Såg rektorn på stan

Just det. Rektorn på skolan där jag är anställd. Rektorn som inte önskade mig lycka till eller sa hej då när jag gick hem med min tjocka mage för snart ett år sedan. Rektorn som inte hört av sig sedan Prinsen kom för tio månader sedan. Hon som antagligen vill att jag ska säga upp mig. Henne såg jag på stan här om dagen.

Hon tittade på mig och vi var två meter från varandra på den folkmyllrande Hamngatan. Rakt på mig tittade hon men jag tror inte att hon såg mig för jag vet att hon har väldigt dålig syn. Men jag såg henne. Men jag bara vände på huvudet och gick vidare med Prinsen i vagnen. Ett helt spontant handlande. För ett ögonblick ångrade jag mig, tänkte vända om, säga hej och se vad som hände. Ville veta vad hon skulle säga, där på Hamngatan och inte på skolan. Där, när inte Fröken M var närvarande. Ville veta om hon skulle prata om min anställning, undra när jag skulle komma tillbaka. Om jag skulle komma tillbaka. Jag tror hon vet. Jag känner på mig att hon vet. Jag kommer inte tillbaka. Jag trivs inte. Jag kan inte stå för pedagogiken som används.Vissa i arbetslaget kväver mig och det gör att jag får ont i magen. Jag talar om Fröken M. Eftersom rektorn och Fröken M är gamla kompisar så kommer det inte bli någon förändring. Inte på något plan. Så jag drar.

Nej. Jag vände inte om så jag fick inte veta vad hon hade sagt rektorn. Men bara det att jag flyr där på gatan istället för att stanna och prata tyder på att det är något fel. Jag vill säga upp mig. Jag ska säga upp mig. Måste bara fixa ett nytt jobb först. Har inte bestämt mig än om jag ska berätta för rektorn hur jag känner och varför jag väljer att gå. Att jag som relativt nyutexaminerad lärare förväntas arbeta gratis efter avslutad arbetstid, att jag förväntas vara "hungrig" men samtidigt inte får praktisera några nya ideér. Att det som gäller andra inte gäller mig, så som att Fröken M kan ta in ett stökigt barn(någon som skriker Fuck you och gör karatesparkar mot någon) från rasten, men inte jag. När Fröken M anser att ett barn inte klarar av att vara ute på rasten utan tycker att barnet ska sitta inne och lugna ner sig lite går det bra. När jag har tyckt samma så finns det inte praktiska möjligheter att utföra det trots att jag själv har kunnat vara med barnet.

Har inte bestämt mig om jag ska berätta att arbetslaget inte fungerar för att Fröken M spelar på sina känslor och tar saker som gäller elever i hennes klass personligt. Att hon pratar över huvudet på barnen då hon tycker att jag gör något fel, då hon vill sätta mig på plats. Att jag känner mig kontrollerad och tycker att arbetet med barnen blir svårt då inte arbetslaget fungerar. Då Fröken M kör sitt eget race och andra, både barn och vuxna, har en konstig respekt för henne så som att de var rädda. Att jag fått skit för små saker som att jag inte kommer in till Fröken M på morgonen och säger hej. Fröken M är alltid först och sist på skolan och de andra går in och, som jag ser det, fjäskar lite på morgonen för att göra henne nöjd. Jag går in i det klassrum jag jobbar i och fixar lite. Hälsar gör jag då vi släpper in barnen eftersom hela arbetslaget är samlat då. Jag rättar mig inte efter Fröken Ms regler. Alltså gillar hon inte mig. Eftersom Fröken M och rektorn är gamla kompisar lyssnar rektorn på Fröken M. Alltså vill de inte ha kvar mig. Enkelt.

Kanske att jag ska jag bryta trenden och säga till rektorn hur läget är och uppfattas istället för att göra som flera andra innan mig; Fly från skiten och sätta tejp för munnen för att inte missa någon bra referens till sitt CV.

Långt och svamligt inlägg. Tyder också på något galet. Som att mitt inre blir i uppror bara jag tänker på skolan där jag är anställd. Jag måste bort!