Vardagen lunkar på. Mycket handlar om att få Gittan att sova. På morgonen vaknar hon vid sju och är sedan pigg och glad i cirka en timme. Då ser jag till att Prinsen och jag själv blir i ordning. Sedan blir Gittan jättetrött och skriker. Då vill hon sova antingen vid mitt bröst (och jag kan inte lägga ifrån mig henne sedan), i en rullande bil eller i en rullande vagn. Så klart att jag skulle kunna sitta med en sovande Gittan på min arm hela dagen. Tror att jag gjorde det ibland med Prinsen. Men det är annorlunda nu. Vi bor dubbelt så stort nu som när Prinsen var nyfödd. Även om jag försöker tänka att städning inte är viktigt känns det bra att ha någorlunda ok då man är hemma så mycket som jag är. Prinsen måste också få sitt. . Jag är ute mycket och rullar med vagnen. Det funkar strålande. På kvällarna har Gittan svårt att komma till ro också. Vissa gånger lägger vi oss vid åtta. Hon är lugn på nätterna, ligger tätt intill mig och käkar kanske ett par, tre gånger så där.
När folk frågar mig om Gittan är snäll vet jag inte vad jag ska svara. Klart att hon är snäll. Det är en bebis. Men hon har svårt att komma till ro. Och på något sätt får jag dåligt samvete när jag säger det. För jag vill inte att folk ska tro att jag klagar. Att jag tycker att det är jobbigt. Efter att ha varit i IVF-helvetet vet jag att man ska vara tacksam och det är jag. Jag älskar min bebis, min fina Gittan. Jag ser det som en fas, att just nu är det svårt för henne att komma till ro. Därmed kan jag själv inte göra något annat än att försöka få henne nöjd. Det tar timmar och dagarna rinner förbi. Det lär bli annorlunda när hon blir äldre.
Idag kommer mamma och hennes man och ska rulla vagn. Orkar inte se tvätten, disken och dammtussarna mer. Ska köra ett race med dammsugaren.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Skulle kunna ha skrivit inlägget själv, så där har vi det också. Ibland funkar det att lägga ifrån sig lilla damen (och få henne att sova vidare) om man har värmt upp sovplatsen med vetekudde innan. Idag har jag hunnit med att både duscha och äta lunch (sittandes vid matbordet, användandes båda händerna) - lyxigt värre!
F.ö. kan jag inte låta bli att kommentera när någon använder snäll-ordet om bebisar. Vad är motsatsen liksom? Är hon dum/elak om hon skriker och/eller inte sover?
Fast det är ju jobbigt. Att tycka att något är jobbigt och kanske till och med beklaga sig betyder inte att man är missnöjd. Det är klart att du älskar henne och inte skulle vilja byta på något sätt, och vet att alternativen är så otroligt mycket sämre. Men det förändrar inte det faktum att det ÄR jobbigt ibland.
Skicka en kommentar