Tomt

Det är konstigt det där med tid. För en vecka sniglade sig tiden fram, nu kan jag inte fatta att det bara är fyra dagar sedan störtblödningen. Det är inte så att allt är som vanligt. Det känns ännu surt mellan mig och sambon. Nej hans beteende var inte ok. Ja jag har pratat med honom. Nej vi kramades inte efteråt och sa fina saker till varandra. Vi har nog grejer på lager. Renovering. Kämpande i IVF-karusellen. Hans projekt och mitt. Han kör på med huset. Jag med syskongrejen. Det är inte lika viktigt för honom som för mig med ett till barn. Jag vet det och det är jobbigt. Som att det inte räcker att slå huvudet i väggen hela tiden. Det är skit att inte vara överens. För varje misslyckande känns det som att det blir närmare slutet, att det faktiskt inte blir några syskon, ändå vill och vågar jag inte ge upp. Men vad vill han då?

1. Att vi ger upp syskongrejen och nu innan jag känner mig klar och jag blir bitter och pain in the as.

2. Att jag får köra min grej och försöka få ett syskon till Prinsen trots feta hinder och ge upp när jag är redo för det.

3. Att jag säger ikväll: Vi skiter i detta nu för jag pallar inte mer.

Nej nummer tre kommer inte att hända. Ärligt talat, visst borde jag respektera hans önskan men han gör ju inte lika mycket som mig. Jag tycker att min talan väger tyngst i detta eftersom det är min kropp det handlar om. Och mest min själ också. Så är det och även om han vill få det till att han blir påverkad av mitt humör i denna karusell så vet jag andra som inte håller med med detta som har andra grejer som kraftig PMS och depressioner som bubblar upp och inte heller gör det stenkul.

För någon vecka sedan hade jag graviditetssymptom, det vågar jag säga nu när allt redan är kört. Jag hade ömma bröst och höll på att kräkas när jag borstade tänderna. Nu är allt som vanligt. Tuttarna mjuka och magen relativt platt, visdomständerna borstade grundligt utan minsta hulkning. Jag grät så här om dagen så att jag blev hes, svullen i ansiktet och nästan sträckte halsen. Jag grät för allt som gjorde ont, för att det blev ett fjärde missfall, för barnet som inte blev. Nu känns det bara tomt när jag tänker på det. Jag skulle inte ens vilja göra ett till försök denna månad om så någon hotade mig med kniv. Jag måste få slicka mina sår, landa i det som varit. Jag måste få skita i IVF en liten stund.