Det har gått snart två år sedan förlossningen, Prinsen fyller två år i augusti.
Men.
Varje gång samtalsämnet glider in på ämnet förlossning och jag berättar om vår blir jag gråtfärdig. Fortfarande. Det är inte så att jag inte vill tala om det, då hade jag sagt det. Men det är så mycket känslor. Det hade kunnat gå galet. Min älskade prins hade navelsträngen två varv hårt runt halsen. Han skrek inte när han kom ut. Jag visste inte om han levde. Inte sambon heller som sprang med till akutrummet. Prinsen rörde sig inte där han låg och fick syrgas. Jag var nästan helväck. Jag blödde som en gris, låg och yrade och undrade i 20 minuter var min bebis fanns.
Vid en hemförlossning hade det inte gått bra. Jag blir förbannad på folk som väljer det, hur kan de?
De fixade det. De tryckte ut honom. Jag sprack hela vägen för att de behövde få ut honom så snabbt. Men de klarade det. Han fick inte syrebrist. Skitsamma att jag sprack, vem bryr sig om det när min bebis fick hjälp?
Jag kommer alltid att vara tacksam över att jag fick chansen att få göra IVF, att det funkade, att den dramatiska förlossningen fick ett lyckligt slut. Och det är därför jag känner gråtklumpen komma då jag pratar om förlossningen. Av lycka och tacksamhet. För att de fixade det, på sös. De tog ut honom i tid. Jag tackar min lyckliga stjärna för det. Det gör jag verkligen. Ödmjukast knäpper jag mina händer och nickar mot min lyckliga stjärna.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jag försöker vara ödmjuk, och försöker förstå varför man väljer hemförlossning.
Men Lillkatten behövde också komma ut väldigt fort, snabbare än vad det hade tagit för mig att komma till SÖS, även om jag bodde vid Mariatorget. Jag vet faktiskt inte hur det hade gått om jag varit hemma?
Moderkakan lossnade inte heller, de var tvugna att operera bort den, annars hade jag dött.
Hur kan det vara säkrare att föda hemma? Förespråkarna påstår ju att det är så.
Av hela mitt hjärta instämmer jag. Tack!
Som du vet hade jag en liknande förlossning som din, fast utan dramatiken efteråt. Lilleman mådde bra när han kom ut, trots navelsträng runt halsen, och jag slapp komplikationer efter sugklockan. Jag har aldrig riktigt vågat tänka tanken på vad som hade kunnat hända om vi inte befunnit oss på SöS. Om jag får förmånen att föda fler barn vill jag göra det där!
Jag skulle aldrig välja hemförlossning! Vet dock en i min släkt som fött hemma, och det gick bra, men bara tanken på att älskade efterlängtade bebisen inte skulle överleva pga ett felaktigt val.. Nej, jag börjar gråta bara jag tänker det.
Skicka en kommentar