Grinig på mamma

Jag älskar min mamma, det gör jag, men ibland är hon väldigt tjatig. Megatjatig. Som här om dagen. Hon och mannen hade varit på semester. De hade inte sett Prinsen på tre veckor och det brann i knutarna. Prinsen betyder mycket för dem båda och det är smickrande och kul så klart. Hur som helst kom de hit till oss. De var redan här hemma med sambon när jag och Prinsen, som hade varit i stan, anlände. Prinsen hade somnat i babyskyddet och jag var glad eftersom det var månader sedan det hände senast. Bar ut hela babyskyddet med Prinsen i och ställde honom i skuggan med insektsnätet över.

"Men du, han sitter inte så bra i den där stolen" påpekade mamma direkt.
"Nähä men det är så de sitter i ett babyskydd" sa jag
"Ska du inte försöka dra ner honom lite. Och så han snarkar. Han sitter inte bra. Får han luft ordentligt?"
"Ja han snarkar lite ibland. Jag kan inte ändra på hur han sitter" svarade jag.
"Men titta på bröstkorgen. Han andas konstigt. Ska du inte lägga över honom i sängen?"
"Men då vaknar han".
"Det varkar ju konstigt. Jag kunde lyfta över både dig och din syster när ni somnat".
"Jag kan oftast inte det och jag vill inte störa honom nu när han sover gott. Jag är glad över att han kom till ro i bilen".

Så ett tjatande om att det såg ut som att inte Prinsen kunde andas ordentligt. Ni vet, de sitter ju lite ihoptryckta i en sån där stol. Tjat tjat tills jag blev nojig över att hon hade rätt. Och tills jag blev grinig.

Jag tog in Prinsen i stolen och så fort jag petade på honom så vaknade han.

Där satt vi sedan. Jag var grinig på mamma för att hon inte hade lyssnat på mig, för att hon tjatade och vägrade respektera mitt beslut att låta Prinsen sova klart i sin stol. Mamma satt och ojade sig och tyckte att jag skulle försöka söva om honom. Förklarade att den chans till sömn som var hade passerat. Så satt mamma och sa att hon var gråtfärdig för att hon inte hade lyssnat. Så tittade hon på Prinsen och sa "Dumma mormor som inte lät dig sova klart". Och han gnällde för att han hade behövt sova mer än en halvtimme.

Men är det inte konstigt att det är jag som i slutänden sitter där med dåligt samvete? För att jag var grinig, för att jag inte bara kan stå på mig och vifta bort hennes tjat, för att hon blev gråtfärdig. Dåligt samvete trots att det egentligen inte var mitt fel att det blev som det blev.

Tror att mamma kommer att lyssna på mig nästa gång. Hoppas på det. Det är trist att bli grinig.