Aldrig med Frippes pölsa

När blev jag så harig?

Då jag var barn var jag inte rädd då jag var på Gröna Lund. Då kastade jag mig våghalsat in i de mest snurriga och gungande karusellerna. Jag lekte kull på relativt höga klätterställningar. Jag tog hand om stora spindlar och andra småkryp, vårdade de ömt. Jag lekte Frippes pölsa, en lek vi barn på gården kom på.

Frippes pölsa lekte man på kvällen då det var mörkt. En var han och gick omkring och letade efter de andra som hade gömt sig i ett visst bergigt skogsområde. Det hela gick ut på att de som gömt sig skulle hoppa fram och skrämma den som letade. Fy vad hemskt! Jag skulle aldrig vilja leka den leken idag.

Nu mer tycker jag att det är obehagligt med insekter. Hittade flera otäckingar då jag var ute och grävde i rabatten nyss. Gråsuggor är inte söta. Inte spindlar heller. Här om dagen hade vi en spindel inne. Den var stor som en enkrona med tjock kropp. Prinsen tittade storögt och undrade vad jag höll på med då jag irrade omkring här och försökte få ut den.

Gröna Lund har jag inte besökt på flera år men jag vet att jag skulle vara en mes om jag gick dit. Jag skulle mest ta lotter och äta sockervadd. Sedan skulle jag tjata om att få åka Kärlekstunneln med sambon och sambon skulle sucka och undra varför vi inte kunde åka något rivigare.

Inte heller blir det någon mer Frippes pölsa. Skulle nog behöva gå i terapi en lång tid fram över om jag lekte leken. Får ont i magen bara av tanken att gå runt ensam i mörktet i en lummig skog och bara vänta på att en massa människor ska hoppa fram och göra allt för att jag ska bli livrädd. Nej det blir ingenFrippes pölsa mer.