugg. Nada. Det var delvis därför jag aldrig sa något. Hon berättade glatt att bebben var livlig och sög på fingrarna. När hon gick vidare med sin mobil och sina bilder sa jag undrande:"Hon vet inte om?" "Nej", svarade min IVF-gravida kollega och fortsatte "När hon blev gravid sa hon till mig att nu blir du väl glad, du som gillar bebisar! Men jag gick hem och grät." Åh, vad jag kände igen mig i det.