Sovandet

Bara för att jag skrev inlägget tidigare idag att Gittan har svårt att komma till ro så sov hon som en stock idag. I vagnen på altanen. Utan att den rullade! Jag hann fixa jättemycket!

Paprika: Det känns jättekul och fantastiskt att vi får dela denna erfarenhet med dig. Att äntligen ha blivit tvåbarnsmor, med allt vad det innebär.

Kattmamman: Jag vet att man älskar sina barn även om man erkänner att det är jobbigt ibland. Jag har bara så svårt att släppa tanken på hur det var innan. Då jag våndades och inte visste om jag skulle få ännu ett barn till. Men ja, det är klart att man får känna att det inte är helt lätt ibland.

Namnceremoni

Vi valde att döpa Prinsen. Eller jag gjorde det. Sambon ville inte. Han är inte kyrklig alls och inte jag heller egentligen. Jag ville mer för att jag kände mig frälst på nåt vis som fått Prinsen, och för traditionens skull. Dopet blev kaosartat. (Finns att läsa om i ett av mina allra första blogginlägg). Jag vill aldrig mer utsätta mig för något sådant igen. Vi har därför bestämt att vi ska ha en namnceremoni för Gittan istället.

Jag har börjat spåna lite men har inte hunnit göra någon inbjudan då jag knappt hinner nudda darorn just nu. Men vad tror ni om den här dikten som jag skrev ner här om dagen? Tänkte att jag själv ska läsa den. Har ni andra förslag eller tips att tänka på när man ska ha namnfest? Har själv aldrig varit på någon sådan.

Till Gittan

I glädje och sorg ska vi finnas för dig,
när ditt liv är lätt eller brokigt.
Vi ska älska dig var eviga dag,
även om du gjort något tokigt.

Vi ska guida dig i livet,
visa genom handling och ord.
Vi ska ge dig ge dig frihet att utforska,
allt det vackra på vår jord.

Tänk att du kom till oss älskade Gittan,
att det var dig vi väntade på.
En kärlek och lycka som ej kan förklaras,
för stor för att kunna förstå.

Vardagen

Vardagen lunkar på. Mycket handlar om att få Gittan att sova. På morgonen vaknar hon vid sju och är sedan pigg och glad i cirka en timme. Då ser jag till att Prinsen och jag själv blir i ordning. Sedan blir Gittan jättetrött och skriker. Då vill hon sova antingen vid mitt bröst (och jag kan inte lägga ifrån mig henne sedan), i en rullande bil eller i en rullande vagn. Så klart att jag skulle kunna sitta med en sovande Gittan på min arm hela dagen. Tror att jag gjorde det ibland med Prinsen. Men det är annorlunda nu. Vi bor dubbelt så stort nu som när Prinsen var nyfödd. Även om jag försöker tänka att städning inte är viktigt känns det bra att ha någorlunda ok då man är hemma så mycket som jag är. Prinsen måste också få sitt. . Jag är ute mycket och rullar med vagnen. Det funkar strålande. På kvällarna har Gittan svårt att komma till ro också. Vissa gånger lägger vi oss vid åtta. Hon är lugn på nätterna, ligger tätt intill mig och käkar kanske ett par, tre gånger så där.

När folk frågar mig om Gittan är snäll vet jag inte vad jag ska svara. Klart att hon är snäll. Det är en bebis. Men hon har svårt att komma till ro. Och på något sätt får jag dåligt samvete när jag säger det. För jag vill inte att folk ska tro att jag klagar. Att jag tycker att det är jobbigt. Efter att ha varit i IVF-helvetet vet jag att man ska vara tacksam och det är jag. Jag älskar min bebis, min fina Gittan. Jag ser det som en fas, att just nu är det svårt för henne att komma till ro. Därmed kan jag själv inte göra något annat än att försöka få henne nöjd. Det tar timmar och dagarna rinner förbi. Det lär bli annorlunda när hon blir äldre.

Idag kommer mamma och hennes man och ska rulla vagn. Orkar inte se tvätten, disken och dammtussarna mer. Ska köra ett race med dammsugaren.

Äckliga tuttar

I väntrummet på BVC satt jag och ammade här om dagen. Det var lugnt och skönt, jag hade tagit en tidning från hyllan som jag samtidigt satt och bläddrade i. Väntrummet var tomt men helt plötsligt dök det upp en kille i fyraårsåldern. Hans mamma var inne på ett rum med en BVC-sköterska och hans två bröder. Den fyraåriga pojken kom fram till Gittan och mig. Ställde sig nära.

Killen: Varför sitter du här?

Jag: Min bebis måste ha mat. Hon är hungrig.

Killen: Kan ni inte gå hem istället?

Jag: Vi ska göra det när hon ha ätit färdigt.

Killen: (Pekar på Gittan. Tar på hennes huvud.) Hon är ful.

Jag: Det är hon inte alls det.

Killen: Dina tuttar är äckliga.

Jag: Det är de inte alls det.

Sedan började han fara runt i rummet och skrek för full hals att mina tuttar var äckliga, luktade fläsk. Mamman märkte vad jag vet inget där inne på rummet. Själv valde jag att ignorera. Kollade intensivt vidare i tidningen och ammade på. Då, plötsligt kom killen och drog tidningen ur min hand och sprang iväg med den. Där satt jag kvar utan tidning och istället för att tänka "Stackars kille som så intensivt vill ha uppmärksamhet" tänkte jag "Snorunge". Jag kunde bara inte låta bli.

Göra slut

Jag funderar på att göra slut. Med facebook. Det var häftigt första gången jag gick in där och såg alla för mig kända människor och jag tycker att det är bra att man kan kommunicera där. Men när jag kommer på mig själv med att gå in på facebook för femte gången under en dag undrar jag själv. Varför gör jag det? Vad är det som intresserar mig? Kan jag inte göra något vettigare med tiden? Jo det kan jag och det är därför jag funtar på att dumpa FB. För jag tycker egentligen att det är lite galet att jag håller på och ändrar status par tionde minut. Why, egentligen? Men så till det gamla vanliga. Sepatationsångesten. För jag gillar ju att kolla in vad folk gör och själv skriva ett par rader. Det känns liksom svårt att bara lägga ner också. Vad beror det på? Är jag FB-beroende eller?!

Tvåsiffrigt

Älskade finaste Gittan,

Idag mitt på dagen blev du precis tio veckor. Dessa veckor har varit omvälvande och fulla av kärlek. Det känns självklart att du är hos oss fastän kampen var lång och fick oss att undra om du skulle komma. Men den tomma platsen i vår familj är nu fylld och det känns väldigt härligt. Lilla hjärtat, det är fantastiskt att få vara förälder till dig och det är otroligt magiskt att du kom. Jag kan inte sluta förundras över det.

Mamma älskar dig.

BVC

Jorå. Besöket på BVC gick fint. Gittan sov i babyskyddet, vaknade, ammade, bajsade, fick ny blöja och låg och "pratade" på en madrass på golvet. Hon har börjat med det, älsklingen. Tänk att hon kan le och göra bebisljud. Hjärtat smälter.
Mammorna verkade trevliga, en väldigt babblig, någon lite tystare, de flesta mittimellan. Undrar hur jag uppfattas. Det kan jag tänka på ibland. Inte för att jag bryr mig om folk tycker att jag verkar blyg eller mer på. Det är bara intressant. Vi fick kolla på en film om att få syskon. Jag tänkte hela tiden på hur nära det var att Prinsen fick vara ensambarn. Sedan klagade en mamma på hur hemskt lite det stora barnet får vara på förskolan (20 h/v) och det är intressant att lyssna. Jag har liksom perspektiv från två håll. Mamman och förskolläraren. En bebis hostade och snorade och hyppon i mig undrade varför de var där. Nästa vecka ska vi på promme.