För någon vecka sedan var Prinsen på kalas. Det var hos en klasskompis och hela klassen var inbjuden. Jag gillar tanken på att bjuda alla, men det var tjo och tjim när tjugo barn löpte amok, sprang över tomten över ett blött berg i regnet. Men föräldrarna tackade vänligt men bestämt nej när jag undrade om jag skulle stanna kvar och hjälpa till.
Prinsen sa att kalaset var roligt när jag hämtade honom. Efter en stund berättade han att P hade råkat ha sönder ett fönster i en lekstuga. Ja, tänkte jag. Sådant kan ju hända. Men nu vet jag ju att P har en diagnos som kan göra att han inte riktigt fixar lösa boliner och tjo och tjim i stor grupp. "Men det var inte meningen", sa Prinsen och det lät som att han försvarade P. "Nej, jag förstår det", sa jag.
Imorgon kommer P hem till oss. För första gången. Det ska bli spännande och så klart kommer jag att titta och lyssna kanske lite mer än vanligt. Jag hoppas så att det ska gå bra för dem att leka hemma hos oss. Prinsen har väntat på det i flera veckor.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar