Blaj

Söndag kväll och helgen är snart slut. Har käkat ute två kvällar på raken med olika vänner. Det är påfyllning det. Ägglossning tror jag att jag har, en ilande sådan. Anar att det rör sig om något så stort som ett hönsägg, så mycket känns det. Och nej, jag tänker inte alls på att hoppa på karln just för det. Här blir det inte några barn (förrutom Prinsen) varken i slafen eller på klinik. Orkar inte tajma för den sakens skull. Är inne i en extra nojig fas just nu förresten, jag blir ju det ibland. Skriver mer om det en annan dag.

Avmätt

Jag är avmätt. På jobbet. Det är inte så att det är en katastrof, så som mitt förra. Men det är tungrott, kommunikationen funkar inte så bra och arbetssysslorna är snefördelade. Så har det varit länge. Vad får mig då att stanna kvar? Braiga kollegan M, att det är nära hem och Prinsens dagmamma, att barnen är fina. Det är skönt och tryggt att ljuga på sitt gamla jobb än att få nya kollegor att föra bakom ljuset. Att vara ärlig? Ja ju längre tiden går desto mer tänker jag på fördelarna. Det hade ju varit bra smidigt att bli gravid, att vara hemma, få lite distans. Så vad har jag gjort? Bokat upp ett möte med chefen så att hon vet hur jag (och kollegan M) tänker. Har också kollat in vad som finns att söka i fall det skulle bli katastrofläge och jag skulle låga totalt.

Hipp hipp hurra

Idag fyller min blogg tre år! Jag vet egentligen inte varför jag startade den. Hade hört att det fanns något som hette blogg och min norrlandsvän Maja Gräddnos hade en som jag läste flitigt. Förmodligen var det bara så att jag såg en chans att stilla mitt behov av att skriva. Prinsen var fem månader och går jag tillbaka så handlar inläggen en del om mat och sömn, sådant som är centralt när man har ett litet barn. (Detta är fortfarande viktigt så klart men på ett annat sätt.)
Geneom att jag har min blogg har jag lärt känna en hel del fantastiska tjejer. Jag har funnit människor som förstår och vet, varit på bloggträffar och träffat några av dem. Jag har fått fina mail från kvinnor i samma läge som mitt (som är eller har varit i IVF-karusellen.) Jag har bollat vardagliga grejer, fått tips om både det ena och det andra (till och med vilken dildo som är bra;) och jag vill med detta säga: Tack alla som läser hos mig, för alla gånger ni stöttat och peppat. Det är ovärdeligt. Tack. Och hugg nu in på tårtan.

En massa olika grejer

Jodå det känns bra att jag hittat en läkare på Linné som verkar bra. Jag ska absolut be honom skriva ut medicin till mig till nästa försök. Men nu är det paus i IVF-karusellen trots att jag är stressad över att tiden går. Planen är så här: I mars ska vi ut med jobbet. Show, trerätters, dans, karaoke. Jag ska ta ett par drinkar då. Inte för att jag är jättesugen på att dricka utan mer som ett avstamp. Jag kör festen, har en riktig kul kväll på krogen och så sedan hoppar jag på karusellen igen. För jag har inte varit på krogen sedan Prinsen föddes (för jag har inte haft behov av det) och vi får aldrig göra något med jobbet. Jag behöver positiva grejer. Jag behöver påfyllning. Så ska jag börja på kör också, med fina kollegan M och på streetdance en kväll i veckan utan henne för hon påstår att hon inte kan. Det kan inte jag heller så jag hoppas att jag inte har tagit vatten över huvudet.

Jag har varit hemma i några dagar. Prinsen har varit sjuk och jag är asförkyld. Fan vad jag hatar när han är dålig. Ligger med brännheta händer på min rygg på natten. Yrar att han inte alls vill ha den hemska medicinen när vi måste varva iprén med alvis. Idag var han bättre tackolov lilla hjärtat. Då fick jag en allergisk reaktion och var tvungen att ila iväg till vårdcentralen. Med svullet face. Med Prinsen i tomtekläder. Svullnaden lade sig av sig självt och jag behövde ingen medicin.

Köpte en föräldratidning idag. Där stod det om "Babyboom i provrörslabben". Artikeln handlade om två par. Det ena paret hade fått en son via ivf på tredje försöket och väntade nu ett syskon som blev till på första försöket. Det andra paret hade en son som blev till, efter flera operationer då mammam har PCOS, på sjunde försöket. Pojken är nu 20 månader och ett syskon beräknas komma om 12 veckor. Detta barn blev till på...första försöket. Häpp. Bajstidning! Varför tror man alltid att man ska känna igen sig? Litet barn och tjock mage på bilden. Min blogg heter bebisliv, hur fan låter det när jag har en son som fyller fyra i år? Han sa förresten igår "Mamma titta vilken söt bebis på tv:n. Visst vill vi också ha en bebis? Mamma visst vill vi!" Älskade unge. Jag vill väldigt gärna ha en bebis. Jag vill framför allt att du ska få en syster eller bror.

Tänkte också passa på att svara på två frågor jag fått. Börjar med den från anonym avsändare.

Fråga 1: Har ni funderat på om adoption kan vara ett alternativ?

Ibland tänker jag på att vi visst skulle kunna adoptera ett barn, det är ett väldigt fint alternativ. Men innan jag blev gravid med Prinsen talade min sambo om för mig att han inte tänkte adoptera ett barn. Han har sina skäl men jag förstod (förstår) honom inte alls. Som ofrivilligt barnlös kunde jag inte tänka mig att vara utan barn. Funkade inte ivf skulle jag adoptera. Med eller utan honom. Ivf funkade och vi fick vår underbara son. Vi har inte diskuterat frågar sedan dess.

Fråga 2: Kan du inte känna dig ganska ensam i denna strävan eftersom din sambo
inte verkar lika sugen på ett syskon som du? Hur hanterar du det? (Ställd av Ebba som jag välkomnar till min blogg!)

Många gånger känner jag mig rätt ensam. Som den gången jag körde ensam med 39 graders feber till Uppsala för att ta emot ett tinat embryo. Eller gånger det inte gått vägen och min sambo menat att jag visste innan att det kunde bli så. Vad är det för tröst? Han vill inte vara elak, han är en god människa. Men jag för denna kamp och det är viktigare för mig än för honom att få ett till barn och jag tror att krascharna tar hårdare på mig. Det är jag som stoppar i mig olika mediciner, jag som får våndas mer, som leter symtom och avskyr att gå på toa under ruvardagarna. Det är jag som blödit ut klumpar vid missfallen. Men jag vet inte om det är så. Kanske har han lagrat så mycket inom sig att han inte orkar bära mer, att det är därför han inte vill köra på som jag. Jag vet inte. För jag har er att ventilera med, jag har nära vänner som förstår och vet. Han har ingen. Jo folk som vet men ingen att verkligen prata med. Vi har varann han och jag, jag vet. Men vi är inte alltid i samma fas. Det är skönt att ha någon annan att snacka av sig med. Det är så med oss också. Att vi har vårt. Vi har varann men vi har också andra. Jag har ett stort behov av att prata, inte han, inte alls som mig. Vi behöver våra vänner, sitter inte alls ihop som två siameser. Min sambo är min livskamrat, tillsammans är vi starka. Men min vän G är min självfrende. Henne kan jag säga allt till, min själ är hennes spegelbild, hennes psyke lika mitt. Att jag har henne är en bidragande orsak till att jag inte känner mig mer ensam än jag gör. För det är så med mig att jag tror inte att en enda person (min sambo) kan uppfylla alla mina behov och det är skönt att kunna komma tillfreds med det. Men ja, jag känner mig ensam ibland. Och jag hanterar det genom att tala om för honom hur jag känner. Sedan ringer jag till vännen G (och även andra fina) och pratar av mig. Så kör jag vidare. Med huvudet högt och tyngderna från axlarna lite lättare.

Ebba, hoppas att du fick svar på dina frågor.

Bye the way så är det här jag ska dansa med kollegorna i mars, göra schyssta moves som jag lärt mig på danskursen. Yo.

Samtal

Det var idag jag skulle på ultraljud. Jag skulle ha sett den lilla på bild, gråtit av lycka när jag såg det lilla tickande hjärtat, lämnat kliniken och Doktor L med en underbar känsla och en bild i handen. Det blev inte så. Vi pratade för några dagar sedan, Doktor T från Linné och jag. Han sa att vi har goda chanser. Jag räknas ännu inte som äldre. Jag svarar bra på medicinen, behöver en låg-normal dos för att stimuleras. Jag har fått ut rätt många ägg. De flesta av våra embryon har gått att frysa ner och att tinas upp. Även om det går åt skogen med de fem som finns kvar i frysen så är det idé att göra ännu en hel ivf. Vi behöver inte kasta in handuken för att våra chanser är dåliga, de räknas ännu som bra. Gör vi det ändå är det vårt val. Man kan säga att vi har haft otur, att det är därför det inte fungerar. Det har gått förr och det är det bästa beviset på att vi kan få ett till barn. Han kan skriva ut trombyl eller fragmin om jag vill även om han inte vet om det fungerar. Det är bra om vi tar paus och låter ett par vanliga menstruationer komma. Det är viktigt också att tänka på själen. Allt det sa han. Och jag tackade för samtalet.

Tomt

Det är konstigt det där med tid. För en vecka sniglade sig tiden fram, nu kan jag inte fatta att det bara är fyra dagar sedan störtblödningen. Det är inte så att allt är som vanligt. Det känns ännu surt mellan mig och sambon. Nej hans beteende var inte ok. Ja jag har pratat med honom. Nej vi kramades inte efteråt och sa fina saker till varandra. Vi har nog grejer på lager. Renovering. Kämpande i IVF-karusellen. Hans projekt och mitt. Han kör på med huset. Jag med syskongrejen. Det är inte lika viktigt för honom som för mig med ett till barn. Jag vet det och det är jobbigt. Som att det inte räcker att slå huvudet i väggen hela tiden. Det är skit att inte vara överens. För varje misslyckande känns det som att det blir närmare slutet, att det faktiskt inte blir några syskon, ändå vill och vågar jag inte ge upp. Men vad vill han då?

1. Att vi ger upp syskongrejen och nu innan jag känner mig klar och jag blir bitter och pain in the as.

2. Att jag får köra min grej och försöka få ett syskon till Prinsen trots feta hinder och ge upp när jag är redo för det.

3. Att jag säger ikväll: Vi skiter i detta nu för jag pallar inte mer.

Nej nummer tre kommer inte att hända. Ärligt talat, visst borde jag respektera hans önskan men han gör ju inte lika mycket som mig. Jag tycker att min talan väger tyngst i detta eftersom det är min kropp det handlar om. Och mest min själ också. Så är det och även om han vill få det till att han blir påverkad av mitt humör i denna karusell så vet jag andra som inte håller med med detta som har andra grejer som kraftig PMS och depressioner som bubblar upp och inte heller gör det stenkul.

För någon vecka sedan hade jag graviditetssymptom, det vågar jag säga nu när allt redan är kört. Jag hade ömma bröst och höll på att kräkas när jag borstade tänderna. Nu är allt som vanligt. Tuttarna mjuka och magen relativt platt, visdomständerna borstade grundligt utan minsta hulkning. Jag grät så här om dagen så att jag blev hes, svullen i ansiktet och nästan sträckte halsen. Jag grät för allt som gjorde ont, för att det blev ett fjärde missfall, för barnet som inte blev. Nu känns det bara tomt när jag tänker på det. Jag skulle inte ens vilja göra ett till försök denna månad om så någon hotade mig med kniv. Jag måste få slicka mina sår, landa i det som varit. Jag måste få skita i IVF en liten stund.

Ringt

Nu har jag ringt. Till Doktor L som avbokade tiden för VUL nästa vecka. Till Linné som återkommer på söndag då en av läkarna (Doktor T som jag träffade senast) ringer. Vi ska diskutera vidare om vad man kan göra i vårt läge. Någonting hoppas jag.

Berättat

Jag sov oroligt i natt, hade jobbiga tankar och drömmar. När jag vaknade var ögonen så svullna att ögonlocken såg ut som tjocka mandarinklyftor för att jag grät så mycket igår. Det är som att jag har samlat på mig, sparat, lagrat och att allt nu brister och bubblar upp till ytan.

Jag har hört talas om att folk renoverar ihjäl sina förhållanden. Min sambo jobbar nästan jämt. Hemma för att vi renoverar, borta för att vi ska få pengar till renoveringen. Detta medan vi befinner oss i IVF-karusellen. Det är liksom att vi har två stora grejer vi håller på med men att han är mest engagerad i renovering och jag i barnskaffande. Som att vi kämpar och drar, båda målinriktat och med tanken att det är för vår skull. Att vi vill ha ett fint hus, att vi vill ha ett barn till. Jag hör själv att det kanske låter som att vi aldrig är nöjda. Det handlar inte om det. Vi köpte ett renoveringsobjekt för att det bliev billigare än att köpa ett fräscht hus. För att mannen är händig. Och jag är nöjd med att vara mamma till ett barn. Hur skulle jag inte kunna vara det, jag som fått chansen, jag som har världens finaste. Tusen gånger har jag skrivit om att det inte är det det handlar om. Att jag är missnöjd. Jag vill bara att vår son ska få ett syskon att dela sin barndom med. Vissa får allt de pekar på utan ansträngning. Bra cash utan utbildning, bra boende för att andra i släkten har försett en med pengar, barn som kommer när man pippar en gång. Det är olika. Räcker det inte med att man måste kämpa för det man vill ha? Ska man också behöva höra att man ska vara nöjd ändå? "Ni har ju ett hus, var glada för det!" "Jo men vi gillar att vra hemma, vi vill ha en trevlig hem..." "Men ni har ju barn, var glada för det." "Så klart vi är glada, han är mitt allt på jorden. Men jag vill ge honom ett syskon och gör vi inte IVF så har vi ingen chans till det. Funkar det inte att få ett barn till kommer jag att bli ledsen, men inte alls så ledsen som innan jag blev mamma. Hur skulle jag kunna bli det? Prinsen kommer att växa upp och bli en bra människa utan syskon också, jag vet det. Men måste jag få dåligt samvete för att jag önskar mig ett barn till?"

Jag vill passa på och tacka er fina för allt ert stöd. Det värmer i hjärtat att veta att ni finns där ute ooch förstår. Tack Frida för tips om vad man kan ta för mediciner för att hindra att få missfall. Jag ska ringa Linné idag och prata om det.

Idag har jag berättat för dagmamman förrsten. Jag ringde i morse med gråten i halsen och talade om att jag var hemma för att det hänt en grej. Jag frågade om Prinsen fick komma några timmar och leka och det gick bra. Så berättade jag om missfallet, att det hänt flera gånger, om att vi håller på med IVF för att föröka få ett syskon, om konfirmationen och kärringen som frågade om det inte är dags för syskon, om att Prinsen är att mirakel, om att jag tackar min lyckliga stjärna för att han finns. Så grinade jag och hon sa att hon förstod att det var jobbigt. Så sölade vi på morgonen, Prinsen och jag. Sedan sminkade jag mina uppsvullna ögon och åkte till dagmamman. Jag fick en kram av henne och började gråta igen. Gick till bilen och rotade i väskan efter en VABB-lapp för att sluta grina och skärpa mig. Hon sa "Men titta vilken fin kille du har! Du är mamma, du får tänka på det du har." Och det gör jag. För har är mitt allt, han ger mig styrka, kraft och mod. Så pussade han mig hej då, på vändplanen med en stjärtlapp i handen, med sina kompisar runt omkring sig och jag sa att jag älskar honom. Sedan åkte jag hem igen och grät i bilen. För att jag är så glad att han finns, för att jag är så ledsen för att det sket sig. För att jag är så labil just nu.

Skitdag

I morse kom det blod. Mycket och klumpar. Sedan åkte vi på konfirmation. Prästen pratade om föräldrarollen, att man tappar tålamodet ibland och att det är ok men att man måste våga berätta för sina barn och även för andra att de är viktiga, tala om att man älskar dem. Jag ville bara gråta där i bänkraden när jag tittade på Prinsen som ålade i kyrkbänken. Jag tänkte på inredning och annat neutralt och började bläddra i psalmboken istället. Så drog de igång orgeln och jag höll på att börja grina igen så jag fick kolla ännu en gång på psalmer och stirra på krucifixet för att få bort tårarna ur ögonen. Frivilliga fick gå fram till nattvard och jag tog med mig Prinsen. Tänkte att jag kunde behöva en bön. Prinsen tyckte att det var fel att han fick så liten bit oblat och började skrika och protesterna när vi återigen satt oss i bänkraden.

Fikat hölls hos den som hade konfirmerat sig. Där var ingifta släktingar till sambon som jag inte känner. En kvinna i 45-års åldern (med två stora döttrar) undrade hur gammal Prinsen är. "3 1/2. Då är det väl dags för syskon snart!"sa hon "Det får vi se" sa jag ville slå henne. Puckla på henne där i soffan, mosa hennes fejs. Men jag satt fogat kvar och tog upp tråden, ledde in samtalet på det vi pratade innan.

Fikat var mitt i Prinsens sovtid och vi käkade på, lät honom roa sig och skippade sömnen. Jag åt för mycket, började må illa, irriterade mig på 45-åringen och blödde klumpar på toan. Jag kröp upp nära sambon i soffan som talade om att vi ska ha en stor soffa när vi köper en ny. Kände mig bortstött och satte mig längre bort.

Prinsen somnade i bilen på väg hem vid fyrasnåret. Alldeles för sent. Han sov i en halvtimme och sedan var allt kajko. Ingen sovning vid sovdags och sedan sovning sent, det är ingen bra grej. Jag gick upp vid halv åtta med vällingflaskan. Vi läste böcker och sedan låg jag kvar bredvid honom i mörkret. Började tänka på det som inte blev. Ingen bebis i augusti. Inte fyra år mellan barnen. Ingen som kan ha Prinsens fina kläder som ligger i märkta lådor i förrådet, ingen som ska ligga i den bruna vagnen. Grät tyst men Prinsen märkte. "Mamma" viskade han. "Varför är du ledsen? Du har tårar:" Han kände på min kind med sin lilla hand. "Mamma är bara trött älskling. Det är ingen fara." Efter en stund gick jag ner till nerevåningen. Prinsen var fortfarande vaken, sambon pratade i telefonen. Så följde ett virr varr. Prinsen som skrek och gapade att han inte ville sova, jag som åter gick upp och nattade. Sambon som åkte och handlade, jag hade ännu inte ätit middag för jag mådde ännu illa av all cheesecake jag ätit på konfirmationsfikat. Jag gick ner igen och ännu en till vända till Prinsen som tjorvade. Så kom sambon hem och gick till Prinsen och pratade sedan i telefonen en vända, Prinsen var ännu vaken. Så fick jag ett bryt och började grina i min ensamhet, i soffan i vardagsrummet bredvid den stora kuddkojan. Det var ledsengråt som kom ut, förtvivlan, tårar som rann som en flod nedför kinderna. Tårar jag sparat, som inte har används trots misslyckade försök. Som har lagrats från de gånger jag bara har torkat av mig skiten lite snabbt och tänkt att det är bara på´t igen. Allt bubblade upp medan Prinsen sovvägrade och sambon pratade i telefonen. Efter en lång stund kom sambon in i vardagsrummet. Han undrade hur det var och gick sedan upp till Prinsen. "Jag vill inte sova!" skrek Prinsen som satt sig i sitt rum och tagit fram legot. "Gör inte det då. Du kan leka hela natten" sa sambon och borstade tänderna, lade sig i protest med täcket över huvudet och rävsov tills han somnade på riktigt. Själv torkade jag mina tårar, tog med mig Prinsen till sängen och kliade honom på ryggen tills han somnade. Så kände jag mig så ensam. I föräldrarollen. Men min ledsenhet. Så jag grät lite till.

I morgon har vi inskolningar på jobbet. Jag är en av de som ska vara ansvarig för det. Jag ska vara pigg och glad, möta förväntansfulla föräldrar och nya barn. Jag kan ärligt säga att jag inte har den minsta lust med det. Helst skulle jag bara vilja ligga och kolla på dvd hela dagen. Inte vara alert och trevlig.

Det blev inget med det sjunde syskonförösket, inget med det jag drömde om. Det som skulle bli en liten syster eller bror är på väg att rinna ur mig och jag undrar varför. Vi har goda odds säger de på kliniken. Om man får missfall är det ofta något fel på embryot. Men vad fan fastnar det ett tag för? Varför blir jag gravid? Om det var så kassa embryon borde det inte ta sig överhuvudtaget tycker jag. Missfallsutredningen visade att det inte är något fel på oss. Vi har inga kromosomavvikelser, jag har en livmoder där inga konstigheter upptäcktes. Så vad kan det vara? Samtidigt som jag är jävligt ledsen är jag också frustrerad. Jag har varit gravid sammanlagt fem gånger. Jag har fått fyra missfall. Vad är problemet?

Jag tänker inte gå till Doktor L:s klinik imorgon för att mäta hcg. Det är kört nu. Spelet är över. Hoppet ute. I morgon ska jag vara duktig och gå till jobbet, ta hand om nya små barn eller så ska jag sätta mina kollegor i skiten, vara hemma och slicka mina sår. Jag har inte bestämt mig ännu.

Tack alla fina för att ni hållit era tummar. Det räckte tyvärr inte denna gång. Inte heller hjälpte mina böner. Jag ville snacka om det med honom där uppe idag när jag ändå var i kyrkan, men jag sket i det. Det var liksom ändå inte någon idé kände jag. Men om jag ber lite mer inför nästa gång och äter bättre mat och tränar lite, kanske går på akupunktur. Då. Kanske. Eller så är det bara så att vi inte kan få något mer barn. Att Prinsen blir ensambarn. Så kan det vara. Och det gör ont att tänka på. Jävligt ont. I alla fall idag.

Brunt

Det är färgen på pappret idag och jag vill bara gråta. Men det gör jag inte för jag är med Prinsen och sambon jobbar. Igen. Han jobbar mest hela tiden. För att han har ett extrajobb. För att han precis har öppnat en firma. Mitt i allt. Men jag hoppas det går bra och det tror jag för han är duktig.

Jag googlar på allt möjligt passande för jag griper efter halmstrån men jag har varit med förr. Man kan ha bruna flytningar. Men jag har haft tre missfall i mitt liv och för mig känns det troligare att jag skulle få ett till sådant istället för ett barn till.

Jag minns innan jag fick Prinsen. Vilket helvete det var. Jag mådde skit hela tiden, stångade mig blodig mest hela tiden. Jag var rädd, livrädd för att jag inte skulle få bli mamma. Det blev jag. Jag tackar min lyckliga stjärna för det varje dag. Amen. Han är mitt allt på jorden, min finaste, min skatt. Jag tar del av allt han tar sig för och förundras av vilket mirakel han är. Innan han kom pallade jag inte läsa om folk som höll på med syskon. Jag tänkte att hur jobbigt kan det vara, de är redan föräldrar. Det är jobbigt att inte få till det andra barnet, att kämpa, att inte kunna väjla, att eventuellt göra så att inte ens barn får ett syskon för att man inte kunde. Men det första är värre, att inte få till det första barnet. Om man måste jämföra. Men detta är ingen dans på rosor, det känner jag nu.

På måndag får jag domen och kanske har jag det definitiva svaret innan. Om jag har börjar störtblöda innan. Men förresten det gjorde jag ju inte vid det förra missfallet. Då småblödde jag i två veckors tid och det var ändå kört. Så det finns inga ramar för mig. Men jag antar att det inte går vägen. Och jag har ingen mensvärk men ömma tuttar förresten. Progesteronet kan spöka. Jag vet det.
Happy lördag.

Fredag

För ett dygn sedan strimmor, sedan lugnt men nervigt. Var hos Doktor L i morse och tog blodprov. Nästa prov ska tas på måndag och svaret kommer samma dag eller på tisdagen. Jo då, jag tar proggisar ännu och har gjort det i tre veckor nu. Hoppas att det bara är det som spökar, men inte vet jag. Igår hade jag fetvånda men tog med Prinsen till musikmuseét. Där lirade vi för fullt och det var kul. Ikväll kommer kompisar (som inte vet) på middag. Dagarna sniglar sig fram och jag vill spola fram tiden. Vill veta nu om jag kan sluta drömma eller hålla hoppet kvar.

Våndan

Idag har fetvåndan slagit till. I morse tyckte jag att jag kunde ana något rosa när jag torkade mig och blev helt kall. Men jag vet ärligt talat inte om det var inbillning för något klarrött var det inte tal om. Ännu. Men jag är rädd hela tiden. För jag har varit med förr som sagt. Och jag har genomgått sammanlagt tolv behandlingar, varit gravid fem gånger, fått hittills tre missfall och tackolov vår underbara son. Tack Gode Gud för att han finns! Han är ett mirakel. Så jag vet att det går men jag vet också att det kan skita sig.

Två veckor känns som en evighet och jag vill ha facit nu. Är det någon där? Kommer den att stanna? Jag vet att det enda är att vänta men det känns så jobbigt nu, för rädslan att det ska skita sig tar över trots att jag vill vara positiv. Söv ner mig någon.

En jag känner upptäckte nyligen att hon är gravid. Det var inte planerat men hon började ana något. När testet visade positivt var hon i vecka 12. Fatta vad skönt att bara ha passerat så där utan att vara medveten om det. Jag räknar dagar, timmar och vill att det hela ska passera fort men tiden sniglar sig fram.

Idag har jag semester. Prinsen och jag ska göra något kul. Det blir bra.

Tid

Det är idag 18 dagar sedan jag var till Uppsala och Linné, 9 dagar sedan det första svaga positiva testet, 7 timmar sedan det senaste starka pluset.

Jag leter symptom och har mensvärk och lite ömma bröst ibland. Så liksom puttar jag på tuttarna på dan och jag tycker att det gör lite ont. Men så på morgonen är de där, lika ostinna och slappa som vanligt. Och jag blir rädd igen. För att symptomen ska försvinna, att det inte kommer att gå vägen. Att allt bara är inbillning och en dröm. Att jag snart kommer att falla platt på marken.

Det blir ingen bild här på bloggen, på en sticka med en plus på. För jag vill inte ta ut något och stickan från morgonen ligger redan i den gröna tunnan på tomten, nedstoppad i en soppåse. För jag låtsas som ingenting men tänker på ostarna. För jag vågar inte alls trots att tankarna vill rusa iväg och jag måste bromsa dem.

Jag har en tid hos Doktor L. Det är om två veckor och det känns som en evighet. Jag vill veta om det är något där. Hemma pratar vi inte om det alls. Jag pratar inte med någon. För jag törs inte. Jag bara hoppas och ber i tystnad i min ensamhet, knäpper händerna och lovar allt och alla, Gud och min lyckliga stjärna, att vara snäll för all framtid.

Tack fina för att ni tänker på mig!

Vågar inte

Jag vågar inte andas om det, inte låta funderingarna sväva iväg, kan bara hoppas av hela mitt hjärta. Jag tänker på vad jag äter, försöker hålla koll på alla ostar. För att inte skada den lilla om den finns där inne. Jag gör den vanliga psykade toarutinen; Kolla trosan, toan, pappret. Lika rädd varje gång. Vågar inte nämna eventuella symptom. Vågar inte ta ut något. Jag har varit med förr. Men jag önskar. Så himla hårt.

Progesteron

I dag är det två veckor sedan jag åkte till Uppsala och Linné. Jag bad att få progesteron och läkaren sa att det inte behövdes men att jag fick om jag ville. Jag har nu tagit proggisar i två veckor och vet att jag kan sluta nu men vill köra på ett tag till för att det känns bra.

Dagens fråga:
Hur länge är det ok att ta proggisar? Är det ok att köra på en vecka till? Vad jag fattar gör det egentligen varken från eller till. Men det känns bra rent psykiskt. Vad säger ni?