Blaj

Söndag kväll och helgen är snart slut. Har käkat ute två kvällar på raken med olika vänner. Det är påfyllning det. Ägglossning tror jag att jag har, en ilande sådan. Anar att det rör sig om något så stort som ett hönsägg, så mycket känns det. Och nej, jag tänker inte alls på att hoppa på karln just för det. Här blir det inte några barn (förrutom Prinsen) varken i slafen eller på klinik. Orkar inte tajma för den sakens skull. Är inne i en extra nojig fas just nu förresten, jag blir ju det ibland. Skriver mer om det en annan dag.

Avmätt

Jag är avmätt. På jobbet. Det är inte så att det är en katastrof, så som mitt förra. Men det är tungrott, kommunikationen funkar inte så bra och arbetssysslorna är snefördelade. Så har det varit länge. Vad får mig då att stanna kvar? Braiga kollegan M, att det är nära hem och Prinsens dagmamma, att barnen är fina. Det är skönt och tryggt att ljuga på sitt gamla jobb än att få nya kollegor att föra bakom ljuset. Att vara ärlig? Ja ju längre tiden går desto mer tänker jag på fördelarna. Det hade ju varit bra smidigt att bli gravid, att vara hemma, få lite distans. Så vad har jag gjort? Bokat upp ett möte med chefen så att hon vet hur jag (och kollegan M) tänker. Har också kollat in vad som finns att söka i fall det skulle bli katastrofläge och jag skulle låga totalt.

Hipp hipp hurra

Idag fyller min blogg tre år! Jag vet egentligen inte varför jag startade den. Hade hört att det fanns något som hette blogg och min norrlandsvän Maja Gräddnos hade en som jag läste flitigt. Förmodligen var det bara så att jag såg en chans att stilla mitt behov av att skriva. Prinsen var fem månader och går jag tillbaka så handlar inläggen en del om mat och sömn, sådant som är centralt när man har ett litet barn. (Detta är fortfarande viktigt så klart men på ett annat sätt.)
Geneom att jag har min blogg har jag lärt känna en hel del fantastiska tjejer. Jag har funnit människor som förstår och vet, varit på bloggträffar och träffat några av dem. Jag har fått fina mail från kvinnor i samma läge som mitt (som är eller har varit i IVF-karusellen.) Jag har bollat vardagliga grejer, fått tips om både det ena och det andra (till och med vilken dildo som är bra;) och jag vill med detta säga: Tack alla som läser hos mig, för alla gånger ni stöttat och peppat. Det är ovärdeligt. Tack. Och hugg nu in på tårtan.

En massa olika grejer

Jodå det känns bra att jag hittat en läkare på Linné som verkar bra. Jag ska absolut be honom skriva ut medicin till mig till nästa försök. Men nu är det paus i IVF-karusellen trots att jag är stressad över att tiden går. Planen är så här: I mars ska vi ut med jobbet. Show, trerätters, dans, karaoke. Jag ska ta ett par drinkar då. Inte för att jag är jättesugen på att dricka utan mer som ett avstamp. Jag kör festen, har en riktig kul kväll på krogen och så sedan hoppar jag på karusellen igen. För jag har inte varit på krogen sedan Prinsen föddes (för jag har inte haft behov av det) och vi får aldrig göra något med jobbet. Jag behöver positiva grejer. Jag behöver påfyllning. Så ska jag börja på kör också, med fina kollegan M och på streetdance en kväll i veckan utan henne för hon påstår att hon inte kan. Det kan inte jag heller så jag hoppas att jag inte har tagit vatten över huvudet.

Jag har varit hemma i några dagar. Prinsen har varit sjuk och jag är asförkyld. Fan vad jag hatar när han är dålig. Ligger med brännheta händer på min rygg på natten. Yrar att han inte alls vill ha den hemska medicinen när vi måste varva iprén med alvis. Idag var han bättre tackolov lilla hjärtat. Då fick jag en allergisk reaktion och var tvungen att ila iväg till vårdcentralen. Med svullet face. Med Prinsen i tomtekläder. Svullnaden lade sig av sig självt och jag behövde ingen medicin.

Köpte en föräldratidning idag. Där stod det om "Babyboom i provrörslabben". Artikeln handlade om två par. Det ena paret hade fått en son via ivf på tredje försöket och väntade nu ett syskon som blev till på första försöket. Det andra paret hade en son som blev till, efter flera operationer då mammam har PCOS, på sjunde försöket. Pojken är nu 20 månader och ett syskon beräknas komma om 12 veckor. Detta barn blev till på...första försöket. Häpp. Bajstidning! Varför tror man alltid att man ska känna igen sig? Litet barn och tjock mage på bilden. Min blogg heter bebisliv, hur fan låter det när jag har en son som fyller fyra i år? Han sa förresten igår "Mamma titta vilken söt bebis på tv:n. Visst vill vi också ha en bebis? Mamma visst vill vi!" Älskade unge. Jag vill väldigt gärna ha en bebis. Jag vill framför allt att du ska få en syster eller bror.

Tänkte också passa på att svara på två frågor jag fått. Börjar med den från anonym avsändare.

Fråga 1: Har ni funderat på om adoption kan vara ett alternativ?

Ibland tänker jag på att vi visst skulle kunna adoptera ett barn, det är ett väldigt fint alternativ. Men innan jag blev gravid med Prinsen talade min sambo om för mig att han inte tänkte adoptera ett barn. Han har sina skäl men jag förstod (förstår) honom inte alls. Som ofrivilligt barnlös kunde jag inte tänka mig att vara utan barn. Funkade inte ivf skulle jag adoptera. Med eller utan honom. Ivf funkade och vi fick vår underbara son. Vi har inte diskuterat frågar sedan dess.

Fråga 2: Kan du inte känna dig ganska ensam i denna strävan eftersom din sambo
inte verkar lika sugen på ett syskon som du? Hur hanterar du det? (Ställd av Ebba som jag välkomnar till min blogg!)

Många gånger känner jag mig rätt ensam. Som den gången jag körde ensam med 39 graders feber till Uppsala för att ta emot ett tinat embryo. Eller gånger det inte gått vägen och min sambo menat att jag visste innan att det kunde bli så. Vad är det för tröst? Han vill inte vara elak, han är en god människa. Men jag för denna kamp och det är viktigare för mig än för honom att få ett till barn och jag tror att krascharna tar hårdare på mig. Det är jag som stoppar i mig olika mediciner, jag som får våndas mer, som leter symtom och avskyr att gå på toa under ruvardagarna. Det är jag som blödit ut klumpar vid missfallen. Men jag vet inte om det är så. Kanske har han lagrat så mycket inom sig att han inte orkar bära mer, att det är därför han inte vill köra på som jag. Jag vet inte. För jag har er att ventilera med, jag har nära vänner som förstår och vet. Han har ingen. Jo folk som vet men ingen att verkligen prata med. Vi har varann han och jag, jag vet. Men vi är inte alltid i samma fas. Det är skönt att ha någon annan att snacka av sig med. Det är så med oss också. Att vi har vårt. Vi har varann men vi har också andra. Jag har ett stort behov av att prata, inte han, inte alls som mig. Vi behöver våra vänner, sitter inte alls ihop som två siameser. Min sambo är min livskamrat, tillsammans är vi starka. Men min vän G är min självfrende. Henne kan jag säga allt till, min själ är hennes spegelbild, hennes psyke lika mitt. Att jag har henne är en bidragande orsak till att jag inte känner mig mer ensam än jag gör. För det är så med mig att jag tror inte att en enda person (min sambo) kan uppfylla alla mina behov och det är skönt att kunna komma tillfreds med det. Men ja, jag känner mig ensam ibland. Och jag hanterar det genom att tala om för honom hur jag känner. Sedan ringer jag till vännen G (och även andra fina) och pratar av mig. Så kör jag vidare. Med huvudet högt och tyngderna från axlarna lite lättare.

Ebba, hoppas att du fick svar på dina frågor.

Bye the way så är det här jag ska dansa med kollegorna i mars, göra schyssta moves som jag lärt mig på danskursen. Yo.

Samtal

Det var idag jag skulle på ultraljud. Jag skulle ha sett den lilla på bild, gråtit av lycka när jag såg det lilla tickande hjärtat, lämnat kliniken och Doktor L med en underbar känsla och en bild i handen. Det blev inte så. Vi pratade för några dagar sedan, Doktor T från Linné och jag. Han sa att vi har goda chanser. Jag räknas ännu inte som äldre. Jag svarar bra på medicinen, behöver en låg-normal dos för att stimuleras. Jag har fått ut rätt många ägg. De flesta av våra embryon har gått att frysa ner och att tinas upp. Även om det går åt skogen med de fem som finns kvar i frysen så är det idé att göra ännu en hel ivf. Vi behöver inte kasta in handuken för att våra chanser är dåliga, de räknas ännu som bra. Gör vi det ändå är det vårt val. Man kan säga att vi har haft otur, att det är därför det inte fungerar. Det har gått förr och det är det bästa beviset på att vi kan få ett till barn. Han kan skriva ut trombyl eller fragmin om jag vill även om han inte vet om det fungerar. Det är bra om vi tar paus och låter ett par vanliga menstruationer komma. Det är viktigt också att tänka på själen. Allt det sa han. Och jag tackade för samtalet.

Tomt

Det är konstigt det där med tid. För en vecka sniglade sig tiden fram, nu kan jag inte fatta att det bara är fyra dagar sedan störtblödningen. Det är inte så att allt är som vanligt. Det känns ännu surt mellan mig och sambon. Nej hans beteende var inte ok. Ja jag har pratat med honom. Nej vi kramades inte efteråt och sa fina saker till varandra. Vi har nog grejer på lager. Renovering. Kämpande i IVF-karusellen. Hans projekt och mitt. Han kör på med huset. Jag med syskongrejen. Det är inte lika viktigt för honom som för mig med ett till barn. Jag vet det och det är jobbigt. Som att det inte räcker att slå huvudet i väggen hela tiden. Det är skit att inte vara överens. För varje misslyckande känns det som att det blir närmare slutet, att det faktiskt inte blir några syskon, ändå vill och vågar jag inte ge upp. Men vad vill han då?

1. Att vi ger upp syskongrejen och nu innan jag känner mig klar och jag blir bitter och pain in the as.

2. Att jag får köra min grej och försöka få ett syskon till Prinsen trots feta hinder och ge upp när jag är redo för det.

3. Att jag säger ikväll: Vi skiter i detta nu för jag pallar inte mer.

Nej nummer tre kommer inte att hända. Ärligt talat, visst borde jag respektera hans önskan men han gör ju inte lika mycket som mig. Jag tycker att min talan väger tyngst i detta eftersom det är min kropp det handlar om. Och mest min själ också. Så är det och även om han vill få det till att han blir påverkad av mitt humör i denna karusell så vet jag andra som inte håller med med detta som har andra grejer som kraftig PMS och depressioner som bubblar upp och inte heller gör det stenkul.

För någon vecka sedan hade jag graviditetssymptom, det vågar jag säga nu när allt redan är kört. Jag hade ömma bröst och höll på att kräkas när jag borstade tänderna. Nu är allt som vanligt. Tuttarna mjuka och magen relativt platt, visdomständerna borstade grundligt utan minsta hulkning. Jag grät så här om dagen så att jag blev hes, svullen i ansiktet och nästan sträckte halsen. Jag grät för allt som gjorde ont, för att det blev ett fjärde missfall, för barnet som inte blev. Nu känns det bara tomt när jag tänker på det. Jag skulle inte ens vilja göra ett till försök denna månad om så någon hotade mig med kniv. Jag måste få slicka mina sår, landa i det som varit. Jag måste få skita i IVF en liten stund.

Ringt

Nu har jag ringt. Till Doktor L som avbokade tiden för VUL nästa vecka. Till Linné som återkommer på söndag då en av läkarna (Doktor T som jag träffade senast) ringer. Vi ska diskutera vidare om vad man kan göra i vårt läge. Någonting hoppas jag.