En massa olika grejer

Jodå det känns bra att jag hittat en läkare på Linné som verkar bra. Jag ska absolut be honom skriva ut medicin till mig till nästa försök. Men nu är det paus i IVF-karusellen trots att jag är stressad över att tiden går. Planen är så här: I mars ska vi ut med jobbet. Show, trerätters, dans, karaoke. Jag ska ta ett par drinkar då. Inte för att jag är jättesugen på att dricka utan mer som ett avstamp. Jag kör festen, har en riktig kul kväll på krogen och så sedan hoppar jag på karusellen igen. För jag har inte varit på krogen sedan Prinsen föddes (för jag har inte haft behov av det) och vi får aldrig göra något med jobbet. Jag behöver positiva grejer. Jag behöver påfyllning. Så ska jag börja på kör också, med fina kollegan M och på streetdance en kväll i veckan utan henne för hon påstår att hon inte kan. Det kan inte jag heller så jag hoppas att jag inte har tagit vatten över huvudet.

Jag har varit hemma i några dagar. Prinsen har varit sjuk och jag är asförkyld. Fan vad jag hatar när han är dålig. Ligger med brännheta händer på min rygg på natten. Yrar att han inte alls vill ha den hemska medicinen när vi måste varva iprén med alvis. Idag var han bättre tackolov lilla hjärtat. Då fick jag en allergisk reaktion och var tvungen att ila iväg till vårdcentralen. Med svullet face. Med Prinsen i tomtekläder. Svullnaden lade sig av sig självt och jag behövde ingen medicin.

Köpte en föräldratidning idag. Där stod det om "Babyboom i provrörslabben". Artikeln handlade om två par. Det ena paret hade fått en son via ivf på tredje försöket och väntade nu ett syskon som blev till på första försöket. Det andra paret hade en son som blev till, efter flera operationer då mammam har PCOS, på sjunde försöket. Pojken är nu 20 månader och ett syskon beräknas komma om 12 veckor. Detta barn blev till på...första försöket. Häpp. Bajstidning! Varför tror man alltid att man ska känna igen sig? Litet barn och tjock mage på bilden. Min blogg heter bebisliv, hur fan låter det när jag har en son som fyller fyra i år? Han sa förresten igår "Mamma titta vilken söt bebis på tv:n. Visst vill vi också ha en bebis? Mamma visst vill vi!" Älskade unge. Jag vill väldigt gärna ha en bebis. Jag vill framför allt att du ska få en syster eller bror.

Tänkte också passa på att svara på två frågor jag fått. Börjar med den från anonym avsändare.

Fråga 1: Har ni funderat på om adoption kan vara ett alternativ?

Ibland tänker jag på att vi visst skulle kunna adoptera ett barn, det är ett väldigt fint alternativ. Men innan jag blev gravid med Prinsen talade min sambo om för mig att han inte tänkte adoptera ett barn. Han har sina skäl men jag förstod (förstår) honom inte alls. Som ofrivilligt barnlös kunde jag inte tänka mig att vara utan barn. Funkade inte ivf skulle jag adoptera. Med eller utan honom. Ivf funkade och vi fick vår underbara son. Vi har inte diskuterat frågar sedan dess.

Fråga 2: Kan du inte känna dig ganska ensam i denna strävan eftersom din sambo
inte verkar lika sugen på ett syskon som du? Hur hanterar du det? (Ställd av Ebba som jag välkomnar till min blogg!)

Många gånger känner jag mig rätt ensam. Som den gången jag körde ensam med 39 graders feber till Uppsala för att ta emot ett tinat embryo. Eller gånger det inte gått vägen och min sambo menat att jag visste innan att det kunde bli så. Vad är det för tröst? Han vill inte vara elak, han är en god människa. Men jag för denna kamp och det är viktigare för mig än för honom att få ett till barn och jag tror att krascharna tar hårdare på mig. Det är jag som stoppar i mig olika mediciner, jag som får våndas mer, som leter symtom och avskyr att gå på toa under ruvardagarna. Det är jag som blödit ut klumpar vid missfallen. Men jag vet inte om det är så. Kanske har han lagrat så mycket inom sig att han inte orkar bära mer, att det är därför han inte vill köra på som jag. Jag vet inte. För jag har er att ventilera med, jag har nära vänner som förstår och vet. Han har ingen. Jo folk som vet men ingen att verkligen prata med. Vi har varann han och jag, jag vet. Men vi är inte alltid i samma fas. Det är skönt att ha någon annan att snacka av sig med. Det är så med oss också. Att vi har vårt. Vi har varann men vi har också andra. Jag har ett stort behov av att prata, inte han, inte alls som mig. Vi behöver våra vänner, sitter inte alls ihop som två siameser. Min sambo är min livskamrat, tillsammans är vi starka. Men min vän G är min självfrende. Henne kan jag säga allt till, min själ är hennes spegelbild, hennes psyke lika mitt. Att jag har henne är en bidragande orsak till att jag inte känner mig mer ensam än jag gör. För det är så med mig att jag tror inte att en enda person (min sambo) kan uppfylla alla mina behov och det är skönt att kunna komma tillfreds med det. Men ja, jag känner mig ensam ibland. Och jag hanterar det genom att tala om för honom hur jag känner. Sedan ringer jag till vännen G (och även andra fina) och pratar av mig. Så kör jag vidare. Med huvudet högt och tyngderna från axlarna lite lättare.

Ebba, hoppas att du fick svar på dina frågor.

Bye the way så är det här jag ska dansa med kollegorna i mars, göra schyssta moves som jag lärt mig på danskursen. Yo.