Tyst

Vad hade ni gjort om du hade vaknat på morgonen och funnit att er man inte kommit hem från krogbesöket dagen innan? När du sett att ingen har ringt eller skickat sms till er på hela natten?

Sambon hade enligt mig taskigt ölsinne när vi träffades. Drack kanske inte så ofta men när det väl blev, blev det för mycket. Han kräktes en massa och fick minnesluckor, sa otrevliga saker till mig som han glömt dagen där på.

Det är sällan vi dricker, han och jag. Jag kan ta en glas vin någon enstaka gång när jag inte håler på med IVF, är gravid eller ammar. Tillfällena har alltså varit få de senaste åren. Men det gör inget. För jag tycker att det är så där att dricka. Jag har vuxit upp i ett hem där mamma är absolutist. Lite extremt för min del, men jag har inte vanan att sitta på fredagkvällen och dela på en flaska vin. Inte sambon heller. Det händer på sin höjd att han tar en folköl.

Det har hänt vid ett flertal gånger under senare år att sambon varit ute, blivit för full. Som den gången, dagen innan Prinsens luciafirande med dagmamman. Det hade varit julfest med jobbet. Sambon kom hem på nattkröken och spydde som en räv. Och var aptrött när vi skulle kolla på luciatåget. Jag hade lust att slå honom hårt, så dåligt tyckte jag att det var. Eller den gången när jag var höggravid med Gittan. När han inte hade ringt på hela natten. Prinsen vaknade klockan sju och jag gick upp för att göra frukost. Då upptäckte jag att sambon inte kommit hem, att soffan var tom. (Ja jag gillar inte att ha någon som luktar öl i sovrummet...)Efter flera försök att nå honom på mobilen svarade han och var på efterfest. Medan jag satt gravid i köket och åt frukost med vår son.

Vad skulle du tycka om att behöva sitta på morgonen och ringa runt, väcka folk för att ta reda på vart din man är? Fråga när de såg honom senast, undra om de vet vart han tagit vägen? Och nej, han är inte typen som är hos en annan kvinna. Det skulle verkligen förvåna mig.

För två helger sedan var han ute med en kompis och åt. När jag vaknade på morgonen var han inte hemma och hade inte hört av sig. Efter att ha letat i hela huset hittade jag honom i hängmattan på tomten. Han hade glömt nycklarna och ville inte banka på så att barnen och jag skulle vakna. Det var ju snällt.

Vad skulle du känna om er man inte kommit hem? När du sitter vid datorn och kollar på dn.se för stt se om de hittat någon 35-åring med en kniv i bröstet i Stockholmsområdet? När ni undrar om det bara är en gång i raden han inte hör av sig eller om något verkligen hänt.

Det är sällan han dricker, sambon. Kanske inte ens varannan månad och då inte så att han blir besrusad. Men det är när hn ska ut med polarna, det är då jag blir orolig. För jag vet. Han har taskigt ölsinne. Med det menar jag idag att han blir så full att han kräks eller inte hör av sig. Att han får risigt omdöme. Han säger inga dumma saker mer och har slutat att dricka ren sprit, ett krav jag ställde för många år sedan.

Klart att jag har pratat med honom. Och när bakfyllan slår till har han dåligt samvete. Men efter ett par dagar låter det på honom som att det inte är så farligt. För att det händer ju så sällan, säger han.

Vad säger man till sin femåring när han ser att pappa inte har kommit hem? När han undrar i vilken säng han har sovit? När inte ens jag vet.

Hur skulle det kännas om din annars så ömsinte man dissade dig, pissade på dig, visade stor brist på respekt? Vad skulle du säga, ta till, när du tidigare sagt att du lämnar honom om det händer igen. Och det händer igen.

Klockan är åtta på morgonen. Ute regnar det. Prinsen var uppe länge igår så han sover ännu. Gittan leker på golvet. Telefonen är fortfarande tyst.

Nej

Jag sa nej här om dagen. När sambon kom och talade om att hans kompis G i Malmö har tråkigt på sin semester. Ville att sambon skulle komma och hälsa på. Nej det känns inte riktigt ok. För vi behöver sambon hemma, så är det. (Sambons semester har heller inte börjat, utan har jobbade sista dagen igår.) Nu har Prinsen varit hemma i en månad från dagmamman och jag har råddat själv. Jag tycker att det är läge att sambon kommer in, hittar på lite grejer, finns till hands. Jag struntar i om jag uppfattas som någon surkärring. Jag måste tänka på det som är bäst för mig och oss.

Barnen

"Det är jag och barnen" hör jag mig själv säga ibland. Plural. De är två. Jag har två barn. Tänk! Det som en del tar för givet förundras jag över. Jag kommer alltid att vara evigt tacksam.

Mikro, del 2

Ja förmodligen tyckte vår nya bekantskap att vår mikro var för skitig för att värma sin barnmat i. Jag som har lovat mig själv att försöka sluta ursäkta mig. "Förlåt att det ser si eller så ut." Ja vad fan, jag har en femåring och en bebis. Det blir så då. Kräks på golvet som jag ibland missar att torka upp (hon kräks femtioelva gånger på en dag), tvätthögar som inte hinns med plus en massa annat. Jag FÖRSÖKER att inte ursäkta mig för det. Jag vill vara soft och bjuda hem folk ändå. Även om det inte är tipp topp. Och då tar jag en urtorkning av mikron som att det inte är tillräckligt rent hos oss. Men det får faktiskt stå för henne.

Vilda bebin

Hon är vild, min bebis. Drar mig i håret, klättrar på mina magvalkar, biter mig i hakan. Hon ålar sig fram över golven och kan ta sig från rum till rum. Hon ställer sig på tåspetsarna och drar sig upp i upprätt läge om hon hittar något att hålla i. Och ramlar och slår sig om jag inte hinner parera. Gittan är vild på så sätt att hon kastar sig hit och dit, att hon inte vill vara stilla. Och det är roligt med en aktiv bebis, men kräver att man har koll på läget.

Fallet från liggvagnen gjorde mig livrädd och vagnen är inte använd sedan dess. Gittan gillar inte liggvagn. För där kan hon inte se. I den ligger hon bara och snurrar in sig i selen, ligger och biter i sidan av vagnen och tittar ut. Aldrig sover som jag vill mellan varven. Sittdelen till vår (Prinsens gamla) vagn är alldeles för stor för vår nätta tjej. Den funkar inte. Det har blivit ett problem. Att inte ha en vagn att sova i. Att bara sova i famnen, på soffan (där man kan ramla ner) eller i bilen. (I sin säng sover inte Gittan, bara leker.) Man måste kunna sova ute, tycker jag. Så nu har Gittan provat vagnar. Och imorgon ska vi kolla på en i området. Blocket är bra. Hoppas att Gittan gillar sin eventuellt nya kärra.

Snefördelning

En kompis till mig kämpar på med IVF. Hon har gjort flera behandlingar på två olika ställen. Hon har blivit överstimulerad men fått för få ägg, ibland så få att det inte har gått at sätta tillbaka något. Alla ruvningar har resulterat i negativa graviditetstest. Jag lider med henne.

Idag fick jag veta att en annan kompis är gravid. Men tvillingar. Hon har en tvååring sedan innan. Det måste vara häftigt att ha två bebisar i magen samtidigt. Jag är glad för hennes skull.

Men varför denna snefördelning? Ingen nyhet, jag vet. Men ändå.

Mikro

Här om dagen hade vi kompisar hemma. Nya kompisar som är föräldrar till Prinsens kompis. Vi känner alltså inte varandra så bra. Men de är trevliga. När mamman i familjen skulle värma en barnmatsburk till sin lilla så såg jag, som satt i soffan och ammade, att hon började städa ur vår mikrovågsugn innan. Ja kanske att
det hade skett en smärre explotion där inne tidigare. Men ändå. Den var helt ok med mina mått mätt.

Vad tänker man om man börjar städa ur nån annans mikro?

1.Vilken äcklig! Här vägrar jag att ställa in min barnmatsburk! Jag måste städa.

2. Stackars Anna-Bell. Hon hinner verkligen inte med allt just nu. Jag städar ut mikron.

3. Annat. Vad?

Våld

Prinsen är arg på mig. Han vill titta på Iron Man och på andra saker som jag inte tycker lämpar sig för en femåring. Han vill också kolla, för det gör hans jämnåriga kompisar.

Varför får relativt små barn titta på program där det faightas? För att man som förälder inte orkar säga till sitt barn? För att man vill vara snäll som låter barnet få välja?

Jag skulle inte kunna motivera att jag låter mitt barn se program där det förekommer våld. Men hur tänker andra?

Resumè

Detta har hänt den senaste tiden:

- Jag har fått en fästing. (Hoppas att jag inte blir sjuk!)

- Prinsen har blivit hotad med stryk av en granne. Han plockade några bär som hängde över hennes staket. Det är krig skulle man kunna säga. (Sambon var inte len i munnen när han sa till henne.)

- Gittan har ramlat ur vagnen, rakt ner i marken. (Allt gick bra tack Gode Gud. Men fy vad rädd jag blev! Ja, jag har en vild bebis. Tack fina bloggvän som jag var hos när det hände!)


- Prinsen har hamnat i en fas som är lite svårhanterlig. Han lyssnar inte så bra på mig, tävlar med allt och alla och säger tokiga saker för att testa mig. Tror att det är en kombo mellan att vara hemma med mig (lillesyster som snor mycket uppmärksamhet) och att han inte träffar sina kompisar som vanligt. Men jag ligger i. Tar mig till stranden, museum och kompisar. Och känner mig otillräcklig ändå. Ja jag har ångrat mig. Det ÄR svårt att tillgodose bådas behov samtidigt. Att jag inte fattade det innan. Men om ett par veckor har sambon semester och det lär bli betydligt smidigare. Tills vidare ska jag försöka att fokusera på bra beteende och ignorera det mindre bra. Wish me luck.

Svämma över

Det är sommarkväll. Sambon är på stan med en kompis. Jag sitter i vardagsrummet. Det är tyst förrutom att jag i bakgrunden har på lite lugn musik. Altandörren är öppen och ljummen luft letar sig in. På den lilla soffan ligger Prinsen. Han har smutiga fötter och skrubbade knän. Det mörka håret är svettigt. Han ligger utslagen och det susar lite i näsan när han andas tugnt. På den stora soffan ligger Gittan. Hon har en stor rosa napp som åker fram och tillbaka i den lilla munnen. I den ena handen håller hon en ljusblå snutte. De små fötterna sticker ut under lakanet hon har över sig och jag förundras över de små tånaglarna. De finns här båda två och jag stäcker ut min hand, stryker hennes fjuniga huvud, hans rosiga kind. Mina fina. Mina längansbarn. Som jag har väntat så på. Som jag har kämpat för. Som jag har drömt så många drömmar om. Jag tittar på dem länge. Förundras. Och det känns som att hjärtat ska svämma över.

Komma ut

Ja det känns stort att berätta om IVF. Det handlar om en jätteresa som jag har undanhållt i flera år. Nej Prinsen har inte talat om. Jag har berättat en saga för honom, om en mamma och en pappa som så gärna ville ha ett barn. Men att det inte kom något barn, och så vidare. Jag tror också att flera i min närhet kommer att bli besvikna på mig, men jag fasthåller ändå att det var det rätta för mig. Men ja, för mig är det en stor grej att tala om. Som att komma ut ur garderoben på nåt vis. Så är det.

Midsommar

Midsommar med två underbara barn, fotade i blomkransar. Midsommar då vi bjöd mamma med man på lunch, då mamma inte kunde hålla sig utan drog fram dammsugaren och började städa i vårt badrum. Midsommar med middag hos vänner, då Gittan höll sig vaken nästan hela dagen och däckade elva på källen i bärselen.