Lucia idag och vi tittade på luciatåg. De större barnen på förskolan lussade för oss och de mindre barnen. Vissa sånger sjöngs i kaanon fast det inte var meningen, några hade en massa tjockt julgransglitter i sin luciakrona och någon hade sitt elljus som mikrofon. Underbart.
Jag minns lucia för två år sedan. Lucia på Skolan P. Perfektionisten Fröken M hade tränat i flera månader barnen med för att luciatåget skulle vara perfekt. Detta var tre dagar innan jag gjorde det positiva graviditetstestet. Jag minns att jag tittade på barnen och lyssnade på deras sång och innerligt hoppades. Jag minns också speciellt en pappa som är förälder till en pojke med både sociala och rent kunskapsmässiga svårigheter. Han satt i publiken och hade bara ögon för sin son, han var så stolt det såg man. Och då kände jag gråtklumpen. För att jag så gärna ville sitta där själv en dag och titta på ett barn med stjärngossestruten eller luciakronan på sne, för att jag blev rörd över att se den stolta pappan och för att det var just den pappan som hade tårar i ögonen. Det var fint.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Me too!
Jag blir snäll i själen av luciatåg.
Vad vi är lyckligt lottade.
Åhh vad härligt - förstår så väl hur du känner. Känns overkligt magiskt att det kanske är vi om några år.
Och jag blir lite gråtmild bara av att tänka mig den stolta pappan! Lucia är något speciellt. Det är det där med sången och ljusen i mörkret som värmer i hjärtat...
Skicka en kommentar