Svämma över

Det är sommarkväll. Sambon är på stan med en kompis. Jag sitter i vardagsrummet. Det är tyst förrutom att jag i bakgrunden har på lite lugn musik. Altandörren är öppen och ljummen luft letar sig in. På den lilla soffan ligger Prinsen. Han har smutiga fötter och skrubbade knän. Det mörka håret är svettigt. Han ligger utslagen och det susar lite i näsan när han andas tugnt. På den stora soffan ligger Gittan. Hon har en stor rosa napp som åker fram och tillbaka i den lilla munnen. I den ena handen håller hon en ljusblå snutte. De små fötterna sticker ut under lakanet hon har över sig och jag förundras över de små tånaglarna. De finns här båda två och jag stäcker ut min hand, stryker hennes fjuniga huvud, hans rosiga kind. Mina fina. Mina längansbarn. Som jag har väntat så på. Som jag har kämpat för. Som jag har drömt så många drömmar om. Jag tittar på dem länge. Förundras. Och det känns som att hjärtat ska svämma över.