Det är en bra egenskap jag har, att jag inte är konflikträdd och att jag vågar säga vad jag tycker.
Det är en dålig egenskap jag har, att jag vågar säga vad jag tycker och ibland inte tänker till ordentligt innan.
Jag talade med pappan idag, sa att jag hört prat om att han inte är nöjd med verksamheten. Han fattade ingenting, sa han. Han blev grinig och undrade vem som snackat. Jag sa att jag inte ville spä på pratet, även om jag fattar hans reaktion, utan att jag bara ville veta hur det låg till. Jag nämnde alltså inga namn. "Jag tycker att vi har en bra relation", sa jag "Så jag tänkte att jag hör med dig och jag hoppas att du skulle prata med mig eller med någon av mina kollegor om du har önskemål eller funderingar."
Jag ångrar att jag sa något. Kunde jag inte bara låta dessa två veckor (innan semestern) passera, kunde jag inte ha undrat i tysthet? Nej, det gick tydligen inte. Jag och min käft.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag tycker det låter som om du la upp det snyggt. Varför ångrar du dig?
Paprika: Jag kände efteråt att jag kanske hade gjort saken värre på något sätt och var rädd att pappan skulle vara arg på mig för att jag inte talade om från vem jag hade hört det hela. Men nu är allt ok. Det hela visade sig att det var en kollega, hon som förpestade tillvaron för min kompis som jobbade på förskolan ett tag, som hade snackat. Och det räknade pappan ut. Så där blir det samtal med chefen och jag har ryggen fri som var ärlig. Idag fick jag förresten en kram av honom (för vi ses inget mer innan semestern) så jag luktade hans parfym halva dagen. Frid och fröjd.
Skicka en kommentar