Mitt jobb och dess regler

Att ledningen på skolan där jag är anställd är helt störd, det är ingen nyhet. De har regler för allt. Inte bara för barnen utan även för oss anställda. Onödiga regler som bara är. Men som man inte får ändra på. Regler som jag som pedagog inte kan stå för.

En del av barnens regler:

Man får inte cykla till skolan. Har inte fått något bra svar på varför man inte får det.

Man får inte prata vid matbordet. Jag tycker att matsituationen är en social grej där man har chans att prata och ha trevligt. Detta bör barnen få en chans att träna sig på. Då någon elev vid mitt bord börjar prata med mig måste jag avbryta och säga att vi får ta det på rasten. Eleven kommer så klart inte tillbaka och jag känner mig dum som inte fångade upp eleven då han/hon ville berätta något.

Under vintern åker vi skridskor varje fredag. Vi går från skolan en halvtimmes promenad, åker en timme och går sedan tillbaka. Men man får inte ha med sig vattenflaska om man blir törstig. Då jag ifrågasatte det sa man bara "Men vi har aldrig haft det" Punkt liksom.

En gång under ett lov gjorde jag pärlplattor med barnen. Jag tycker att det är en bra grej eftersom det är bra både för finmotoriken och fantasin. Jag hängde sedan upp dem i ett fönster. En av mina kollegor kom sedan och plockade ner dem eftersom det även hängde saker som var gjorda av rönnbär i samma fönster. Plast och naturmaterial går inte ihop sa man.

En del av personalens regler:

Vi vuxna får inte prata med varandra under rasterna då vi är ute med barnen. Ledningen påstår att det inte ser bra ut.

Man får heller inte prata med rektorn då det är rast. Jag frågade en gång var semesterlistorna fanns och fick svaret att vi fick ta det sedan eftersom vi var ute med barnen.

Man får inte ha sina ben i sofforna inne i personalrummet.

Igår träffade jag en kollega och fick reda på några nya vansinniga regler som gäller personalen:

Man får inte läsa gratistidningarna City eller Metro i personalrummet. Där ska bara finnas pedagogisk litteratur.

Man får inte använda datorn inne i personalrummet. Ingen får kolla sina personliga mejl.

Mina två kollegor hade pratat om vad de hade gjort i helgen då de satt i personalrummet. Där fanns även Fröken M och en annan personal. Efteråt hade Fröken M sagt till en av kollegorna som hade pratat om helgen att hon kände sig dum. Att hon tyckte att man kan prata om något som alla kan samtala om. Typ pedagogiska saker. Men vad är problemet? Till det hela hör att Fröken M aldrig säger något om sitt privatliv. Det är ingen av oss som jobbar med henne som känner henne, som vet vad hon gör på sin fritid. Hon säger aldrig ett ord om det.

Jag orkar inte med det där stället. Man får inte prata med kollegorna då vi har rast med barnen, man hinner inte på lektionerna och man får bara prata om pedagogiska saker under den halvtimmesrasten man har under dagen.

Jag kan inte gå tillbaka till det där dårhuset.

Brott

Jag tittar på 3:ans Efterlyst ibland. Har någon slags hat-kärlek till det programmet. Jag gillar kriminologen G-W Perssons flummiga inlägg och Hasse Aros sätt att vara programledare. Men jag förfasas över de hemska brott som görs, så klart. Många gånger händer det otäcka saker i Stockholm. Det är konstigt hur man kan tänka då man bor i en storstad. Då jag hör om läskiga brott som rån, våldtäkter eller mord känns det så mycket värre om det är "min" affär som har rånats eller om det har hänt något brutalt brott på "min" gata eller i delar av stan där jag brukar hänga. Det blir så mycket närmare då på något vis.

Igår på morgonen då jag var ute med Prinsen mötte jag en granne. Hon var i upplösningstillstånd för att några ungdomar hade varit i hennes rabatt under natten. De hade vinglat förbi med ölburkar i händerna och brutit av en solros och ryckt upp andra blommor med rötterna. Det är sjukt irriterande, det förstår jag. Jag skulle förmodligen ha blivit galen, men om man jämför så är det rätt harmlöst.

Där vi bodde förut var hände värre saker än att en solros gick av. Brott som kostat oss pengar. Två gånger blev vi av med backspeglarna till bilen. En gång hade någon roat sig med att ställa en vägkon på biltaket. Det resulterade i en massa repor. Tre cyklar blev vi av med. Två gånger har vi haft inbrott i vindsförrådet. Sedan kan man ju lägga till allt annat som hänt i våra gamla kvarter som våldtäkter, knarkhandel och rån, det som tackolov inte drabbade oss. Flera gånger rånades 7 Eleven butiken i närheten och även "vår" grillkiosk. För ett par år sedan var det två våldtäkter på mindre än en månad i våra kvarter. En på vår gata.

Det är irriterande att fulla ungdomar sabbar. Det är sjukt irriterande och onödigt att de förstör i rabatterna. Som sagt skulle jag bli förbannad om det hände mig. Men jag hoppas ändå att det är det mest jobbiga brott som kommer att inträffa här på gatan, att det är där nivån ligger, att någon i fyllan och villan tar en solros.

Klantigt

Gåta: Varför färgar den stora skålen från Kosta Boda av sig?

Svar: Anna-Bell har kört den i diskmaskinen...

Stockholm i mitt hjärta

Jag vill inte bo inne i smeten. Är trött på alla avgaser och konstiga människor Jag vill inte att Prinsen ska växa upp på en bakgård och bli ett betongbarn. Jag orkar inte med all stress och alla tutande bilar. Det är det negativa med stan.

Men finns det något vackrare än utsikten från Fjällgatan? På kvällen. I mörkret. När det är lugnt. När man tittar över vattnet och ser Gröna Lund. När man hör hur människor skrattar och då man ser alla karusellers olika lampor blinka. Då man ser båtarna komma med påslagna landtärnor och bilda vågor i vattnet. Då man ser staden ligga lugn. Finns det något mer rogivande?

Ostrukturerat

Vi struntar i strukturerad läggning i dag. Också. Sambon är bortrest och jag och Prinsen tittar på Allsång på Skansen. Vi dansar, sjunger och klappar händerna. Igår var jag var jag stressad över att Prinsen vill tutta då han ska sova. Idag är det som bortblåst. Det kommer att lösa sig. Tids nog. I kväll får det vara lite ostrukturerat. Det är sommarkväll, allsång och vi dansar runt i vardagsrummet.

Till farmor

Hej farmor!

Ville bara säga att jag tänker på dig ibland. Tänker på hur det var när jag var liten. Då jag var hos dig. Då vi bakade gifflar tillsammans, åt glass i hammocken och lekte kiosk. Kommer du ihåg då vi var ute på sjön? Att vi plockade vackra stenar och samlade i en stor hög? Minns du vilka vackra blombuketter vi kunde göra av blommorna som växte på tomten?

Prinsen har blivit elva månader nu. Han kryper omkring och reser sig mot olika möbler. Han är en glad och aktiv liten kille. Världens finaste så klart. Jag vet att du var rädd att du inte skulle hinna träffa honom, att det var därför du skrev det där brevet till honom då han låg i min mage. Han ska få brevet, farmor. Jag har sparat det i Prinsens pärm där jag samlar viktiga saker. Jag är så glad att du han träffa honom, farmor. Så himla glad att jag tog kort på er två tillsammans. Att jag hann det innan du tog dig vidare till Andra sidan.

Vi har flyttat till hus nu. Jag tänker på att du skulle gilla trädgården. På att jag vill ha samma blommor som du hade i din trädgård; Prästkragar, blåklint och löjtnantshjärtan. Jag tänker att det är synd att du inte fick vara här i sommar. Hälsa på oss. Du kunde sitta på uteplatsen i skuggan. Kanske ta med några vaniljhjärtan som du hade bakat. Vad du har bakat vaniljhjärtan genom åren.

Han har också flyttat nu, C, din man. Jag har inte hälsat på honom. Det är inte för att jag inte vill. Ska göra det en dag. Han är lite svår, det vet du. Säger inte så mycket vad han tycker och känner. Det är väl så med män i den åldern. Jag vet att han saknar dig. Ni levde ju ihop i 60 år. Det måste vara helt fruktansvärt tomt för honom.

Det kändes konstigt när du gick bort. Jag tog ett steg upp i genarationstrappan. Prinsen kom och du försvann. Liv och död så nära. Jag blev mamma men slutade att vara barnbarn. I alla fall till någon som är här bland oss. Men det är klart att du alltid kommer att vara min farmor.

Jag hade längtat länge efter att få bli mamma. Jag hann inte berätta det för dig. Men vad jag har längtat, farmor. Jag är så lycklig över att vi nu har vår son. Han är verkligen fin. Det var det du sa då du såg honom de två gångerna ni träffades "Han är så fin. Så fin!" Du sträckte dig efter hans små händer och jag höll honom nära dig.

Pappa åker till minneslunden ibland. Han tar med sig vackra blommor. Jag har inte varit där. Det betyder inte att jag inte tänker på dig för det gör jag. Det var det jag ville säga också. Att jag tänker på dig. Farmor, det gör jag. Och jag saknar dig.

Många kramar. Anna-Bell

Grinig på mamma

Jag älskar min mamma, det gör jag, men ibland är hon väldigt tjatig. Megatjatig. Som här om dagen. Hon och mannen hade varit på semester. De hade inte sett Prinsen på tre veckor och det brann i knutarna. Prinsen betyder mycket för dem båda och det är smickrande och kul så klart. Hur som helst kom de hit till oss. De var redan här hemma med sambon när jag och Prinsen, som hade varit i stan, anlände. Prinsen hade somnat i babyskyddet och jag var glad eftersom det var månader sedan det hände senast. Bar ut hela babyskyddet med Prinsen i och ställde honom i skuggan med insektsnätet över.

"Men du, han sitter inte så bra i den där stolen" påpekade mamma direkt.
"Nähä men det är så de sitter i ett babyskydd" sa jag
"Ska du inte försöka dra ner honom lite. Och så han snarkar. Han sitter inte bra. Får han luft ordentligt?"
"Ja han snarkar lite ibland. Jag kan inte ändra på hur han sitter" svarade jag.
"Men titta på bröstkorgen. Han andas konstigt. Ska du inte lägga över honom i sängen?"
"Men då vaknar han".
"Det varkar ju konstigt. Jag kunde lyfta över både dig och din syster när ni somnat".
"Jag kan oftast inte det och jag vill inte störa honom nu när han sover gott. Jag är glad över att han kom till ro i bilen".

Så ett tjatande om att det såg ut som att inte Prinsen kunde andas ordentligt. Ni vet, de sitter ju lite ihoptryckta i en sån där stol. Tjat tjat tills jag blev nojig över att hon hade rätt. Och tills jag blev grinig.

Jag tog in Prinsen i stolen och så fort jag petade på honom så vaknade han.

Där satt vi sedan. Jag var grinig på mamma för att hon inte hade lyssnat på mig, för att hon tjatade och vägrade respektera mitt beslut att låta Prinsen sova klart i sin stol. Mamma satt och ojade sig och tyckte att jag skulle försöka söva om honom. Förklarade att den chans till sömn som var hade passerat. Så satt mamma och sa att hon var gråtfärdig för att hon inte hade lyssnat. Så tittade hon på Prinsen och sa "Dumma mormor som inte lät dig sova klart". Och han gnällde för att han hade behövt sova mer än en halvtimme.

Men är det inte konstigt att det är jag som i slutänden sitter där med dåligt samvete? För att jag var grinig, för att jag inte bara kan stå på mig och vifta bort hennes tjat, för att hon blev gråtfärdig. Dåligt samvete trots att det egentligen inte var mitt fel att det blev som det blev.

Tror att mamma kommer att lyssna på mig nästa gång. Hoppas på det. Det är trist att bli grinig.